Bra av Per Brinkemo om kriminella släkter och klaner

I rapporten Antagonistiska hot och dess påverkan på lokalsamhället som gavs ut förra året av Försvarshögskolan har Per Brinkemo skrivit ett kapitel som heter Kollektivistiska strukturer och sedvanerätt. Det är i mitt tycke det bästa kapitlet i rapporten medan Amir Rostamis kapitel är det sämsta då det blandar ihop helt olika miljöer och behandlar dem som likvärdiga. Varken vänsteraktivister eller högerextremister kan jämföras med kriminella. Det handlar om helt olika drivkrafter, helt olika strukturer och helt olika typ av sammanhållning och organisering. Men delar av Rostamis kapitel är ändå bra trots detta. De delar som handlar om kriminella nätverk.

Han börjar sit kapitel med några exempel på hur det kan fungera när människor från länder med svag eller obefintlig stat kommer till Sverige. De har större förtroende för traditionell rättskipning i form av uppgörelser mellan familjer och släkter än för statligt administrerad rättvisa. Han behandlar begreppet klan i artikeln och och skriver:

Enkelt uttryckt kan man säga att klan är en ersättning, eller förstadiet, till staten. Det är en samhällsorganisationsform i länder där staten antingen är helt frånvarande (Somalia), eller dysfunktionell, (Palestina, Irak, Jordanien). För att individer ska klara sig måste de ingå i ett kollektiv. I länder som dessa bygger grupperingarna primärt på blodsband.

Familjer håller i hop, och med familj menas inte bara de närmsta, utan blodslinjerna inkluderar även nära och avlägsna släktingar. I sådana strukturer är det av vikt att muntligt tradera namnen på sina förfäder. På samma sätt som svenskar använder sina personnummer räknas personer i klansamhällen upp sina förfäder, ibland uppåt tjugo till trettio generationer bakåt i tiden, för att identifiera vem de är. En sådan konstellation fyller som ovan nämnts, statens funktion. Den är både en social, ekonomisk, politisk och legal enhet (Brinkemo & Lundberg, 2018). I det här sammanhanget är den legala enheten den viktigaste att uppmärksamma.

Jag håller med om detta och menar också att med den definitionen har vi inga klaner i Sverige. Men vi har tystnadskultur och släktrelaterade uppgörelser kring brott. Detta exemplifierar Brinkemo med cosa nostra (den sicilianska maffian) och omerta:

I samhällen där staten har låg legitimitet undviker man den så långt det går. Där odlas ofta en tystnadskultur som en del av en alternativ, informell rättsordning, av sicilianare kallad Omertá, en del av den klanbaserade maffians hederskodex. Ett sicilianskt talesätt säger: ”Den som är stum och döv lever i 100 år. Det bästa ordet är det som aldrig blir sagt”.

Om staten är illegitim eller frånvarande finns istället en form av försoningsteknik som skiljer sig från det vi har vant oss vid i form av straffrätt. Både brottsoffer och målsägandes familjer vill undvika framtida konflikter och kunna fortsätta leva i närheten av varandra utan konflikter och spänningar.

Under en rättsstat döms individen för det brott som begåtts, släktingar och familj inkluderas inte i domen. Men i samhällen präglade av kollektivistiska kulturer fungerar juridiken annorlunda.

En individ är inte ensamt ansvarig för handlingen när det kommer till domstolsförhandlingar. Den grupp som brottslingen tillhör anses vara skyldig tills oförrätten reglerats, och brottsoffret representerar inte bara sig själv utan hela sin grupp; din grupp är kränkt om du är kränkt, din grupp är skyldig om du är skyldig. Systemen kallas olika i olika delar av världen, exempelvis; pashtunwali i Afghanistan, kanun i Albanien och Kosovo, urf’ i Mellanöstern, Xeer i Somalia, Kris bland vissa romska grupperingar. De har olika namn i olika delar av världen, men bygger alla på kollektiva principer. Ett samlande namn för denna typ av juridik är sedvanerätt, (customary law på engelska) och är den typ av juridik som användes före staternas bildande och som fortlever där staterna är dysfunktionella och saknar legitimitet.

Sedvanerätt är dominerande i länder utan fungerande stat (Somalia, Libyen, Syrien), de som har en svag stat (ex. Libanon, Pakistan) eller en stat som delvis bygger på sedvanerätt (ex. Jordanien, Libanon). När personer från sådana länder kommer till Sverige kommer de ibland att hålla kvar vid sin traditionella sätt att lösa konflikter. Detta kan vi till viss del se i Sverige, främst bland mhallami och syrianer med ursprung i sydöstra Turkiet och Libanon. Sedvanerätt handlar mycket mer om försoning och att problem inte ska uppstå i framtiden. Ofta innebär det att en lösning på konflikten snabbt kan nås. Men skjutningarna är inte ett resultat av sedvanerätten utan snarare ett tecken på att något klansamhälle inte existerar.

Skjutningar och sprängningar är snarare ett resultat av att sedvanerätten sönderfaller vid kontakten med det moderna demokratiska samhället samtidigt som statens rättskipning inte accepteras av den äldre generationen bland invandrarna från samhällen med svag eller obefintlig stat. Som Brinkemo skriver:

En annan aspekt är blandningen av olika nationaliteter och språk i utanförskapsområden. Alla har erfarenhet av sitt hemlands system, palestinier har sitt, afghaner ett annat osv. Systemen bygger alla på samma grundläggande princip om kollektivism och kompensation men här ska olika språkgrupper och traditioner mötas. Därtill utsätts klansystemen för stora påfrestningar i mötet med rättsstaten där den som var en auktoritet i hemlandet riskerar att förlora sin position.

Våld mot blåljuspersonal, skjutningar och annan kriminalitet hade inte kunnat förekomma om klansamhällets strukturer varit intakta. Släkten hade sett till att hålla sina ungdomar i schack. Men det är någonting i mötet mellan klan och stat, splittringen, kluvenheten mellan två system som i vissa fall tycks kunna frammana motsättningar. Chefsåklagare Lise Tamm beskriver i Dagens Juridik att: ”Tidigare kunde klanledare ha lite koll på sina yngre ’odågor’. Det kan de inte längre. Ingen kan kontrollera dessa personer längre” (Dagens Juridik, 2017).

Detta betyder att när de som håller fast vid sedvanerätt försvinner så kommer acceptansen för och förtroendet för statens rättskipning att öka. Det kommer att ske oavsett vad samhället gör.  Men det tar längre tid som polisen begår övergrepp mot de unga och går snabbare om de unga år jobb, utbildning och ordentliga försörjningsmöjligheter.

Den första generationens invandrare från länder med svag stat kommer att begå få brott därför att de styrs av sedvanerätt, släktens överenskommelser och det så kallade klansamhällets normer. Deras barn accepterar inte sedvanerätten samtidigt som de ärvt föräldrarnas misstro mot statlig rättsskipning. Men den tredje generationen kommer att i de flesta fall ha accepterat den demokratiska rättsstaten.

Läs mer:

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!