Finns det raser eller inte? Vetenskapen lutar numera åt att de inte finns. Tyvärr har frågan blivit ideologiserad. Man tänker olika om man är rasist eller antirasist. Men det är i grunden en faktafråga som blivit känslomässigt politiserad.
Detta säger f akta: Djur delas in i djurarter, vilket är grupper som kan fortplanta sig med varandra och få en fertil avkomma. En del närliggande djurarter kan visserligen fortplanta sig med varandra, men då blir avkomman steril (ungarna kan inte fortplanta sig vidare). Exempelvis häst och åsna blir steril mula/mulåsna.
Djurarter kan, om de hamnar i olika miljöer, eller skiljs åt av geografiska hinder, evolutionärt utvecklas åt olika håll som anpassning till olika ekologiska nischer. Då kan det uppstå underarter eller raser (orden betyder vanligen samma sak). Hur stora skillnaderna ska vara innan man talar om raser är dock lite flytande och subjektivt.
Men om den särskiljande utvecklingen går tillräckligt långt kan det av underarterna /raserna uppstå nya arter. Släktet schimpanser inbegriper arterna schimpans och bonobo (dvärgschimpanser), skilda åt av Kongofloden. Arten schimpans har vidare fyra underarter (raser).
De genetiska individuella skillnaderna inom en ”ras” (det som omtalas som ras, typ svarta, vita, gula) är större än dem som finns mellan ”rasgrupperna”. Och skillnaden mellan afrikanska grupper är större än skillnaden mellan afrikaner och européer.
Arten människa är mycket genetiskt lik. Alla människor har samma bestånd av gener. Skillnaden mellan människor beror på att generna finns i olika varianter, så kallade alleler. Dessa genvarianter följer inte den traditionella rasuppdelningen. Och det yttre, typ hudfärgen, sammanfaller inte med vissa andra skillnader i genvariation.
Hudfärg är ingen social konstruktion, som det har påståtts. Den är ett biologiskt faktum, en anpassning till solen. Svart hud skyddar mot stark sol i tropikerna, vit hud gör att vi kan få D-vitamin från svag sol i tempererade klimat. De svarta afrikanerna och de likaledes ”sol-levande” svarta aboriginerna i Australien är inte nära släkt.
Däremot verkar ”ras” vara en social konstruktion, som felaktigt sammanbinder hudfärg med andra egenskaper. Som att vissa raser på olika sätt skulle vara överlägsna andra raser (alltså rasism). Till exempel i intelligens, men forskning visar där stora individuella skillnader men inte rasgrupps-skillnader.
Vissa kontroversiella forskare påstår motsatsen, men återigen så är alltid de individuella genskillnaderna större än de eventuella kollektiva ”ras-skillnaderna”. Och både vad gäller individer och grupper så är alla människor lika mycket värda oavsett genetiska skillnader – enligt humanitära och demokratiska principer.
Det finns många exempel på ras som social konstruktion (”påhitt”). I USA räknas de blandrasiga som svarta – som president Obama. Ordet mulatt för blandningen svart och vit används inte – de svarta vill räkna de ”rasblandade” som svarta för att få mer politisk styrka. Det finns därför svarta afroamerikaner som har ljus hudfärg.
Den ”rasetniska” gruppen hispanics (latinos, spanskspråkiga) i USA har latinamerikanska rötter med hudfärg från vit till svart. De har passerat afroamerikaner som den största ”rasgrupps-minoriteten” i USA.
På sikt kommer de engelsktalande vita amerikanerna att bli minoritet i landet, enligt folkräkningsbyrån National Bureau of Census framtidsprognoser. Hur det blir med det återstår att se, men USAs rasister oroar sig förstås inför tanken på mindre ”vit makt”.
I den stora brasilianska rasblandningen finns olika namn för olika stora inslag av svart och vit hudfärg, där den ljusa hudfärgen har högst status. Därför beskriver många brasilianer sig som tillhörande en vitare grupp än i verkligheten när de tillfrågas i olika statistiska undersökningar.
I Latinamerika är troligen mestiser (blandning av vita och indiansk ursprungsbefolkning) den största befolkningsgruppen (främst i väster). Men en indianbonde som flyttar till stan, pratar spanska och klär sig mer västerländskt, kan räknas som mestis (genetisk indian men kulturellt mestis).
Men åter till historien: Till människoarten hör även de utdöda släkting-grupperna neanderthalare, denisovaner och Floresmänniskan (”hobbitar”). Som jag förstår det kan dessa och vår egen grupp Homo sapiens sapiens betecknas som olika mänskliga raser.
De är inte olika människoarter, för vi moderna människor beblandade oss sexuellt med dem, och den fertila avkomman av dessa möten lever kvar i våra gener med några procent. Det är en rasblandning som var gynnsam på olika sätt (som motstånd mot sjukdomar och kyla). De subsahariska svarta har dock få av exempelvis neanderthal-gener. Intressanta fakta att berätta för vita rasister med deras hatiska tal om ”rasrenhet”.
Mänskliga raser (underarter) kan man alltså inte tala om idag (de andra människoraserna dog ju ut). Men som jag begriper det måste man kunna tala om ”underunderarter” eller olika flytande mänskliga grupperingar – med gränser som övergår i varandra.
Till exempel mellan de som lämnade Afrika och de som blev kvar. Det uppstod en ”flaskhals” vid utvandringen från urhemmet Afrika – alla gener kom inte med till Europa och Asien.
Senare uppstod ytterligare flaskhalsar när asiater tog sig över till Amerika och Australien, och rimligen inte heller där fick med sig alla gener. Detta innebär att Afrika söder om Sahara har den största genetiska variationen . Och Amerikas indianer den minsta (vilket ska ha minskat deras motståndskraft mot européernas sjukdomar).
Undersökningar av världsbefolkningens genetiska avstånd från Afrika bekräftar som jag tolkar tabellerna att man fortfarande kan tala om 3-5 ungefärliga huvudsakliga ”underunderarter”, mänskliga grupperingar något skilda från varandra. OBS: Men inte nog skilda och avgränsade för att benämnas raser:
Grupperingarna är: Svarta söder om Sahara (”negroider”). vita i Europa och Mellanöstern samt Indien (”kaukasoider), gula i Asien och Amerika – ”indianerna” (”mongoloider”). Ibland nämns Australiens aboriginer (”australoider”) och khoikhoi-sanfoken i Botswana (”kapoider”). Detta är dock en omdiskuterad gruppindelning, mer kunskap är att vänta med framtida forskning.
Men allt detta ändras nu snabbt i vår globala tidsålder när allt fler människor blandar sig sexuellt över geografiska, genetiska och kulturella gränser. Det är en ”rasblandning” som är biologiskt stärkande (som fler gener att bekämpa sjukdomar med), och positiv ur ett planetärt internationalistiskt perspektiv.
Rasismen motverkas när allt fler människor möts, och skapar en växande global blandbefolkning. Inom de enskilda länderna, som i Sverige, utgör blandäktenskapen den bästa vägen till integration och ”färgblind” nationell sammanhållning.
Hans Norebrink, vårdarbete, fil mag i IR
# ”Indianerna”, den amerikanska ursprungsbefolkningen, kan ha fått vissa gener från Europa (Sibirien), och Australien (Oceanien).
