Trots stora resursförstärkningar har Polismyndigheten inte kunnat säkerställa minimibemanningen av områdespoliser i alla utsatta områden. Brist på viss utrustning och små möjligheter att dela information med socialtjänsten försvårar arbetet ytterligare, visar en rapport från Riksrevisionen som granskat polisens arbeta med utsatta områden.
Regeringen har varit tydlig med att polisens arbete med att motverka otrygghet och brott i utsatta områden är prioriterat. Polismyndigheten har därför fått stora resursförstärkningar för att kunna öka antalet områdespoliser som arbetar långsiktigt och fredat med kontaktskapande, brottsförebyggande och trygghetsskapande verksamhet – den metod som har bäst stöd i forskningen.
Riksrevisionens granskning visar dock att beslutet om minst en områdespolis per 5 000 invånare inte är genomfört i en tredjedel av de lokalpolisområden som har utsatta områden. Problemen med otrygghet och brott kvarstår, och polisen har fortfarande svårt att fullgöra delar av sitt uppdrag i dessa områden.
– Polismyndigheten har fördelat en tredjedel av de senaste årens resurstillskott till lokalpolisområden med utsatta områden, men misslyckats med att säkerställa att dessa resurser verkligen når hela vägen fram, säger riksrevisor Helena Lindberg, i ett pressmeddelande.
Otillräckliga förutsättningar att arbeta långsiktigt och fredat minskar möjligheterna att vända utvecklingen i utsatta områden.
– Det går inte att dra någon annan slutsats än att antalet områdespoliser idag inte är tillräckligt, säger Linda Jönsson, projektledare för granskningen.
Enligt Riksrevisionens bedömning beror situationen bland annat på brister i styrningen av polisens resurser. De metoder som polisen använder för att identifiera vilka områden som är utsatta bygger delvis på subjektiva skattningar, vilket innebär att likartade problem kan bedömas olika beroende på vem som gör bedömningen. Dessutom saknas det rutiner för en enhetlig tillämpning av metoderna samtidigt som den lokala tillämpningen varierar. Exakt vad som menas med ett utsatt område är därmed mycket oklart och vilka områden som kommer med på polisen lista kan handla om rena tillfälligheter.
En försvårande omständighet är att det inte går att följa hur resurser fördelas specifikt till utsatta områden, eftersom spårbarheten stannar på lokalpolisområdesnivån vilket i de flesta fall innebär ett betydligt större område än de utsatta områdena.
– Myndighetens ledning saknar såväl ett träffsäkert sätt att mäta vilka behov de olika områdena har i relation till varandra som metoder att styra resurserna dit de behövs mest, säger Linda Jönsson.
Riksrevisionens bedömning är dock att det arbete som polisen ändå bedriver i utsatta områden är effektivt och sker enligt väl beprövade metoder, givet de resurser som lokalpolisområdena förfogar över. Detta är en mycket märklig slutsats utifrån den presenterade rapporten. Problemet är ju att polisen inte kan göra ett bar jobb då de inte agerar rätt. Effektiviteten påverkas dock negativt av brist på bevakningskameror och kroppsburna kameror, samt av begränsade möjligheter att dela information mellan polis och socialtjänst.
– Möjligheten för polis och socialtjänst att dela information är ett viktigt moment i det brottsförebyggande arbetet, bland annat för att försöka stoppa nyrekryteringen till kriminella gäng, säger Helena Lindberg.
