Klas Eklund, f.d. socialdemokrat och bankekonom, har lagt fram ett förslag till skattereform. Det känns angeläget. Men medan vissa förslag borde vara helt okontroversiella fegar han ur när det gäller det mest angelägna: något som minskar den skenande ojämlikheten.
Först rosorna:
- Momsen kunde bli enhetlig 25%, momshöjningen på mat kompenseras med högre barnbidrag.
- Grundavdraget kunde höjas till 95.000 per år, vilket skapar bättre progressivitet i systemet (men varför inte mer, i Frankrike är grundavdraget 14.400 euro, ca 160.000 kr?).
- Fastighetsskatten kunde bli högre för stora dyra hus i storstäder och lägre för små billiga hus på landet. Personligen skulle jag hellre se fastighetsskatt uteslutande på tomtvärdet som man ju själv inte på något sätt bidrar till – men jag bjuder på det
- Sånt som fördärvar miljön kunde beskattas hårdare, t.ex. på s.k. förmånsbilar (men varför ska inte såna beskattas som vilken lön som helst?)
Det är när det gäller förmögenhets- och arvsskatt som han fegar ur.
Som bekant beror den ökande ojämlikheten framför allt på ojämlikt ägande. Ska ojämlikheten minska är det således på ägandet som skatten ska läggas.
Nu finns det visserligen hur många sätt som helst att smuggla undan förmögenheter – bankfack, gärna utomlands, t.ex. Eklund är noga med att framhäva detta. Men det finns ett tillfälle då allt kommer fram: vid arvsskifte.
Mycket riktigt har också alla civiliserade länder arvsskatter – utom Sverige. Frankrike har t.ex. upp till 45% skatt på stora arv. Möjligen är detta ett skäl till att Frankrike är det enda OECD-land där ojämlikheten inte har ökat sen 1990. Men även USA har arvsskatter, om än inte så höga.
Det finns ytterligare en fördel med att beskatta ägande: ojämlikhet är en av de viktigaste orsakerna till finansbubblor och finanskrascher säger Branko Milanovi?, en av världens främsta experter på ojämlikhet.
När pengarna i samhället fördelas någotsånär jämnt köps nämligen det mesta upp. Mer pengar i systemet leder då till att det investeras i mer produktion. Och resurserna går runt till nya löner. Men när pengarna samlas hos ett litet antal rika lönar det sig inte att investera i produktion eftersom efterfrågan på varor och tjänster inte ökar. Man kan inte ha hur många Armanikostymer som helst, som Milanovi? säger. De hopas därför i spekulationsbubblor. Vilket är skadligt för hela samhället, inte bara när de kraschar utan hela tiden.
Bättre då att resurserna dras ur finansbubblorna och tvångsstyrs till något produktivt och vettigt.
Eklunds argument mot arvsskatt är tydligen att många arv är små (s 129). Men de franska arvsskatterna är progressiva; små arv beskattas inte alls, de lite större med en liten procentsats, bara de stora över 1,8 miljoner euro har den högsta skattesatsen. Så varför kan man inte göra så i Sverige?
Kanske för att Eklund själv kommer från finansbranschen och inte är helt ojävig?
Jan Wiklund, tidigare publicerat på Gemensam-bloggen
