Svek i LAS-frågan: Motståndet måste komma underifrån!

Centerns ordförande Annie Lööf sammanfattar glädjejublande vad det handlar om: ”Förändringarna kommer göra att företag får ökad flexibilitet genom förändringar i saklig grund och betydande undantag från turordningsregler för alla företag, även medelstora. All heder till IF Metall och Kommunal som har tagit ansvar.”

Modellen har varit densamma som när försämringarna i strejkrätten drevs igenom i fjol: först en statlig utredning med hot om lagstiftning som driver facken att göra upp om ett avtal med arbetsgivarna.

et kan diskuteras hur stora förändringarna är och vilka följder de kommer att få i praktiken men att det är förändringar som förskjuter makt från de arbetande och deras organisationer till arbetsgivarna kan ingen förneka. Det uttalade syftet i Januariavtalet var precis detta, att ”ge företagen flexibilitet” och införa ”tydligt utökade undantag från turordningsreglerna”, en av flera ”systemförändringar som kan vara stabila över tid” som det uttrycks i inledningen.

När LO i november lovade att ”tillsammans använda alla till buds stående medel för att nå våra mål om bättre villkor för LO-fackens medlemmar” låg avtalsrörelsen runt hörnet med möjligheter att sätta kraft bakom orden genom det starkaste medel som står till buds för en fackförening: strejken. Men innan frågan ens kommit upp hade de flesta fack redan slutit avtal. Förhandlingarna om LAS fortsatte under fredsplikt utan att facken ens hade mumlat om strejk. Ett tecken så gott som något om att ledningarna för IF Metall och Kommunal inte varit intresserade av att ta strid i frågan.

Metalledningen har länge varit företagens trojanska häst inom LO. Redan 2014 sa dåvarande ordföranden, Anders Ferbe, att han var beredd att förhandla om turordningsreglerna och att ”alla anställda ska lära sig så mycket att de kan söka och få sitt eget arbete”. Att byta medlemmarnas kollektiva rättigheter mot individuell ”kompetensutveckling”, det vill säga de enskilda medlemmarnas förmåga att konkurrera hårdare med varandra om jobben, har varit den refräng som sjungits i kör av den fackliga högern med IF Metalls och Unionens i förstastämman.

Att Kommunals ledning gav sin välsignelse till LAS-avtalet var något mer överraskande. När LO:s styrelse i våras godkände fortsatta förhandlingar lovade Kommunal att köra över styrelsen på den stundande LO-kongressen.

Nu rättfärdigar förbundets ordförande Tobias Baudin sin vändning med hycklande jämställdhetsargument: ”Det här innebär att för första gången någonsin är det arbetarkvinnor i välfärden som får förbättringar och ökad trygghet” och antyder att de fack som är mot avtalet är mansdominerade och kvinnofientliga. Så sent som i oktober kallade Kommunals ledning Svenskt Näringslivs sista avtalsförslag för en ”sminkad gris”. De högst kosmetiska förändringar som tillkommit sedan dess har knappast ändrat denna drastiska beskrivning. Varför skulle ökat svängrum och mer makt för arbetsgivarna gynna kvinnor i Kommunal?

Detta är inte bara ett tillfälligt snedsteg utan ett öppet och direkt brott mot den fackliga huvuduppgiften: att upphäva konkurrensen mellan arbetare. De förbund som nu slutit upp på Svenskt Näringslivs sida har därför inte bara hjälpt till att skada anställningsskyddet utan även skadat många medlemmars förtroende för att vi med hjälp av våra fackföreningar ska kunna försvara våra intressen.

Risken är nu stor att reaktionerna på Metall och Kommunals svek leder till missmod och uppgivenhet. Att passiviteten ökar och tilltron till att möjligheten att åstadkomma förbättringar genom sammanhållning och facklig organisering stukas än mer. Det är nu en utmaning för alla fackligt aktiva att istället försöka vända den vrede som finns till aktivitet underifrån. Vi behöver samla oss så brett som möjligt för att folkbilda om de försämringar som nu förbereds och de konsekvenser de medför. Vi ska göra det politiska priset så högt som möjligt för dem som försvagar de anställdas rättigheter. Men vi behöver också gå vidare och dra slutsatser om varför det blev så här.

När LAS och flera andra lagar tillkom i början av 70-talet var det med bakgrund av ett starkt tryck underifrån, från fackförbund, lokala klubbar och arbetargrupper som med eller utan fackligt stöd gick ut i konflikter. Att socialdemokraterna och deras samarbetspartier nu driver på förändringar som inte ens var tänkbara under Reinfeldts åtta år beror i grunden på att trycket underifrån inte är tillräckligt starkt.

Företagen var inte mer intresserade av de anställdas rättigheter då än idag och de har aldrig varit nöjda med några inskränkning av deras makt på arbetsplatserna. Att de nu börjat rulla tillbaka lagen med hjälp av fackliga ledare är ett uttryck för den maktförskjutning som redan pågår och en signal om att angreppen kommer att öka.

Att våra ledningar kan göra på detta viset beror på att vi är alldeles för tysta och passiva i vardagen. Vi kan inte räkna med att de som sitter på höga positioner ska göra något vettigt utan tryck underifrån. Det räcker inte med att kritisera och klaga eller ens att skriva motioner till fackliga möten och kongresser.

Motståndet behöver byggas underifrån, i vardagen, på varje arbetsplats och i varje fackförening. Alltifrån att komma överens om vad som är rimliga arbetsvillkor just där till att ta strid för demokrati och medlemsmakt i facket eller välja företrädare som står för de fackliga grundtankarna om kollektiv solidaritet och gemensam handling och som inte utgår från företagens konkurrenskraft.

Lars Henriksson

Tidigare publicerat i tidningen Internationalen.

Liked it? Take a second to support Lars Henriksson on Patreon!
Become a patron at Patreon!