Algoth Niska. Public domain
Algoth Niska, född 5 december 1888 i Viborg, död 28 maj 1954 i Helsingfors, var en finländsk smugglarkung och landslagsman i fotboll 1912. Hans far var en finlandssvensk sjökapten och han hade fyra syskon. Då fadern dog 1903 flyttade familjen från Viborg till Helsingfors. Av Algoth Niskas syskon var Adolf Niska sånger, Ester Niska operasångare och skåpdespelare, Bror Niska skådespelare, teaterchef och operasångare, Arno Niska skådespelare och Aina Niska dansös. Algoth Niska gifte sig med Magda Aufrichtig i Helsingfors den 11 september 1917 och med Cecilia Andersson i Mariehamn den 21 juli 1927. Han hade två barn, Magda och Jack och är morfar till den finske sångaren Ilkka Lipsanen (Danny).
Han var som ungen en framgångsriks fotbollsspelare som spelade för klubben Unitas. Unitas vann Finlands första mästerskap år 1908. Niska spelade för finska landslaget 1911–1912 och deltog i Olympiska sommarspelen 1912 i Stockholm. 1919 infördes spritförbud i Finland och 1914 motbok i Sverige. Algoth Niska blev en av de personer som skulle tjäna stora pengar på detta. Han blev smugglare och gängkriminell som vi säger idag. Det hela ska ha börjat med att han träffade den ryske affärsmannen Pletchikoff på restaurang Kapellet i Helsingfors. Denne innehade ett stort spritlager som han ville bli av med innan spritförbudet. Niska köpte upp hela lagret och sålde det sedan för dyra pengar under spritförbudstiden.
Niskas första båt ska ha varit en liten fiskebåt vid namn Karolina. Enligt vad Petter Inedahl skriver så var det en båt i mycket dåligt skick:
Enligt honom själv var den en korsning mellan basfiol och en bondkamp, och så gisten och murken att hon redan efter ett par veckors användande sjönk under honom när den tunga lasten av spritkanistrar gick rakt genom bordläggningen. Det var mycket nära att Niskas smugglarkarriär fått ett slut redan innan den börjat.
Att smuggla sprit var mycket lönsamt och Algot Niska var bara en av många personer som försörjde sig på detta under förbuds- och motbokstiden. Några andra var Gösta Hannell, Ernst Bremer och Georg Malmberg. Algoth Niska tjänade stora pengar men slösade enligt sig själv och andra bort dem. Han har i efterhand kallats Sveriges Al Capone:
Men verklig fart tog sprittrafiken i Stockholm först när några storgrossister upptäckte hur lönande den skulle kunna göras. Samma mönster iakttogs i Chicago under förbudsåren. Småhandlarna knuffades undan och stora spritkungar slog under sig marknaden. Stockholms Al Capone hette Algot Niska. Det var han som lanserade idén att med snabba båtar smuggla in dunkar med 96-procentig sprit från estniska fartyg som låg ankrade utanför tremilsgränsen.
[…]
Ute vid tremilsgränsen kostade en liter 96-procentig estnisk sprit en krona. Stockholmarna betalade en langare tio kronor litern (fast då måste man minst köpa en dunk på tio liter). En liter späddes sedan ut med vatten och tappades på ölflaskor. En sådan pundflaska såldes för fyra kronor. Langaren tjänade alltså cirka 18 kronor på en liter exportsprit. En storsmugglare som Algot Niska, som dock fick flera konkurrenter, kunde lätt på bara en lyckad tur ut till tremilsgränsen och åter tjäna upp till 30 000 kronor.
Tullverket fick köpa fler båtar för att kunna bekämpa den omfattande smugglingen och även statspolisens spritrotel byggdes ut och fick operera ute i skärgården.
Förutom de nämnda fanns det emellertid många fler personer engagerade i denna kriminella verksamhet:
Visserligen hade smugglarna ständigt tullen i hälarna men de tjänade pengar som gräs och utgjorde ett illustert sällskap: där var Uno Österman från Gräskö, Lill-John från Köpmanholm, ”Svarte Filip” Herling från Norrtälje, Bertil Österman, Yxlan, Hjalmar Engström, Rödlöga.
Det var Österman som en gång överdådigt hyrde hela China-teatern inklusive baletten när han höll kalas (dock dog han utfattig) medan Engström efter lyckade klipp bjöd till fest på Gåshaga värdshus och då brukade överlämna sin tjocka plånbok till hovmästaren med uppmaningen:
Säg till när det är slut.
Men Algoth Niska var den störste av dem alla och de flesta av de andra arbetade åt eller samarbetade med honom. Precis som med Ernst Bremer finns det en enorma mängd skrönor om Algoth Niska. Vilka som är sanna och vilka som inte är det är svårt att veta men Niska var dock mer öppen än Bremer. Bland annat skrev han en bok som sitt spritsmugglarliv, Mina äventyr, som gavs ut 1931. I motsats till Bremer fortsatte han dessutom inte som smugglare efter förbudstiden. En historia av sådan art är:
Vintern 1927 är Niska ute igen.För att undvika att bli åtalad på nytt,fortsätter han det trista men tämligen riskfria jobbet att sälja sprit från depåskutan på internationellt vatten utan för Åland.Men nu verkar det som om Niska har förbrukat sin tur.På kvällen den 18 mars är han tillsammans med ett par åländska vänner på väg in mot skärgården i en långsam fiskebåt.Enligt Niskas egen berättelse finns ingen sprit i båten.Man har bara varit ute vid depåfartyget för att lämna proviant och en radio.En tullkater kommer ångande och går upp jämsides.Niska håller sin kurs.Han har ju inget olagligt ombord. Där vinet är, där är ock glädjen, sade den vise Syrak en gång i tiden och tullmännen tänkte förmodligen ungefär i samma stil: Där Niska är,där är ock spriten,skriver han.
Nu inträffar en mycket omdiskuterad händelse.Enligt Niskas version passerar tullkatern den långsammare fiskebåten,gör plötsligt en häftig gir och lägger sig rakt i hans kurs.Niska hinner inte väja.Det blir en våldsam kollision.Niska rammar tullkarten midskepps och tullens båt får ett stort hål i bordläggningen där vattnet forsar in.För att inte tullkarten ska sjunka,fortsätter Niska med full fart framåt tills han kan sätta katern på grund vid vid Kalvskär.Sen backar han ut och kör vidare.
Tullarna såg saken annorlunda.Niska åtalades för avsiktligt vållande av kollision och överfall på tjänsteman i ämbetsutövning.Enligt tullen hade man före incidenten sett hur ”fyrkantiga föremål kastades i sjön” från fiskebåten.
Niska frikändes i första instans,men domen överklagades och i hovrätten fälldes han.Målet gick vidare till Högsta Domstolen och drog ut på tiden.Niska var på fri fot och fortsatte med spritaffärerna ute på Ålands hav.I december 1930 fick han veta att Högsta Domstolen fastställt den fällande domen i hovrätten.Niska gömde sig och sov med en laddad revolver under kudden tills han kunde fly till Sverige.Han kom fram till Stockholm på julafton.
Smugglingen gick troligen till så att stora fraktfartyg (ofta med persisk eller italiensk flagg) lade sig på i förväg överenskomna platser på internationellt vatten där lasten sedan lastades över till mindre båtar. Niska använde också öarna med svensktalande befolkning som exempelvis Runö för omlastning och som lager. Till sitt förfogande hade han många båtar. Han ska bland ha köpt en begagnad rysk torpedbåt med namnet Flyer för transporterna (det märkliga är att samma historia berättas om Ernst Bremer men då är torpedbåten en tidigare tysk torpedbåt). Den ska vi ett tillfälle ha misstagits för en aktiv torpedbåt och beskjutits av estniskt kustartilleri. Torpedbåtar och patrullbåtar var snabba och efter kriget fanns det ganska många att köpa. Så kanske hade både Bremer och Niska sådana.
Ofta beskrivs Niskas verksamhet som ädel och gentlemannaaktig. Det är naturligtvis dumheter. I den finska polisens beskrivningar framstår han dock som en hänsynslös bedragare och skurk. Det är nog mer med sanningen överensstämmande.
Under andra världskriget återgick Niska till att vara smugglare. Bland annat smugglade han kaffe från Sverige till Finland. Dessutom deltog han i smugglingen av judiska flyktingar från det av Tyskland ockuperade Baltikum. Enligt en del uppgifter träffade han år 1938 en österrikisk affärsman, den judiske pälshandlaren Albert Amtman (enligt andra uppgifter hette han Fritz Altmann), som hade flytt undan nazismen till Finland. Niska beslöt sig därefter för att hjälpa judar och skaffade fram förfalskade pass. Han lyckades således rädda 150 judar under andra världskriget och var efterlyst av Gestapo. Niskas människosmuggling slutade då Tyskland förklarade krig mot Sovjetunionen och gränserna stängdes. Naturligtvis gjorde Niska inte detta gratis utan de som rest med hans båtar fick säkerligen betala dyrt för flykten.
Läs också:
- Fifflarna – Gösta Hannell och Rolf Hannell
- Fifflarna – Folke Hannell och Håkan Hanell
- Smugglarkungen Ernst Bremer
