Ta färjan från spanska Malaga till myllrande storstaden Tanger och du hamnar i det mest exotiska landet i Medelhavsområdet enligt mitt tycke: Marocko, ett afrikanskt arabland mellan haven och Saharaöknen.
Det närmaste sagans ”Tusen och en natt” man kunde komma (då 1969) var Marrakech, den berömda ökenstaden och hippie-knark-magneten längst nere i söder. Det kändes som att komma till en annan värld – ja till en annan planet.
Dit försökte jag komma via miljonstaden Casablanca (vitt hus på spanska), men jag hittade inte utfarten där jag skulle börja lifta. En hel dag gick jag omkring med en stadskarta över staden (Marockos största) och försökte få hjälp med att hitta vägen söderut (senare skulle jag förvirrad misslyckas med att ta mig ur staden Fez också – jag fick till slut betala en guide för att lotsa mig ut).
Alla lokalbor var mycket hjälpsamma och pekade mig ivrigt och tjänstvilligt än i den ena riktningen, än i den andra. Men när natten föll tvingades jag ändå övernatta en natt till i Casablanca, uttröttad av allt gående kors och tvärs.
Jag tvingades långt om länge inse att folk på gatan inte hade den blekaste aning om vad en karta var för något! Men den arabiska artigheten kräver att man svarar något – helst något på ytan positivt…
Äntligen på väg söderut dagen därpå fick jag en långlift av en marockansk lärare, som också plockade upp ett franskt liftarpar, bjöd oss alla på hemmamiddag med intellektuell konversation, och dessutom varsitt rum att sova i. Men när kvinnan höll på att klä av sig för natten kom läraren plötsligt in och sa att han ville titta på!
Dagen därpå hamnade vi tre oförhappandes i en enkel lokal bondmarknad med typ två hundra pilska åsnor parkerade. Den franska tjejen blev otroligt generad och försökte förgäves låta bli att titta på de rejäla åsnehingst-doningar som överallt skvätte sina vita laddningar både inuti och utanför åsnestona. Ett helt oväntat och bisarrt spektakel!
Framme i Marrakech glömde jag alla krångel och besvär längs huvudvägen söderut. Förtjust lät jag mig uppslukas av det Stora torgets alla märkliga begivenheter. Försäljare av allt möjligt nyttigt eller krimskrams, från rostiga spikar till… ja, vad som helst man kunde tänka sig.
Trollkarlar, eldslukare, ormtjusare, skrikande försäljare, kortkonstnärer, och slöjbetäckta kvinnor trängdes mellan utlagda mattor med stora högar av främmande starkdoftande kryddor, eller grytor med läckra lockande ångande soppor. Och därtill ett sorlande (o)väsen utan dess like…
Inuti den mot solhettan tältdukstäckta kasbans dunkla och slingrande labyrintgränder arbetade myriader av hantverkare, som garnfärgerskor, möbeltillverkare, musikinstrumentmakare, skomakare, matförsäljare, knivvässare och slaktare med högar av blodiga gethuvuden utanför den öppna butiken.
Jord och sten är röda i denna sagostad . Till och med de annars så medelhavsvita husen är rosatonade. I fjärran skymtar nomadstammarnas berg och öknar. Och söder om dem landet Västsahara som 1975 skulle ockuperas av Marockos kung, och bemötas av gerillan Polisarios ännu pågående frihetskrig. I Marrakech gränsar således fantasidröm mot brutal verklighet.
Men jag hade inte hårdliftat på nio dagar (18 timmar om dygnet) genom Europa för att flumma tillsammans med drogromantiska hippies för vilka Marrakech var en lockande kultstad. Jag skulle göra en solidarisk insats för det spännande arablandet via Internationella arbetslag (IAL).
IAL är en mycket sympatisk ideell volontärorganisation som vill bygga fred, förståelse, social sammanhållning, globalt samarbete och demokrati genom att låta människor från olika länder frivilligt bo i sommarläger och arbeta tillsammans för diverse behjärtansvärda ändamål under en kortare tid.
Själv skulle jag under en månads tid tillsammans med 20 marockaner och 19 andra västerlänningar bygga en mindre skogsväg längs bergsluttningarna på landsbygden utanför den lilla nordmarockanska inlandsstaden Ouezzane. Det skulle komplettera ett trädplanteringsprojekt som FN bedrev i det glesbebyggda området.
Vi bodde i två armétält mellan tallarna. Marockanska killar i det ena, västliga killar och tjejer i det andra. När flickorna efter jobbet sköljde av sig med vatten iklädda endast bikini, var de arabiska pojkarna hjälpsamheten själv genom att hälla vatten över de lättklädda töserna…
Våra arbetsredskap för att bearbeta bergssluttningarnas söndervittrande stenblock och hårdtorra grådammiga jord, var endast hacka och spade – så vi kom aldrig särskilt långt i vägbygget. På dagen var det aldrig under 40 grader varmt.
Knappast överraskande var det därför vatten som fyllde våra törstiga dagdrömmar, medan vägprojektet sniglade sig fram under Afrikas brännande sol. Men vattenkärlen från lägerköket skickades alltid ut till oss arbetande senare än vi tillsammans hade bestämt. Detta retade gallfeber på oss solovana ”vita”, men de brunbrända marockanerna kunde inte alls förstå att det var så noga att passa tiden.
Lika stor var kulturkollisionen när det gällde maten (som araberna också hade ansvaret för). Bakterier hade de inte hört talas om (detta var ju för ett halvt sekel sedan). De kände sig kränkta i sin nationalkänsla när vi förtvivlade förklarade att våra magar hade problem med deras inhemska mat och vatten.
– Vi har aldrig haft några problem, menade de, så varför skulle ni ha det? Vår marockanska mat är minsann lika bra som er västerländska !
Trots våra förklaringsförsök om olika slags bakterier och infektioner. Och trots våra vädjande böner. Så vägrade de ändå envist att koka det vatten som användes till matlagning och dryck. Resultatet: 19 av oss utlänningar blev magsjuka !
Först sedan en ung latinamerikanska febersjuk och medvetslös kastade sig av och an på tältsängen och på engelska om och om igen mumlade: ”You must boil the water, you must boil the water”, så veknade äntligen den marockanska lägerledningen.
Jag var den som var näst värst däran. I nio dagar släpade jag mig darrigt mellan min sovplats och den grävda latringropen utanför tältet. Till slut skickades jag till en marockansk läkare som gav mig den största spruta jag någonsin sett.
Vad det nu var i den så repade jag mig snabbt. Men det dröjde ett halvår innan jag blev helt bra i magen. Vid hemkomsten till Sverige ropade gymnsierektorn oroande upp mitt namn i högtalarsystemet, och jag skickades prompt till Jönköpings infektionsklinik för tre veckors ofrivillig inspärrning (jag hann dock med att läsa ”Krig och fred” där).
När de flesta lägerdeltagare hade tillfrisknat besökte vi den sista av tre närliggande bondbyar för lite vänlig samvaro kring mat och mintte. På vägen därifrån passerade vi traktens vattenkälla som låg en kilometer från lägret. Vi delade källan med bönderna, men vår högre vattenkonsumtion fick den att sjunka oroande i vattennivå…
Områdets arab- och berberbönder sa att det var tabu att dricka källvattnet på natten. Men ”våra” marockaner var modernare stadsbor och en av dem, Muhammed, drack ändå. Då blev han besatt av källans ande!
Han såg frånvarande ut, och började tala arabiska med en annan, grövre röst. Det var källans ande som talade genom Muhammeds mun, förklarade de skärrade marockanska ungdomarna.
De stängde in sig i sitt eget lägertält, och började högljutt att förhandla med anden, som just hade flyttat in i deras kompis kropp. Som otrogna var vi utestängda, men vi kunde ändå uppfatta en hel del av den vilda kalabaliken bakom tältduken.
Tack och lov visade det sig att just den här anden inte bara var gift, utan dessutom försedd med ett antal små andebarn. Han hade därför en viss förståelse för Mohammeds ”pojkstreck”. Så sedan alla marockaner dyrt och heligt svurit på att de aldrig någonsin mer skulle besöka källan nattetid så lämnade anden nådigt den arme besatte Mohammed. Som strax därefter började prata normalt igen.
Vi västerlänningar höll förstås på att skratta ihjäl oss när alla marockanerna på fullaste allvar berättade om alla dessa orimliga och påhittade dumheter. ”Ja men gå till källan själva då, om ni vågar det”, utmanade de oss.
Så för att motbevisa deras fantasier gick jag och en fransman klockan elva kvällen därpå ner till källan långt borta i skogsmörkret. Inte för att vi så hemskt gärna ville det, men vi kunde ju inte backa sedan vi drivit med marockanernas barocka andehistoria.
Ljusen och ljuden från lägret försvann gradvis där vi gick tysta i det tilltagande nattmörkret. Stora paddor hasade sig klumpigt över stigen. Fladdermöss flaxade förbi våra ansikten. Insekter svepte surrande förbi ovanför våra huvuden.
Då och då hördes underliga ljud från skogskanten – vilka vi varken kunde eller ville identifiera. Svarta skuggor från stora fåglar avtecknade sig mot månljuset som sipprade blänkande ner mellan de tättbevuxna trädkronorna.
När vi närmade oss det hemlighetsfulla vattenhålet blev vi som på ett kommando tveksamt stående ett tiotal meter från källan. Det skimrade som av en dunkelljus lätt fladdrande dimma ovanför vattenytan. Vilda hästar kunde inte förmå oss att ta ett steg närmare det potentiella ”andevattnet”.
Vi bytte tysta blickar och såg varandras rädsla. Utan ett ord mellan oss gick vi stilla tillbaka till lägret, där vi möttes av nyfikna och frågvisa marockaner.
– Det var väl ingenting, sade vi kavat. Ni måste sluta med att vara så vidskepliga!
Hans Norebrink
Läs mer:
- Blåsta i New Delhi
- F(l)icktjuvar på Gröna ön
- Kravaller på Nordirland
- Spionmisstänkt i öst
- På tummen i Japan
- Engelsklärare i Sydkorea
- Mak(g)en till resa!
- Hemliga polisen i Honduras
- Besök hos huvudjägarna
