Den traditionella röda vänstern har (med marxismen) alltid haft som teoretiskt mål att utplåna skillnaderna, motsättningarna och orättvisorna mellan stad och land – ett mål som den gröna klimat-miljö-rörelsen kan instämma i.
Men under den reellt existerande socialismens dryga 70 år vid makten (1917-1989) förblev landsbygdens bönder kvar under skuggan av industrin och städerna.
I Stalins statsjordbruk (kolchoser och sovchoser) och i Maos folkkommuner försökte man delvis att industrialisera jordbruket. I Kina sändes miljoner urbana ungdomar ut på landsbygden. Men då allt byggde på centralt storskaligt tvång uppifrån misslyckades realsocialismen med sitt föregivna mål.
Istället för lokal bondemakt blev det statsbyråkratisk partimakt på landet. Det slaget av kollektivisering led nederlag. Det bevisades inte minst i Kina, där man under den postmaoistiska statsdirigerade kapitalism som följde, i praktiken privatiserade jordbruket. Då fick bönderna mer makt och producerade mer.
Man hade i Sovjetsocialismen kunnat bygga vidare på den traditionella lokala bysamfälligheten – miren. Denna agrara arbetsgemenskap kombinerade familjeprivat och kollektivt arbete och ägande. I Kinas och Vietnams bondbyar fanns liknande tendenser till ömsesidig hjälp inom jordbruket.
Men sedan det feodala godsägarväldet hade krossats i östblocket menade kommunistpartierna att det inte räckte med att uppmuntra böndernas egna traditionella kooperativa och kollektiva samarbetsformer. Vänsterdogmerna krävde att man gick vidare till vad som i praktiken var ett centralplanerat statligt jordbruk. De var en tvångspolitik med stora inslag av förtryck och våld.
Man talade i socialistlägret i marxist-leninistiska termer om förbundet mellan de två härskande folkliga klasserna; arbetare och bönder. Men i praktiken fördes resurser från jordbruket över till industrin, städerna och arbetarklassen. Landsbygden och bondeklassen skulle (som ofta i väst) betala för den snabba industrialiseringen och ”utvecklingen”.
Den kollapsade reellt existerande socialismen var inte bara ett nytt statligt klassamhälle som byggde vidare på kapitalismens urbana, elitära, storskaliga, auktoritära och miljöförstörande marknadsvälde. Under ”kommunismen” förblev bönderna på landet andra klassens medborgare.
Detta skrivet som en liten historisk bakgrund för att påvisa hur realsocialismen svek sitt löfte att göra slut på skillnaderna mellan stad och land.
I dagsläget debatteras hur den globala nyliberala kapitalismen än mer ökat klyftorna mellan industri-tjänster-stad och jordbruk-glesbygd-land. I Sverige koncentreras näringslivet alltmer till de tre storstadsområdena. Den så föraktfullt kallade ”vischan” utarmas på service, jobb och människor.
Det finns effektivitetsvinster i storskalig centralism som sammanför kreativa människor och företag. Och förluster som anonymitet, ensamhet, kriminalitet, minskad gemenskap, stress, miljöförstöring, minskad överblick, ökade socioekonomiska klassklyftor, och minskat inflytande på arbetsplatserna via multinationella storföretag utan socialt och nationellt ansvar.
Å andra sidan kan lokala, småskaliga företag i byar och småsamhällen potentiellt erbjuda just den gemenskap som ofta går förlorad i storstaden. Jag tänker här på sociala, ekologiska, kooperativa, arbetarstyrda, och brukarägda företag, samt icke-vinstdrivande organisationer som arbetar med en levande landsbygd som mål. Och jag tänker på ett enklare lugnare liv, och den närhet till naturen som människan är skapad för.
Det ovanstående är skrivet som en mycket skissartad rekapitulering av fördelar och nackdelar med storstaden kontra livet i byar och mindre samhällen. Här tänker jag på de progressiva tendenserna i rörelser som ”Hela Sverige ska leva” och landsbygdsutveckling till människors gemensamma nytta, inte till enskild profit. Detta skrivet som en liten nutida bakgrund till motsättningen mellan stad och land.
Vad jag i detta debattinlägg främst är ute efter är om man skulle kunna tänka fram ett sätt att kombinera de goda sidorna av stad och land, och utesluta de dåliga sidorna. Skulle det vara möjligt att bygga ett samhälle som har de goda sidorna av såväl centralism som decentralism. Ett (de)centralt samhälle !
Historiskt sett har människan upprättat sina samhällen där de kunnat försörja sig, och där de kunnat handla och resa. Det är enkel ekonomi – det är i slutändan magen som styr.
Alltså det som i marxismen kallas den materiella basen (ovanpå vilken den ideologiska överbyggnaden huserar). De materiella förutsättningarna bestämde över människors liv, arbete och boendeplats. Mat och andra resurser krävdes för människans överlevnad och fortlevnad.
Jordbruket gjorde att människor spred ut sig på de bördiga jordarna i Sverige. Industrin å andra sidan koncentrerade senare människor till kusten och städerna. Befolkningens lokalisering i landet byggde på de rådande näringarnas krav.
”Utvecklingen”, ”framåtskridandet”, ”framsteget”, och ”moderniseringen” styrde var människor skulle bo – inte människorna själva. Ekonomin gick före demokratin i bosättningsfrågan.
Många enskilda beslut av företag och vanliga människor gjorde tillsammans att befolkningen hamnade där den hamnade i en slags marknadsanarkistisk ordning. Å andra sidan grundade staten vissa städer genom medvetna beslut – diktatoriska beslut eftersom Sverige styrdes av en elit av kung, adel och höga tjänstemän (anarki och diktatur alltså – inte demokrati).
Idag styrs ”befolkningsplaceringen” i Sverige fortfarande av en kombination av marknadsanarki och statsplanering, Men eftersom vi nu har demokrati påverkas bosättningsmönstren även av folkets i val fattade beslut och val av politiska partier. Och inom dessa ramar av familje/privata beslut.
Därför kan vi i princip bestämma oss via demokratiska beslut hur befolkningssammansättningen bör utformas i Sverige. Som exempel: Hur utspridd respektive hur koncentrerad bör befolkningen vara? Ska vi bo jämt fördelat i landet, eller fortsätta med glesbygder i Norrland, de andra skogslänen och delar av Småland?
En förändring av dagens situation kräver att samhället (den demokratiska staten) tar sig rätten att efter diskussion och beslut sätta upp de mönster av bosättning man vill eftersträva. Sedan får företag och enskilda medborgare rätta sig efter dessa ”bopolitiska mönster” av boendelokalisering.
Vi kan sålunda demokratiskt styra bosättningen i landet efter de principer vi föredrar. Och vi kan lika demokratiskt välja att låta marknadens och privatpersoners preferenser styra vilka delar av landet som växer och vilka som avfolkas. Ska hela landet och alla kommuner leva, eller ska de expansiva områdena få fortsätta att dra till sig allt fler människor?
Jag tror att många människor ser befolkningens tilltagande koncentration till tätorter i söder som en ödesbunden utveckling som ”bara sker” och som inte går att ändra på. Men politik är att vilja, och nu har vi med den digitala informationsrevolutionen dessutom fått en ny möjlighet att istället för centralisering välja decentralisering: Eller både och.
Med dagens kunskaps-, informations-, kommunikations-, tjänste- och högteknologi-industriella samhälle behöver vi inte längre gröta ihop oss i växande megasamhällen. Den nya revolutionerande informationsteknologin har gett oss en potentiell möjlighet att arbeta lokalt, med smidig kontakt med varandra över nätet – så att vi på det sättet sammantvinnas ”virtuellt centralt”.
Vi kan numera enkelt nå andra människor och samverka digitalt över stora geografiska avstånd. Inte minst har corona-pandemin visat detta. Många i medelklassen kan till och med sitta hemma och jobba – exempelvis arbeta i sommarstugor i norrländska småbyar långt ute i obygderna (jag har en vän som gör just det).
Via radikala demokratiska val kan vi omforma samhället så att befolkningen sprids ut. Globaliseringen av information och kunskap ger oss möjlighet att leva lokalt med tillgång till nästan all världens vetande – om vi så vill enligt majoritetsbeslut.
Än mer så i en tänkt anti-kapitalistisk ordning där all kunskap är fri för alla att ta del av – medborgare som företag. Människor och stora delar av produktion och service kan vara lokala, med inspiration av globala kontakter och idéutbyten. Vi får en glokal värld av småsamhällen (lokal och global samtidigt),
Vi behöver inte resa och bo nära varandra för att ekonomin ska fungera maximalt. Vi kan därför besluta oss helt själva för hur centraliserat eller hur decentraliserat samhället bör vara. Till exempel bygga ett (de)centralt samhälle som kombinerar de positiva tendenserna i de båda samhällsformationerna.
Och det är då inte bara digitalt vi kan kombinera centralt och ”decentralt” samhällsliv. Jag tänker mig att man på sikt även skulle kunna bygga om samhället så att det även rent fysiskt är samtidigt centraliserat och decentraliserat.
Detta är förstås en omtumlande social ingenjörskonst på svindlande hög nivå, som sannerligen får diskuteras med en mycket stor skopa salt. Det måste självklart ske underifrån via de människor som berörs.
Jag tänker mig att samhället geografiskt organiseras som ett slags rutmönster av huvudkommunikationsleder. All bosättning sker i form av småkommuner längs dessa huvudleder. Man bor lokalt, småskaligt och naturnära, men samtidigt nära andra mindre kommuner (och deras resurser, tillgångar, människor och tankar).
Mellan dessa jämlika och ganska jämnstora kommuner råder intensiva digitala och även fysiska kommunikationer, inte minst via snabba avgångstäta gratiståg. Alla lokalkommuner såväl centraliseras som decentraliseras genom att småorterna ansamlas utspritt längs kommunikationshuvudvägarna. (De)centralism – både och!
Politik, ekonomi, utbildning, vård och allt annat i samhället sprids ut på kommunerna. I knutpunkterna (korsningarna) på det fysiskt sociala rutnätverket av väg- och tåglinjer finns något mer av samhälleliga funktioner samlade (de utgör de ”nertonade” regionhuvudstäderna), längs huvudlederna något mindre.
Detta upplägg ger valfrihet att delvis själv bestämma hur centralt eller decentralt man vill bo, så länge man bor i en kommun rimligt nära huvudlederna (som alla kommuner). Inom varje kommun kan man välja ett centralt eller ett mer avlägset naturnära bostadskvarter. Kollektivhus finns som gemensamt socialt och demokratiskt boendealternativ.
I så stor utsträckning som möjligt är politiken och ekonomin småskalig, ekologisk, hållbar, lokal, kommunal, försvarbar, självförsörjande mat-trygg – och demokratin nära medborgarna, gräsrötterna, folket. Arbetsplatserna är demokratiskt folkstyrda i olika former. Folkmakten byggs nerifrån och upp, inte tvärtom som idag.
I den mån det är lämpligt fördelar företag och kommuner arbetsuppgifter mellan varandra. Detta via någon slags kombination av marknad och plan. Samma sak sker regionalt, nationellt, kontinentalt och globalt. Kommun och Nation blir dock de viktigaste beslutsnivåerna – där finns de flesta människors huvudidentitet och solidaritetskänsla (vi-känsla).
Men ju mer verksamhet som sker lokalkommunalt, desto färre energikrävande transporter kommer att krävas. Och ju lättare är det för medborgarna att förstå, övervaka och bestämma över samhällsfunktionerna. Allmän (könsneutral) värnplikt återinförs för att befästa och värna om denna folkets makt över sig självt. Ett beväpnat folk skyddar demokratin.
Och ju mer insikt i systemet medborgarna får (översikt över politiken-ekonomin) – desto lättare kan de kontrollera sina ledare. Det är livsviktigt, för makt kan korrumpera så som skedde under realsocialismen, och som sker under nutidens realkapitalism. De många kan gradvis själva ta alltmer av ledningen och makten från de få.
Grundtanken i min tankekonstruktion är att samhället ska vara övervägande lokalt, samt folkstyrt, småskaligt, enkelt, tolerant, lättförstått, lättillgängligt, genomskinligt, överblickbart, tryggt, försvarbart, frihetligt, jämlikt, rättvist samt förändringsbart.
Medborgarna bör också på lång sikt utbilda sig i att själva, vardagligt och direkt sköta sitt samhälle tillsammans – politik och ekonomi, arbete och boende. Utbildning bör vara livslångt för alla medborgare. Det klasslösa samhället är målet, där alla människor på allvar är lika värda och i hög grad lika delaktiga.
Så smälter kroppsligt och intellektuellt arbete samman i en mångsidig människa. Arbetsdelningen (specialiseringen) mellan arbetare, tjänstemän och företagare försvinner gradvis (vilket är ännu ett av vänsterns gamla framtidsmål). Så bygger vi alla tillsammans Folkmakt på allvar – radikal ”djupdemokrati!”
Denna stora samhällsomvandling kräver förstås i praktiken att vi får ett alternativt demokratiskt icke-kapitalistiskt samhälle där ekonomin och marknaden inte styr över oss, utan vi själva har makten över ekonomin. Det vill säga anliga skötsamma arbetande människors samfällda självstyre ”förvardagligat”.
Detta är ett vidsint förslag på hur vi kan tänka och diskutera oss fram till ett ekologiskt och ekonomiskt demokratiskt samhälle. Äkta socialism om man nu vill använda detta ord där man lätt hamnar i tröstlösa definitionsstrider. Varför inte kalla det ekodemism (ekologisk och ekonomisk demokrati)?
Ta Norrland som exempel. Jag tänker mig att storstäderna minskar i befolkning, och att det glesbebyggda Norrland åter-, och nybefolkas. De olika norrländska regionerna utformas ekologiskt, begränsas av öde skogspartier i norr och söder, och följer älvarna och deras vattenupptagningsområden från fjäll till kust.
En norrländsk huvudled för miljövänliga snabbtåg går längs kusten, en annan längs inlandsbanan – alltså båda norr till söder (i stort sett som idag alltså). Regionernas mer interna leder går från fjällen till kusten, från väst till öst. De följer huvudfloden och dess sjöar.
I knutpunkterna mellan söder-norr-gående och väster-öst-gående tåglinjer ligger de ”avskalade” huvudorterna, (ungefär längs Inlandsbanan) – regionhuvudstäder för de regionalt samverkande kommunerna. Det mesta av samhällsservicen är ju utspridd på kommunerna, men kan även delvis serva alla kommuner i regionen.
All bebyggelse och bosättning koncentreras alltså längs huvudlederna. Stora delar av naturen blir fri från mänsklig påverkan, men nära tillgånglig för avstressande och meditativt friluftsliv (och förstås för samernas renar, lokal jakt, gruvor och skogsnäring).
De få bönderna bor i kommunerna och jordbruk bedrivs i och runt dessa. Arbetare, bönder och intellektuella ”smälter samman” och/eller får liknande levnadsvillkor och rimligt jämlika löner.
Mångsidighet uppmuntras. Jämställdhet råder mellan män och kvinnor, och mellan gamla och nya svenskar. Samernas rättigheter beaktas förstås.
Detta tankeinfall på (De)central demokrati är förstås social science fiction på radikal samhällsbyggarnivå. Så jag kanske är helt ute och cyklar – och låt så vara.
Men då såväl realkapitalismen som realsocialismen har misslyckats med att skapa mänskliga, jämlika, demokratiska, rättvisa, ekologiska och klimatanpassade samhällen så behövs någon slags banbrytande nytänkande för att rädda jorden, klimatet, miljön, naturen, djuren och mänsklighetens liv och lycka.
Då krävs en kritisk och prövande öppenhet inför diverse hjärnframstormade visioner om en bättre och lyckligare värld. Någonstans där kan vi då hitta frön till förändring.
Hans Norebrink
frihetlig grön vänstersocialist, vårdarbetare och journalist
# Sammanfattning: Storstadsliv är kreativt och tolerant, men brister ofta i social gemenskap. Småstadsliv har mer av social gemenskap men kan vara konformistiskt , stillastående och inskränkt intolerant.
Den digitala informationsrevolutionen gör dock att vi kan blanda storstadskreativitet med lokal gemenskap. Vi kan leva tryggt småstadsliv, men samtidigt få virtuella möten och inspiration från hela världen: Glokalism!
Men det borde även gå att rent fysiskt IRL (in real life) leva lokalt i boende och arbete, men samtidigt ha tillgång till all världens kunskap och idéer. Blanda urban centralism med rural (lands) decentralism. (De)centralism!
Mitt förslag är att koncentrera landets småsamhällen och kommuner längs ett antal centrala tåglinjer. Då kan man leva, bo och arbeta lokalt, men samtidigt ha snabb personlig tillgång till regional, nationell, kontinental och global kreativitet.
