Det vi kallar entreprenader i offentlig verksamhet är inte så nytt som vi kanske tror. Det var mycket vanligt förr, på medeltiden t.ex. Fast då kallades det förläningar.
En förläning gick till så att staten, eller kungen, lämnade över någon offentlig verksamhet till någon av sina ”cronies” att sköta som privat vinstdrivande verksamhet, för en viss summa till kungen varje år. Ibland kunde sådant leda till totala katastrofer.
Det mest katastrofala fallet var kanske när hela Indien dribblades över till det brittiska Ostindiska Kompaniet på 1700-talet.
Indien stod i början av 1700-talet för ungefär en fjärdedel av världens samlade BNP säger Angus Maddison, den mest erkända mästaren på att mäta historiska ekonomier. Av detta producerades hälften i Bengalen som således var minst lika rikt som Nederländerna eller England – det var bara det, säger Maddison, att det var så ojämlikt. Rikedomen var ännu mycket ojämnare fördelad än i Europa.
En annan egenhet fanns. Medan Europa hade kommit en bra bit på väg mot byråkratisk administration kopplad till lokalt självstyre och medborgarrepresentation drevs Bengalen som ett företag, säger historikern P.J. Marshall. Den av den indiske kejsaren insatta guvernören (som hade gjort sig mer eller mindre självständig på grund av sin militära skicklighet) förlänade offentliga uppdrag till sina kompisar eller den som betalade bäst. Dessa förlänade sen delar av sina entreprenader vidare om detta lönade sig bättre än att sköta dem själv.
Vinsten var det som räknades. Eller som Marshall säger:
The government was in some senses itself a commercial enterprise, dependent on credit and trade. Merchants were formally excluded from power, but in practice the influence of even foreign merchants was considerable.
och
How much these intermediaries eventually handed over to the government rarely depended on any accurate assessment of the resources in the territory for which they were responsible. Payments were fixed on the basis of some historic standard, usually with later adjustments. All such arrangements were, however, in the last resort the outcome of an implied trial of strength between the power of the government to compel and the capacity of the revenue payer to evade.
Ekonomin hade guvernören förlänat bort till en privat bank, Jagath Seth.
Nåväl, guvernören dog och en ny trädde till, en som ville ha lite mer kontroll. Därför revolterade entreprenörerna som såg sina vinster hotade. Relationen mellan parterna var ju uteslutande kommersiell, med vinsten som enda måttstock.
Den som då fanns till hands var brittiska Ostindiska Kompaniet – en lydig nickedocka i händerna på de bengaliska entreprenörerna trodde dessa – som när kraftmätningen mellan guvernören och Kompaniet stod vid Plassey 1756 alla ställde sig på Kompaniets sida.
Sen visade det sig att Kompaniet var en starkare entreprenör än de bengaliska entreprenörerna hade trott. För det första för att det förlitade sig till byråkratisk personal istället för att förläna. Men också för att det var ett transnationellt bolag med möjlighet att profitera över hela världen – det hade t.ex tillgång till sydamerikanskt silver, och silver var en bristvara i Indien. Dessutom för att England som samhälle, tack vare revolutionen 1642-60, hade en bredare maktbas än Indien och således fler som var beredda att solidarisera sig med systemet.
Tack vare denna styrka kunde Kompaniet styra Bengalen mer snålt än entreprenörerna hade kunnat. På två sätt – det kunde både plundra hårdare, och få ut mer vinst på pengarna.
År 1800 var Bengalen en skugga av sitt forna jag, svälthärjat och fattigt. Och värre skulle det bli. En av världens rikaste ekonomier hade förstörts av något som betänkligt liknar modern New Public Management – offentlig administration modellerad på affärsverksamhet.
Jan Wiklund, ursprungligen publicerat på Gemensam-bloggen.
