Fyra år till – vad som än händer

I skrivande stund vet vi ingenting säkert utom en sak: att miljardärklassen återigen vunnit ett val i USA. Det valresultatet säkrades redan när Bernie Sanders kämpades ned i det demokratiska primärvalet. Framför oss har vi med andra ord fyra år till av ökade klyftor, men för stunden ser det ut som om något tiotusental röster i Michigan kommer fälla avgörandet om det blir med Trump eller Biden i Ovala rummet. Bara det är i sig ett bevis på hur fruktansvärt djup den rådande politiska krisen är.

Dels i bemärkelsen hur demokratiskt dysfunktionellt USA:s valsystem är, dels hur jätteapparaten Demokraterna inte förmådde skaka fram en åtminstone TV-mässig etablissemangskandidat på fyra (eller snarare åtta) år. USA är nu polariserat på ett sätt som pekar mot fortsatta politiska oroligheter, på gatorna, i alla institutioner – och faktiskt nästan oavsett vad som än händer den närmaste månaden.

Den liberala fantasin om återgång till status quo med Joe Biden som rorsman var förstås aldrig någonting annat än en fantasi. Historien rör sig obönhörligen framåt och det finns ingen stabil medelpunkt att återvända till. Hela spektaklet kring USA:s val är bara ett bevis på hur landet ohjälpligt håller på att tappa greppet om sin position som världsmakt.

När Obama vann valet 2008 var det i ett samhällsklimat så oändligt mycket naivare än dagens. Den liberala hegemonin, tron på den valda företrädarens kraft och förmåga att förändra, levde fortfarande i största välmåga. Valrörelsen, som kunde använts för att mobilisera progressivt politiskt tryck, upplöstes i samma ögonblick som segern var säkrad. Det är svårt att tro att BLM anno 2020 kommer agera likadant. Det finns många strategiska svagheter i dagens massrörelser, men den blåögdheten är bortblåst.

Samtidigt skall vi inte försöka romantisera effekten fyra nya år med Trump skulle ha för USA:s alla folkrörelser. Det finns en impuls inom stora delar av vänstern att tänka att Trump spelar en slags indirekt revolutionär roll genom att han, tack vare sin oändliga uselhet, driver USA:s herravälde och ordning mot revolutionens brant. Men det är att underskatta vilka krafter som finns i det landet. Då blundar man för faktumet att det förmodligen största skälet till att alla vapen finns i civilsamhället och att alla miliser får hållas, är att den amerikanska statens våldskapital är så astronomiskt. På våldets marknad vinner staten nästan alltid, och USA:s militärindustriella komplex spelar i en helt egen liga.

Så vad som än händer härnäst så kan vi veta att inom de närmsta fyra åren kommer vi att uppleva politiska skeden vi inte kan föreställa sig. Konsensus är brutet, USA och världssamfundet så djupt polariserat. Med Trump eller Biden går vi mot geopolitisk och ekonomisk entropi. Så mycket står nu och väger. Kommer folkrörelserna kunna bryta de strukturella banden till den krackelerande borgerliga ordningen? Kommer den borgerliga ordningen bryta banden till den krackelerande demokratin? Och samtidigt kan vi ana nya horisonter.

Rekordhögt valdeltagande och stora mobiliseringar pekar mot en folkligare ordning – vi får inte glömma att populism en gång i tiden var en benämning på progressiv politik. Men det är i så fall en horisont som ligger på andra sidan av ett politiskt minfält. The struggle is real, som man säger.

En ledare från tidningen Internationalen.

Liked it? Take a second to support Svensson on Patreon!
Become a patron at Patreon!