I samband med den så kallade klanrapporten som ju inte handlar om kriminella klaner utan om ett antal familjer med många kriminella och enskilda individer som är kriminella har Libanon nämnts vid upprepade tillfällen.
De påstådda 36 klanerna är själva verket ett 30-tal familjer (bestående av en far och nån eller några söner alternativt några bröder) och ett tiotal enskilda individer som kallas för klaner. I sammanhanget är begreppet klan rent korkat.
De flesta av de utpekade individerna och familjerna tillhör tre folkgrupper, mhallami (också kallade mardelli, men de kallar sig själva mhallami eller kurder), assyrier/syrianer/arameer och palestinier. Dessutom finns några familjer av annan arabisk härkomst och några kurdiska familjer. Många kända kriminella familjer av svensk, romsk, albansk, finsk, serbisk/jugoslavisk, grekisk, turkisk och kurdisk härkomst har helt utelämnats av polisen. Något som utan tvekan gör att rapporten bör betraktas som en rasistisk produkt. Gemensamt för all de utpekade familjerna och individerna är att de har en koppling till Libanon och/eller sydöstra Turkiet.
Den största gruppen av de utpekade är mhallami som huvudsakligen invandrat till Sverige som flyktingar från kriget i Libanon på 1970-talet och 1980-talet men som ett halvsekel tidigare flydde från det som idag är Mardinprovinsen i sydöstra Turkiet till Libanon. Mhallami är en muslimsk folkgrupp som talar arabiska med inslag av kurdiska ord. De är förmodligen assyrier/syrianer/arameer som konverterat till islam en gång i tiden.
Även de utpekade assyriska/syrianska/arameiska familjerna flydde på 1970- och 1980-talen från Mardinprovinsen direkt till Sverige. Kurder har periodvis flytt direkt till Sverige från sydöstra Turkiet men en del flydde ursprungligen till det som sen blev Syrien och Libanon. Mardinprovinsen är också ursprunget för många av de kurdiska familjer som flytt till Sverige. Även de har i flera fall först flytt till Syrien, Irak och Libanon. Idag finns det många kurder i Sverige från olika länder. Turkiet, Irak, Iran och Syrien men även från Libanon. De är i allmänhet av muslimsk bakgrund (i allmänhet sunni av olika slag) men kan vara yazidier (yezidier) och kristna.
All flykt från sydöstra Turkiet beror på religiös eller etnisk förföljelse och den osmanska, senare turkiska, statens turkifieringspolitik gentemot minoriteter.
De utpekade palestinierna flydde när Israel grundades 1948 till Libanon från Palestina och därifrån flydde de sen under kriget i Libanon till Sverige. De utpekade arabiska familjerna flydde under samma tid från Irak, Syrien och Libanon. I den första generationen, dvs de som flydde hit, finns väldigt få som begått brott även i de få familjer där det finns många brottslingar. Det är framförallt bland dessa personers barn som det finns brottslingar och inte heller i den generationen är det speciellt vanligt om vi ser till hela gruppen av flyktingar som kom från Turkiet och Libanon på 1970- och 1980-talen.
Folk som flytt från Libanon har i allmänhet flytt på grund av krig men en bidragande orsak är att de som flytt dit i många fall saknar politiska rättigheter. De har ofta inga möjligheter att blir medborgare eller att rösta. Det gäller såväl mhallami som palestinier och kurder. 18 religiösa grupper är numera erkända inom landet och ska representeras i parlamentet. Fördelningen av antalet platser beror i huvudsak på hur stor andel av befolkningen de olika grupperna var på 1930-talet med en viss justering till 50-50 mellan kristna och muslimer år 1990 som ett resultat av fredsförhandlingarna efter krigen. Varje religion har rätt att upprätthålla sina egna lagar kring familjeförhållanden och det finns religiösa domstolar för att döma i sådana frågor. Konstitutionen och familjelagstiftningens grundidé är helt enkelt splittring och religiös olikhet. Ingen folkräkning har genomförts sen 1932.
Religiösa och etniska grupper som tillkommit senare än 1924 har i allmänhet inga formella demokratiska rättigheter och skyldigheter. Detta påverkar mhallami, arameer (assyrier/syrianer) och palestinier som i allmänhet saknar demokratiska rättigheter och skyldigheter. De är i allmänhet helt odokumenterade trost att de funnits i Libanon i generationer. Palestinier (400 000) är en stor del av dem liksom arameer (80 000), kurder (40 000), mhallami (50 000). Kristna palestinier liksom armenier (de flesta armenier kom dock innan 1924) har dock i allmänhet fått libanesiskt medborgarskap liksom en mindre del av alla arameer (assyrier/syrianer), kurder och mhallami. Andra stora minoriteter är tjerkesser (100 000) och turkar (50 000) vilka dock har demokratiska rättigheter då de fanns där innan 1924.
Religiösa och etniska grupper i Syrien och Libanon 1935. Public domain.
När Osmanska riket bröt samman och det moderna Turkiet bildades så hamnade Libanon och Syrien i vad som blev ett fransk koloni. Detta gjorde att olika kristna grupper och muslimska minoriteter som flytt från det område som idag är sydöstra Turkiet fick en fristad i franska kolonin (mandatet) Syrien och Libanon. Området som redan tidigare haft en mycket etniskt och religiöst diversifierade befolkning med sunnimuslimer av olika inriktningar, shiamuslimer med flera olika inriktningar av vilka en är alawiter, druser, kristna araber (maroniter, grekisk-ortodoxa med mera) fick i fler olika religioner, språk och kulturer med de olika grupperna av etniska och religiösa flyktingarna.
När landet efter andra världskriget blev självständigt kom författningens grund att bli den religiösa och etniska splittringen. Presidenten skulle vara maronitisk kristen, talmannen i parlamentet shiamuslim, premiärministern sunnimuslim och den vice premiärministern grekisk-ortodox. De flyktingar som kom i början av 1900-talet fick ingen plats i systemet vars grunder fortfarande är basen för Libanons konstitution.
Illustration: Sergey Kondrashov. Licens: CC BY-SA 3.0
I samband med Israels grundande 1948 flydde många palestinier från Palestina till Jordanien, Syrien och Libanon. Ytterligare en befolkningsgrupp hade kommit till landet. I slutet av 1960-talet och 1970-talet kom fler palestinier till Libanon från Palestina och Jordanien. Palestinierna hade inte och fick inte medborgarskap i Libanon och saknade i likhet med många tidigare flyktinggrupper alla former av demokratiska rättigheter. Under krigen på 1970-talet och 1980-talet kom många av dem att fly vidare till Europa från Libanon. Detta gällde såväl tidigare flyktingar såsom arameer/assyrier/syrianer, armenier, mhallami, kurder som palestinier. Förutom armenier så kom många av dessa flyktingar främst till Tyskland, Nederländerna och Sverige.
De som länge levt i Libanon har är inskolade i ett pseudo-demokratiskt system där religiösa domstolar dömer om familjeärenden. Den religiösa församlingen/gemenskapen styr med andra ord över familjeangelägenheter på ett sätt som är mycket främmande för Europa. Religionen är dessutom helt avgörande för vilken representation en grupp har i parlamentet. Det är ett system som gynnar kohandel och korruption. Olika dolda uppgörelser är en central del i att systemet fungerar men det innebär också att pengar byter hand utan någon som helst demokratisk kontroll. Systemet kan till och med sägas bygga på korruption för att fungera. Det gör att personer uppvuxna och skolade i ett sådant politiskt system inte ser politiska tjänster och gentjänster samt penningöverlåtelser för politiska fördelar som nåt felaktigt. Detta synsätt hamnar mycket lätt i konflikt med det tyska, svenska eller nederländska synsättet och leder till problem för många familjer från Libanon när de ska orientera sig i det europeiska politiska landskapet.
Under Syrien-kriget har det kommit stora mängder flyktingar till Libanon, exempelvis cirka 150 000 turkmener som kan läggas till de 50 000 turkar som redan fanns i landet. I övrigt är de cirka 1 miljon flyktingarna av alla möjliga trosuppfattningar och från en mängd olika folkgrupper och etniska grupper.
