Finansminister Magdalena Anderssons beskrivning av regeringens budget bör gå till historien: ”Sossepolitik när den är som bäst”.
Kanske inte på det sätt hon själv menade när hon ett oräkneligt antal gånger beskrev budgeten som ”historisk” i måndags. En nykter blick säger nämligen vad denna, den bästa sossepolitiken, handlar om: mer av samma politik som sedan årtionden förvandlat Sverige från ett land med ständigt ökande jämlikhet och växande välfärd till ett land där ojämlikheten galopperar och välfärden befinner sig i förfall.
En fortsättning på den politik som medvetet och långsiktigt fört över tillgångar och inkomster från offentligt till privat, från låginkomsttagare till höginkomsttagare. Vinstfyrverkerier och privatiseringar har tillsammans med systematiska skattesänkningar urholkat den gemensamma välfärden och vidgat klyftorna.
Om skatten i fjol utgjort samma andel av BNP som den gjorde för 20 år sedan skulle det varje år funnits 300 miljarder kronor mer att använda till alla våra angelägna behov: klimatomställning, upprustning av slitna förortsområden, en skola som ger alla barn en bra utbildning, äldrevård, pensioner och anständiga arbetsvillkor åt alla de välfärdsarbetare som fortfarande inte kan äta applåder. Inget av detta finns i årets ”rekordbudget”. De flesta av de åtgärder som vidtagits för att mildra verkningarna av coronakrisen för arbetare och låginkomsttagare är tillfälliga medan de rika får fortsatt långsiktigt svängrum.
Symboliskt nog är den enskilt största ”reformen” en skattesänkning för dem som tjänar över 700?000 kronor per år. En direkt gåva på 6 miljarder till dem i landet som behöver det minst. ”Ett socialdemokratiskt hjärta tar ett glädjeskutt när man ser en sådan här fördelningsprofil” säger Magdalena Andersson till Aktuellt i Politiken (21/9) och låtsas som om småpengarna till arbetslösa och låginkomsttagare är huvudsaken.
Nej, den nyliberala kursen ligger fast. Den permanenta svältkur som kommuner och regioner satts på har varit starkt bidragande till alla svårigheter för vård och omsorg att skydda de äldre mot årets pandemi. Samma långsiktiga minskning av de gemensamma resurserna fortsätter i årets budget genom skattesänkningar på 30 miljarder. De tillfälliga krisstöden till trots håller därför Sveriges Kommuner och Regioner fast vid planerna för fortsatta nedskärningar i välfärden de kommande åren, något som kommer att skruva den onda cirkeln av urholkad gemensam välfärd och privata lösningar ännu ett varv.
Även med det rådande parlamentariska läget hade det naturligtvis varit möjligt för regeringen att lägga fram en annan budget. En offensiv satsning på arbete och klimatomställning med ökad jämlikhet och renovering av hela det stukade välfärdssystemet, från pensioner till skolor. En sådan budget hade inte bara varit en nödvändig och långsiktig krishantering sett till de utmaningar vi som samhälle står inför. Det hade varit en politik värd att slåss för. Den skulle givit många i de hukande folkrörelserna råg i ryggen och samtidigt tvingat den höger som länge lyckats dölja sin löntagarfientliga politik med migrationspolitiska rökridåer att bekänna färg.
Nu blev det motsatsen. Sänkt bolagsskatt, sänkta arbetsgivaravgifter, sänkt skatt för höginkomsttagare och höjda subventioner när dessa höginkomsttagare använder sina pengar till att hyra in lågavlönade att städa eller renovera sina villor. Istället för ett hoppfullt alternativ gnuggas uppgivenheten in och alternativlösheten fördjupas. Sossepolitik när den är som bäst? Hur är den då när den är som värst?
Men kanske har Magdalena Andersson rätt i alla fall. Kanske är denna rakt igenom borgerliga politik den bästa sossepolitik vi kan vänta oss av SAP år 2020. Det är i så fall bara ytterligare ett skäl att organisera mot konsekvenserna av budgeten och den kris den påstår sig vilja hantera, och bygga en politisk vänster som är stark nog att utmana den förfallande socialdemokratin. Det är också en skarp fråga till de allt mer hukande och ständigt tystare skaror som fortfarande hoppas på en annan, ”riktig” socialdemokratisk politik. Hur länge tänker ni vänta?
Ursprungligen en ledare i tidningen Internationalen.
