Överklassen är Sveriges klimatbovar

Organisationen Oxfam har granskat utsläpp av växthusgaser i Sverige i förhållande till socio-ekonomisk status, dvs i förhållande till klass. 1 procent av Sveriges befolkning, den rikaste procenten stod för 6 procent av utsläppen under perioden 1990 och 2015. De rikaste 10 procenten av svenskarna stod för 24 procent av det totala utsläppen under 25-årsperioden. Den fattigaste halvan av befolkningen (50%) stod för 32% av utsläppen under samma period.

Rapporten baseras på undersökningsarbete som genomförts tillsammans med Stockholm Environment Institute. Metoden och tidigare slutsatser har publicerats i Carbon Inequality Era, en bedömning av den globala fördelningen av konsumtionsutsläpp bland individer mellan 1990 och 2015.

I den nya rapporten granskas svenskars koldioxidutsläpp kopplade till konsumtion mellan 1990 och 2015, en period under vilken inkomstojämlikheten ökade och Sveriges totala konsumtionsutsläpp minskade med elva procent. Rapporten visar på en ojämlikhet i konsumtionsutsläpp mellan olika inkomstgrupper:

De totala koldioxidutsläppen hos de 50 procent med lägst inkomst minskade med 16 procent medan utsläppen hos de 40 procenten i mitten minskade med 12 procent. Däremot förändrade de 10 procent med högst inkomst inte sina totala utsläpp nämnvärt – bara med en procent. Den rikaste procenten ökade sina utsläpp med 11 procent.

Per capita-utsläppen minskade för alla grupper men även dessa var mycket ojämnt fördelade och den rikaste procenten minskade nästan inte alls sina per capita-utsläpp. De fattigaste 50% minskade utsläppen mest, med 26%.

För att klara 1.5-gradersmålet behöver den rikaste procenten i Sverige minska sina utsläpp med 95 procent på mindre än tio år, från 43 ton per person och år Utsläppen för de rikaste 10 procenten behöver minska med cirka 87 procent från cirka 17 ton per person och år. Minskningstakten per capita för denna grupp behöver vara cirka 20 gånger snabbare än mellan 1990 och 2015. Däremot måste de med lägst inkomst lite mer än halvera sina utsläpp från cirka 4,5 ton per person.

Skulle den rikaste femtedelen av svenskarna minska sitt koldioxidavtryck till samma medelnivå som de övriga 80 procenten av svenskarna har (en minskning med 57 procent) skulle de totala svenska konsumtionsutsläppen minska med cirka 20 procent. Det visar vilken stor effekt en förändring av de rikastes klimatskadliga konsumtion skulle kunna få.

För att uppnå de kraftiga utsläppsminskningar som är nödvändiga till 2030 krävs ett mycket större fokus på åtgärder för att sänka de rikaste svenskarnas alltför höga utsläpp. De rikaste 10 procenten behöver minska sina utsläpp från 17 ton per person med 87 procent och den rikaste procenten måste minska sina utsläpp från 43 ton per person med 95 procent – på mindre än ett årtionde – för att nå 2030-målet.

Robert Höglund, kommunikationschef på Oxfam Sverige, säger:

Klimatojämlikheten är stor både globalt och i Sverige. Vår konsumtion är ohållbar och ojämlik. Sverige behöver nu införa mål och styrmedel som säkerställer att både de totala utsläppen går ner till hållbara nivåer och att de som släpper ut mest också gör mest.

Rapporten pekar på att den största skillnaden mellan inkomstgrupperna är att höginkomsttagare reser mer. Flygresor och bilåkande står för hälften av utsläppen för de svenskar som släpper ut mest koldioxid. Att svenskar köper allt större och tyngre bilar, som SUV:ar, är också en del av problemet.

Ett exempel på ett styrmedel som tar hänsyn till rättviseaspekten som lyfts av Oxfam i rapporten är avgift och utdelning: En extra avgift på särskilt utsläppsintensiva tjänster och varor – som på flygresor och tunga personbilar – skulle kunna införas där intäkterna sedan delas ut lika till befolkningen. De med höga utsläpp betalar då mer i avgifter än de får tillbaka, men de som har låga utsläpp får mer pengar i plånboken. En sådan åtgärd skulle både kunna minska utsläppen då det ger ekonomiska incitament till att släppa ut mindre, och öka klimaträttvisan då det är de med höga utsläpp som får betala mest. I Kanada har en variant av detta införts.

Det verkar inte var en smart metod då den faktiskt skulle kunna öka de totala utsläppen genom att fattiga skulle kunna resa mer om de hade pengar.

Oxfam pekar också på att Sverige och andra länder med historiskt höga utsläpp också har ett ansvar att betala för att motverka uppvärmningens effekter. Oxfam kräver i rapporten att låginkomstländer får tillgång till klimatfinansiering för att kunna bygga upp sina ekonomier på ett hållbart sätt och för att få stöd att hantera klimatkrisens effekter genom klimatbistånd, och att Sverige ger sitt klimatbistånd utöver det ordinarie biståndet på en procent.

Det är en rimlig inställning men den tar ingen hänsyn till att kalla länder där det är ett måste med uppvärmning av bostäder oundvikligen kommer att använda mer energi än länder där sådana behov inte finns. På samma sätt har väldigt varma länder ett behov av att kyla ner bostäderna.

Oxfam uppmanar också Sverige att säkra en rättvis klimatomställning inom landet och ta hänsyn till att de med högst utsläpp också måste minska sina utsläpp mest procentuellt, samt att sätta ett övergripande mål som garanterar att klimatpåverkan från konsumtion är nära noll eller nettonoll till allra senast 2050.

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!