Våldsmonopol eller välfärd?

Staten är i sista hand ett band av beväpnade män. Friedrich Engels formulering för snart hundrafemtio år sedan tycks åter kommit i ropet. Åtminstone om vi ska döma av politikers, medias och polisledningens nuvarande mantra: ”Försvara statens våldsmonopol”.

Gentemot skjutningar och gängkriminalitet tycks hela det politiska etablissemanget hastigt välta över i åkallan av det beväpnade bandet. Busch och Kristersson låter sig luftlandsättas i ”orten” för att sedan i riksdagsvärmen kräva hårdare straff vid lägre ålder för fler, tvångsomhändertagande av barn och fängelser outsourcade till Kabul och Mogadishu finansierade av biståndspengar. Vi får migrationsutredningens höjda murar och svamlande statsministerord om det ”glasklara” sambandet mellan migrationsmängd och brottslighet.

Mödrarna i Husby och på andra håll som fått sina barn mördade, och erfaren lokalpolis med upplevelser av åratals social nedrustning, ropar efter välfärdsstaten. När de vill ha rustade skolor, yrkesutbildningar och jobb, goda bostäder, fritidsmöjligheter och social service i lokalsamhället, erbjuds de – statens våldsmonopol

Om politiken abdikerar från att ge människor jämlika villkor. Om välfärd och bostäder får förfalla i ena änden medan lyxreservaten prunkar i den andra, om samhället segregeras mellan fattiga och rika på vartenda område, från jobb och utbildning till kultur och simkunnighet, då får det följder. Att socialt förfall är grogrund för missbruk, våld och kriminalitet vet varenda människa – bortsett tydligen från några villaägare i Sölvesborg och Täby.

Den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss, så hatad av borgerligheten för sina förmögenhets- och arvsskatter när välfärdsstaten byggdes upp, formulerade en gång känslan när ett samhälle slits isär av ökande klyftor: ”Fattigdomen fördrages med jämnmod när den delas lika av alla. Den blir outhärdlig då den dagligen kan jämföras med andras överflöd.” Aha, Wigforss vill att alla ska bli fattiga! hojtade förstås högern, men åtminstone arbetarklassen förstod. Det är de gapande och växande skillnaderna som får något att brista, människovärdet att devalveras, Rolexklockor, dunjackor och smartphones att bli till åtråvärt rånbyte, snabba knarkpengar den illusoriska himmelsbron mot Danderyd och Monte Carlo.

Säkert finns det polisiära strategier som kan dämpa, hindra och avleda – men för att vända utvecklingen i dess helhet krävs sociala omvälvningar som förändrar människors livsmöjligheter i grunden. Här är några steg i den riktningen:

  • Bostadsrenoveringar på de boendes villkor utan orimliga hyreshöjningar. Återkommunalisering av de privata bostadskoncernernas hyreshus. Social bostadspolitik utan vinstkrav på allmännyttan.
  • Statliga och kommunala arbeten till avtalsenliga löner och yrkesutbildningar för alla unga och arbetslösa. Skolan rustas upp och drivs i elevernas intresse, inte av privata vinstintressen.
  • Återinrättad social service och mötesplatser i lokalsamhället. Fritidsgårdar i varje stadsdel, vårdcentraler, social- och bankkontor liksom idrottsanläggningar och platser för levande kultur.
  • Massivt stöd till folkrörelser och civilsamhället för lokalt och internationellt ungdomsengagemang för vår tids stora överlevnadsfrågor.

När livet i ”orten” blir till unga människors stora möjlighet och hisnande framtidsäventyr då kan knarkhandel och gängkrig tona bort till minnen från en ond tid.

Det kräver stora insatser och en omvälvande omfördelning från dem som gynnats av hundratals skattesänkarmiljarder i decennium efter decennium.

Våldsmonopol och hårda tag är inga svar när samhällen faller isär. Bara det sociala försvaret av våra möjligheter att leva och växa tillsammans är svaret.

Ursprungligen en ledare i tidningen Internationalen.

Advertisements