Medborgarnas coronakommission (MCK) har skickat in sin första rapport till regeringens dito. MCKs syfte är att förhindra att ansvaret för epidemin vaskas ut så att inget görs för att förbereda nästa epidemi – eller med kommissionens egna ord ”granska bristerna, och granskningen behöver ske underifrån. Bland vård- och omsorgspersonal, men även bland andra yrkesverksamma i särskilt samhällsviktiga funktioner, finns erfarenheter och berättelser som behöver dokumenteras och spridas.”
48 personer, många med bakgrund i eller runt Gemensam Välfärd, drog igång kommissionen och rimligtvis har ytterligare många tillstött efter hand.
Den nu aktuella rapporten heter Äldreomsorgen och coronapandemin. Den bygger främst på erfarenheter från folk inom äldreomsorgen.
Att så många äldre dog i covid-19, och att så många av dem dog i Stockholm, hade strukturella orsaker – brist på beredskapslager, brist på utbildad personal, och förmodligen också dåliga styrsystem inom äldrevården. Framför allt pekar rapporten på tre faktorer.
Vårdvalsreformen i Stockholm har lett till att strukturerna har fragmenterats och till att var och en får klara sig bäst den kan. Folkhälsomyndigheten poängterade t.ex. tidigt att man ville testa och spåra smitta – men det fick man ge upp eftersom testkiten tog slut och personalen fattades. Inte sällan fick personalen på basplanet själva gå ut och försöka hitta ansiktsmasker. Varje företag är sig själv nog. Det händer till och med att vårdföretag vägrar lämna ut journaler till övrig sjukvård för att de betraktar dem som privat egendom. Sånt gynnar inte beredskap inför epidemier.
Äldreomsorgen har urusel status. Det är där kommunerna skär ner när de behöver skära ner, Platserna inom äldreomsorgen har försvunnit, patienter har hänvisats till en hemtjänst där personal får ta hand om alltfler – en tredubbling per person sedan 80-talet. Ingenstans finns så många outbildade och så många tillfälligt anställda som inom äldreomsorgen, i synnerhet inom dess privatiserade delar.
Folkhälsomyndigheten betonade tidigt att det var viktigt att ”skydda de äldre”, men inga konkreta åtgärder vidtogs. Inte heller socialstyrelsen gjorde något utan engagerade sig helt i intensivvårdens problem trots att de flesta döda aldrig hamnade där. Men den dåliga statusen visar sig inte bara vid pandemier. Och inte bara vårdsektorn internt uppehåller denna dåliga status, media upprepar och förstorar dess prioriteringar.
Det hela förvärras av just-in-time-tänk och New Public Management. Personalen är minutstyrd och hindras från att ta egna initiativ då det behövs. Relationerna mellan sjukvårdens enheter regleras av kontrakt där varje enhet tänker på sina egenintressen, inte på patienten. Allt större andel av resurserna går till ekonomisk och juridisk administration, allt mindre andel går till vård.
Rapporten föreslår förstås också en rad förbättringar som ska öka säkerheten inför nästa pandemi. Förutom sånt som kostar pengar (utbildning, tillräckligt med personal, beredskapslager etc) också två självklarheter: bort med New Public Management för att ge personalen handlingsrum, och bort med självtillräckliga ”aktörer” inom vården.
En gissning är att rapporten läggs till handlingarna hos den myndighet den är adresserad till. Myndigheter är lika bekväma av sig som vi alla och gör inte mer än att följa minsta motståndets lag, dvs att köra över den part som bereder minst motstånd. Det behövs mycket mer motstånd mot välfärdens nedmontering än det som har erbjudits hittills.
Jan Wiklund, tidigare publicerat på bloggen Gemensam
