Vill du bli engelsklärare i Sydkorea? Inga problem. Det enda du behöver är skolengelska och – allra viktigast – ett vitt skinn. I alla fall var det så 1978. Men det visste inte jag.
Jag gissade att det bästa sättet att göra mig attraktiv på de olika språkinstituten, som jag och många många andra västerländska ryggsäcksresenärer knallade runt mellan i huvudstaden Seoul, var att låtsas vara genuint medfött engelskspråkig. Så jag hittade snabbt på att jag var kanadensare.
Visserligen föredrar koreaner av någon anledning amerikansk engelska, och alltför många provästliga medelklasskoreaner har släkt i USA och känner landet och ”amerikanskan”. Då syntes det mig säkrare att ge mig ut för att komma från det mycket mer okända ”halvamerikanska” Kanada.
Jag jobbade hela våren 1978 med att undervisa koreanska affärsmän och studenter i centrum. Och dessutom gav jag privatlektioner till hustrun till en koreansk affärsman, vilka skulle resa till London på besök. Där skaffade jag turistmaterial över London från den brittiska ambassaden i Seoul, som vi konverserade om och kring hemma i deras lyxiga medelklassbostad utanför staden.
Mina arbetskläder på samtliga språkinstitut var en skräddarsydd kostym och skräddarsydda skor, som gick att få för en billig peng i huvudstadens många underjordiska gallerior under gatorna. Så elegant och trovärdig har jag aldrig sett ut som då.
Min ”kanadensiska teater” visade sig dock vara totalt och fullständigt onödig. Koreanerna accepterade vilket vitt ”blekansikte” som helst som engelsklärare. Rena omvända rasismen.
En gång fick jag till och med en språkklass i konkurrens med en duktig kinesamerikan från Kalifornien. Han hade ju bara simpelt gult skinn, precis som de själva…
Vitt skinn gav status till språkskolorna och var garanten för ”äkta vara”. ”You too can learn English and Japanese from foreign teachers….see mr Hans”, stod det på reklambladen på väggarna i centrumhöghuset där jag arbetade.
Koreanerna var rasister som ogillade blodblandade äktenskap med vita. Men samtidigt var de alltså självrasister som föredrog vita som engelsklärare – oavsett alltså om dessa hade engelskan som sitt modersmål eller inte…
När detta gick upp för mig var skadan redan skedd. Jag var kanadensare för mina elever och tvingades leva upp till den rollen så gott jag kunde.
Men vad jag inte hade räknat med var deras maniska nyfikenhet på mitt privatliv. Jag var den förste vita personen de lärt känna, och de ville veta alla detaljer om mitt hem, min uppväxt och mitt hemland Kanada…
Mina vita (ha) lögner blev mer och mer invecklade och fantasifulla. Till slut tvingades jag i desperation låna faktaböcker på den kanadensiska ambassadens hjälpsamma informationsavdelning i Seoul för att kunna svara på deras talrika frågor,
Jag som hade varit en enda dag i Kanada (en dagstripp från USA) blev rätt välutbildad på landet efter ett tag. När jag så småningom lämnade Asien visste jag mer om Kanada än om Korea!
Man ska ljuga så nära sanningen som möjligt hade jag läst någonstans. Och eftersom min farfar Sigfrid och dennes bror en gång hade varit äkta pälsjägare (med indianska bekanta) i den kanadensiska skogsprovinsen Manitoba hade jag beslutat att jag hade tillbringat min påhittade ungdom där.
Jag fabulerade vidare att min svenska mor hade skilt sig från sin kanadensiska man och tagit mig till Sverige där jag hade fått svenskaccent på engelskan (innan jag återvände hem till mitt gamla kära Kanada).
Huvudstaden i Manitoba heter Winnipeg läste jag på kartan, och strax utanför ligger staden Brandon. Jag bestämde mig för att låtsas att Brandon var min kanadensiska hemstad. Troligen hade ingen av mina elever någon kontakt där, inbillade jag mig.
Problemet var att jag inledningsvis slarvade med koordineringen mellan mina olika språkklasser. De fick höra något olika versioner av min uppväxt i den kanadensiska präriestaden Brandon utanför Winnipeg.
Det hade inte gjort något om inte mina olika klasser samtidigt hade bjudit med mig på bergsvandring med dem – koreanernas stora helgnöje. Det handlade om bergen norr om Seoul, nära den demilitariserade gränszonen till det fruktade Nordkorea.
Där pustade jag omkring med koreaner ur olika språkklasser hängande i varsitt öra. Och det blev allt svettigare att zig-zaga fram och tillbaka mellan mina något olika livshistorier, som jag dessutom själv började få besvär att hålla isär…
Men jag lyckades slingra mig fram och veckorna gick utan några katastrofala felsägningar eller problem (jag hade ju dessutom blivit alltmer bildad på det kanadensiska samhället). Jag började tro att min – i och för sig onödiga – falska identitet inte skulle bli avslöjad.
Tills jag en dag kommer in till det stora språkinstitutets samlingsrum och reception och möts av en ivrig och glädjestrålande Mr Kim, ägaren till språkskolan (nästan alla verkar heta Kim i Korea, inte minst i norr som ju haft tre Kim-presidenter på raken).
Rummet var fyllt av väntande – samtliga elever med öronen på skaft. När Kim plötsligt pekar på en stor vit kille i ett hörn.
– Detta vara landsman till dig Mr Hans. Han ska också arbeta här med dig. Ni har nog mycket att prata om tillsammans!
Inför elevernas vetgiriga öron och ögon piper jag hest fram ”Välkommen” och talar om att jag kommer från Brandon strax utanför Winnipeg.
– Hey, that´s great, svarar han entusiastiskt. Jag är från Winnipeg!
Hans Norebrink
Läs också:
