Arbetets utarmning - Kapitalets automatik

Mikael Nyberg är en av den svenska vänsterns mest framträdande skribenter. I boken Kapitalet.se (2001) dissekerade han den så kallade ”nya ekonomin” och visade att bakom allt rart tal om ”det postindustriella paradiset” dolde sig minst lika markanta exploateringsförhållanden som tidigare. I Det stora tågrånet (2011) gav han oss en närbild av privatiseringens fatala konsekvenser för den svenska järnvägen. I boken, Kapitalets automatik – Mänskliga robotar & systematisk dumhet är det främst den artificiella intelligensens påverkan på vår tids arbetsförhållanden som läggs under analysluppen. Det handlar om arbetets utarmning.

Roboten glänser med nya förmågor medan människan ser sig förminskad till robot på verkstäder, snabbmatsrestauranger och lagercentraler. Den artificiella intelligensen briljerar i ett tilltagande samhälleligt oförnuft, en dumhet som inte är individuell utan systematisk framkallad av produktionsvillkoren. Så skriver Mikael Nyberg i förordet till Kapitalets automatik, vilket är startskottet till en odyssé genom vår tids kapitalistiska landskap – med en tydlig tyngdpunkt på svenska förhållanden.

Här möter vi lagerarbetare som dagarna i ända stressar mellan hyllorna, samtidigt som en automatröst i örat ger dem ständigt nya kommandon. Eller anställda inom hemtjänsten som inom loppet av sex timmar kan tvingas till hela tjugo hembesök, utifrån ett schema där varje arbetsmoment klockas ner till minsta minut. Här har vi svetsare som inte längre får utöva sina tekniska färdigheter utan istället med ständigt samma rörelse matar en robot med råvara. Eller lastbilschaufförer med så tighta körscheman att de inte ens hinner besöka någon toalett utan nödgas kissa i en medhavd flaska. Vi stiftar här bekantskap med sjuksköterskor som under sin lunchrast sitter och matar in ständigt nya uppgifter i datasystemen, parallellt med att de tvingas att slänga i sig maten. Sammantaget ges bilden av ett arbetsliv där förvisso en del själsdödande rutinuppgifter försvunnit, men där arbetet i stort samtidigt haft tendensen att bli alltmer rutinartat – i kombination med en allt värre tidspress där det inte förvånar att allt fler av de arbetande går in i den så kallade väggen.

”Vi är inga maskiner”, det var så gruvarbetarna i Malmfälten formulerade sig när de vid årsskiftet 1969-1970 gick ut i en vild strejk, en strejk som inte bara gav ett ansenligt lönelyft på 15 procent utan även fick bort det förhatliga ackordssystemet. Gruvarbetarnas framgång gav ringar på vattnet och i dess svallvågor kantades svensk arbetsmarknad under 1970-talet av en rad vilda strejker, strejker som inte bara handlade om krav på lönelyft utan även reste frågan om mer humana arbetsvillkor – där de arbetandes fältrop inte så sällan var ”vi är inga maskiner”.

Kampen rönte också framgång på mer än det lönemässiga planet. På flera arbetsplatser kom det stressorsakande och själsdödande löpande bandet att försvinna, som exempelvis på Volvos fabrik i Kalmar eller den nyuppförda fabriken i Uddevalla där man istället med så kallade självstyrande grupper kom att följa bilens väg från kaross till färdig produkt. Det var också i denna veva som fackföreningsrörelsen började tala om ”det goda arbetet” och, som en konsekvens av trycket underifrån och det rådande samhällsklimatet, såg också den nya institutionen Arbetslivscentrum 1976 dagens ljus. Som ett tecken i tiden var Arbetslivscentrums främsta uppgift att bidra till en mer dräglig situation utifrån en fördjupning och diversifiering av arbetets innehåll.

I Kapitalets automatik tangeras denna tid bland annat i Mikael Nybergs intervju med Jan-Olov Carlsson, facklig ordförande på Volvo-Umeverken: ”Vi fick ett avtal om rätt till utveckling i arbetet och fasta löner knutna till kvalifikationerna. Från den raka linjens enahanda arbete med snävt avgränsande handgrepp i cykeltider på ett par minuter gick vi till komplettmontering med cykeltider på upp till tio timmar”, säger Jan-Olov. Idag är dock läget ett annat och det förhatliga löpande bandet är återigen tillbaka: ”Vi är fortfarande starka. Företagsledningen kan inte köra med oss hur den vill. Men herregud vad vi har tappat på trettio år”, kommenterar Jan-Olov.

Den kritik jag har mot Kapitalets automatik är att Nyberg – i sin iver att ge förståelse – famnar över ett för stort stycke. Istället för att bland annat skriva mycket om EU:s roll och en del om Sverigedemokraterna borde han helt och fullt koncentrerat sig på att skildra hur arbetets innehåll – under de senaste 40 åren av samhällelig högervåg – haft en tydlig tendens att utarmas. Bokens omfång hade kunnat halveras från drygt 400 sidor till 200 och framställningen hade på det sättet kunnat bli än mer stringent.

Sammantaget är dock Kapitalets automatik en värdefull inlaga över samhällets förändring i allmänhet – och arbetets i synnerhet – sedan början av 1980-talet, en riktig kunskapsoas över en på många sätt svår tid. Inget är heller för framtiden givet och 40 år av högervåg kan mycket väl följas av en mäktig vänstervåg!

Anders Karlsson

Tidigare publicerat i Internationalen

Läs mer:

Köp boken från Adlibris