Vi har alla hört kommentarerna och läst inläggen. De som med kännarmin konstaterar att de styrande vägrar se problemen de ställt till med. Att de har skygglappar på sig. Att de tystar debatten, för att de inte vill att folket skall veta sanningen. Det är giftiga påståenden som hörs av allt ifrån konspirationsteoretiker till fikarumstyckare – och de är svåra att värja sig emot för den som vill föra ett nyanserat samtal. Särskilt när de styrande beter sig precis så misstänkt som de anklagas för.
För det är trots allt ett jäkla hemlighetsmakeri som pågår i vårt samhälle. 95 miljarder kronor beräknar svenska staten dela ut i Coronastöd till krisande företag under 2020. Till vem får vi inte veta, för de uppgifterna är sekretessbelagda. Hur det går till i den till lika delar krisande och privatiserade svenska skolan får vi sedan i tisdags heller inget veta längre, för i konkurrensens namn har all statistik från Skolverket hemligstämplats. Frågor på det?
Det gör faktiskt ingen skillnad, för det kommer inga svar. De som är satta att styra behöver i allt mindre grad redogöra för effekterna av själva styret.
Så fort någon inte vill lägga korten på bordet så är det för att det finns någonting i korten man inte vill att andra skall se. När det gäller Coronastöd och skolstatistik är det förstås tydligt varför; det sker av hänsyn till marknaden. Det skadar konkurrensen om man kan gå in och snoka i hur illa det är ställt med olika företag, eller hur skolan använder skolpengen, om den går till verksamheten eller till ägarens ficka. Hänsyn till konkurrens går före folkets rätt att veta vad deras skattekronor används till.
Hänsyn till kapitalet går också före allt annat när internationella storspelare skall förära den svenska arbetsmarknaden med sin närvaro. Amazons motto är ”work hard, have fun, make history”, ett motto som förstås har mer resonans hos affärsledarna än alla de anställda vars enda karriärval står mellan ett underbetalt slit under konstant övervakning och arbetslöshet. Och kul har man så klart när folkvalda slår knut på sig själva för att man skall etablera sin vinstmaskin i just deras land. Skattelättnader, etableringsstöd, undantag på undantag och sedan håller man tummarna för att det blir några arbetstillfällen och skattekronor som tack.
Är det då så konstigt att misstankar, misstro och misströstan breder ut sig? Är det ens så konstigt att det tar sig de mest reaktionära uttryck, när hela samhället kan förvandlas i grunden utan att vi röstat om det eller ens fått diskutera det ordentligt? När vi till och med fråntas möjligheten att granska vad det är som faktiskt händer? Det kanske är ett symptom på detta att Sverige på senare år har blivit ett land där alla tycks ha hängt upp sig på betydelsen av att ”prata om problemen”. Men är det verkligen problemen vi i första hand borde prata om? Egentligen är det ju lösningarna som behöver diskuteras.
Vilka politiska lösningar kan råda bot på hur storföretag som inte tycker sig få tillräckligt gynnsamma villkor kan hota med att flytta utomlands? Vilka politiska lösningar behövs när skolverksamhet blivit en kamp om de mest välartade eleverna och skolpengen de kommer med? Det är frågor som istället för att älta missförhållanden pekar mot konkreta politiska och socialistiska förslag.
Den vänster som diskuterar samhällsproblem utifrån den rådande ordningens villkor har i praktiken gett upp hoppet på att verklig förändring är möjligt. Och den som gett upp hoppet på förändring kommer aldrig att vinna någon kamp. Identifiera lösningarna och ta strid för dem. Blir vi många nog följer samhällsdebatten därefter. Arbeta hårt, ha kul, skriv historia!
Ursprungligen en ledare från tidningen Internationalen.
