Våld är i all form av kamp en tänkbar kampmetod. Men när och var våld i någon form ska användas är en taktisk fråga där många olika saker måste övervägas. Dels måste de långsiktig effekterna övervägas. Kommer det folkliga stödet för vår kamp att försvinna eller kommer det att medför att vår kamp blir mer framgångsrik med ökat stöd på grund av större uppmärksamhet.
Denna frågeställning utesluter i allmänhet våld mot person men inte våld mot saker, exempelvis sabotage. Det finns dock tillfällen där våld mot person också är acceptabelt. Det gäller under ett främmande lands ockupation (jmfr Vietnamkriget och Israels ockupation av Palestina) och det gäller när en fascistisk regim styr eller i kampen mot fascism och fascister. Detta förutsatt att det kan ge framgångar och inte leder till minskat stöd för kampen.
Även frågan om användandet av våld ger framgångar i kampen måste ställas. Detta kan vara rent konkret. Om vi förstör maskin A kommer det då att leda till framgångar och förbättringar eller inte? Framgångar i sådana sammanhang kan också vara ökat stöd för kampen. Om vi saboterar transporten B vad kommer då resultatet att bli. Stoppar vi transporten tillfälligt eller för gott kan det i båda fallen ses som en framgång. Osv.
Därför är det inte så uppseendeväckande när Andreas Malm uppmanar till nya kampmetoder i klimatkampen:
Och här finns det starkaste argumentet för sabotage i klimatets namn, hävdar Andreas Malm. Aktivister kan aldrig förstöra all den infrastruktur som förstör planeten – men det kan tända fler gnistor hos folket, att ta dem bort från den ”scrantonska uppgivenheten” och få dem att se att förändring är möjlig.
– Alla som inte är pacifister landar i att våld är legitimt i vissa sammanhang. Kan man då tänka sig att det är legitimt, i den här planetära krissituationen, att förstöra de maskiner som utplånar möjligheterna för organiserat liv på planeten? Jag säger ja, och jag utmanar den som inte håller med om detta att formulera ett koherent och övertygande argument för varför vi ska hantera fossil infrastruktur med respekt i det här läget i stället för att gå in och fysiskt demolera den.
Men det gäller också att vara försiktig i det sammanhanget. Sabotage mot oljeledningar, gasinstallationer, bensinstationer och raffinaderier riskerar att skapa olyckor med 100-tals döda eller omfattande miljöförstörelse. Detta har visat sig i de sabotage mot oljeledningar som ofta utförs i delar av Nigeria. Sabotage mot stora bensinslukande bilar skulle inte ha sådana effekter men istället skapa en högljudd opinion mot klimatrörelsen vilket ju inte heller är så bra. Alla typer av sabotage måste därför tänkas över riktigt noga. Hela tiden måste också effekterna på opinionen i stort bedömas.
Faktum är att det är mycket svårt att se hur sabotage kan användas effektivt i klimatkampen. Men det fungerar sannolikt mot brunkolsbrytning och stenkolsbrytning i dagbrott. Att slå ut stora maskiner i sådan sammanhang skulle troligen inte orsaka minskat folkligt stöd eller riska för att människor dör. Men sabotaget som kampmetod måste även i sådan sammanhang kombineras med det vanliga, organisationsbyggande, strejker, blockader, demonstrationer, namninsamlingar, uppvaktningar, debattartiklar, juridik med mera. Utan alltsammans så nås inga framgångar.
Sabotaget i det lilla har alltid använts av arbetarklassen för att skydda sin rättigheter, sitt liv och sin hälsa. Vi hade en avancerad borrmaskin på Saabs växellådefabrik där det visade sig att det gick att få in händerna innan maskinen stannat efter att luckan öppnats. Det var helt enkelt mycket stor risk att skada händerna i maskinen. Det hände också flera gånger. Problemet påtalades. Inget hände. Arbetet stoppades av skyddsombud (vilket i sammanhanget var undertecknad) men det återstartades igen med tillåtelse från myndigheter. Ingen förbättring skedde. Vi bedömde då att det fortfarande var farligt. Istället för att stoppa in en hand stoppade vi (dvs den av oss som då stod vid maskinen, vilket inte var jag) då in en kraftigare järnstång varvid maskinen gick sönder. Under reparationen åtgärdades även problemet med luckan som gick att öppna innan maskinen stannat helt. Ett framgångsrikt sabotage i det lilla.
Så visst kan sabotage vara en framgångsrik kampmetod i rätt sammanhang och med rätt omständigheter. Det gäller även i klimatkampen. Därför har Johanna Sandahl i Naturskyddsföreningen, Mattias Goldmann som tidigare var chef för den liberala tankesmedjan Fores och Isabella Wronski i Greenpeace fel och Andreas Malm rätt.
