Som ung samlade jag på Fem-böckerna, som jag växte ifrån. Som vuxen på besök i Sveriges städer, men när jag hade besökt alla hade de ersatts av kommuner, som jag fortfarande inte har besökt alla.
Även länders högsta berg tänkte jag börja ”samla”, men glaciärsmältningen ändrade högsta toppen i såväl Sverige som i Norge – och Himmelsberget i Danmark visade sig inte alls vara landets högsta – det är Möllehöj. Så bergen gav jag också upp efter tre skandinaviska bergsbestigningar
Strunt samma. Första gången jag sommarvandrade i de svenska fjällen (1974) kände jag en närmast religiös hänförelse över den vackra värld vi människor har fått att förvalta. ”Varför har jag inte kommit hit förr” tänkte jag redan i lappländska Abisko, där jag steg av tåget och började gå Kungsleden mot sameklingande Kebnekaise och Nikkaluokta.
Än mer tagna av naturen blev jag och kompisen Kalle när vi genade över ett högt pass, där vi fick sparka ut steg för steg i en brant glaciär som lutade livsfarligt ner mot en evigt bottenfrusen svart sjö. Sedan vi sov i en fjällkoja som var stabilt fastkedjad för att inte blåsa ner i tvärbranten nästintill.
Som skyttesoldater i lumpen hade vi lärt oss fotvård. Men vi träffade på flera andra vandrare som tvingades avbryta färden på grund av skoskav. Själv blev jag fjällbiten och redan nästa år var jag tillbaka – denna gång i Norge med tre kompisar: Ulf, Claes och Per.
Vi vandrade en knapp vecka i det stora vindpinade sydnorska högfjällsområdet Jotunheimen, där vårt grannlands högsta berg ligger. Vi hade med oss två tält, fyra sovsäckar, frystorkad mat och ett glatt humör i bagaget när vi steg av lokalbussen i Gjendesheim.
Några timmar senare var vi betydligt blekare om nosen. De 400 meters stigning av vandringsleden från sjön Gjende fram till första baslägret vid Bessvattnet ruskade om oss försoffade stadsbor. Vi vilade upp oss med fiske, men var osäkra på om vi hade förstått det invecklade fiskekorts-systemet i de norska fjällen.
Det kändes ändå ganska lugnt att fiska i ödemarken, men sedan vi fått en fisk upptäckte vi en prick vid horisonten, så vi gömde för säkerhets skull och diskret fisken mellan stenarna på den klippiga stranden. Men det var inte vår dag.
Pricken satte kurs rakt mot oss och materialiserade sig inte i en ren som vi trott, utan i form av en norsk fiskekontrollant med örnögon. Han gick utan ett ord tveklöst fram och plockade direkt upp vår firre ur skrevorna. Vi slapp böter, men förlorade fisken. Istället blev det frystorkat uppkok som rörde runt i våra ovana magar…
Andra dagen glömde vi de här förtretligheterna för de vackra storslagna soldränkta finvädersvyerna – en sådan tur med vädret! Men hotet om skoskav tvingade oss tillbaka till verkligheten med regelbundna pauser för att tvätta, smörja och lufta fötterna. Och som pricken över i tejpade vi hälsenorna för att vara helt säkra.
Den ljusa sommarnatten föll och vi slog läger i Steinbudalen för att bestiga Glittertind, Norges högsta berg (om man räknar med glaciärisen, vilket man ju inte längre kan, tji fick vi).
Det höll på att gå verkligt illa. Det var tjock dimma när vi plötsligt nådde den 2500 meter höga bergstoppen. Så vi höll på att kliva rakt ut i det bråddjupa stupet på andra sidan toppen. Våra redan oroliga magar knöt sig av skräck som kändes långt ner i hårbottnen!
Dagen därpå började hoppandet mellan de många jättestora stenbumlingarna i fjällets stenöken, och pulsandet i snömassorna i bergspassen att ta på krafterna och magarna. Svettiga och uttröttade anlände vi till den moderna fjällstugan Spiterstulen, där möjligheten att rulla ut de gosvarma sovsäckarna framför de sprakande inomhusbrasorna hägrade för oss.
Problemet var att det fanns en väg till den flotta fjällstationen. Så där satt pigga bussburna amerikanska turister och förde oväsen halva natten. Och regeln var att jänkarna måste lägga sig i sina ombonade turiststugor innan vi ”fjällproletärer” kunde börja käka vår enkla kost, och äntligen få sova på matsalsgolvet i våra sovsäckar.
Nästa dag gryr med det solvarma vädret ersatt med gråkalla, smått regnfuktiga skyar. Vi är ändå vid gott mod trots tröttheten efter den begränsade nattvilan. Vi slår upp vårt läger vid den lilla fjällsjön Langvatnet, bara för att upptäcka att vi på något obegripligt sätt fått rödsprit över all vår medhavda mat. Vi har att se fram emot att dagen därpå gå på tommagad hungermarsch ner till den avslutande färjan vid Gjendebu.
Men det visste vi inte vi dagen innan då vi dystra och huttrande kryper vi ner i sovsäckarna och orolig slumrar till, med magknip och hungriga som vargar. Kan det bli värre, undrar vi? Det kan det. Vi lyckades pricka in den värsta stormen över Jotunheimen på sju år!
Vi (Ulf och jag) vaknar till när det fridsamma nattmörkret bryts av att någon människa verkar slå till helt plötsligt och oväntat på vår tältduk. Förvånade tittar vi på varandra och undrar vad som står på.
Men vi hinner inte tänka efter mer förrän de två tältpinnarna börjar vibrera kraftigt. Vi griper överrumplade tag i varsin pinne, och i de nu våldsamt skakande tältdukarna, den inre och den yttre. Fjällturens första regn tar vid.
Fullständigt överraskade av ett påföljande häftigt och tungt slagregn kan vi bara konstatera att tältet börjar sacka ihop och raskt pressas samman. Vår tältduk klibbar så fast vid våra nu blötsvettiga ryggar, medan våra vitnande knogar desperat försöker hindra de dubbla tältdukarna från att flyga all världens väg över fjällvidderna. Samtidigt sugs vatten in nerifrån och blöter totalt ner all packning och främst sovsäckarna.
En kort stund senare är allt blött och hopsjunket. Vi tvingas lägga ned tältpinnarna, och trassla oss ur de dyblöta sovsäckarna och ur det nerplattade regnvattensstunga fjälltältet. Allt är en tillplattad flytande sörja av genomblöta sovsäckar, vattniga matpaket, och fuktig vandringsutrustning. Så ynka 20 minuter från den första brutala vindpusten tvingades vi hastigt ge slaget förlorat och fly in till våra två kamraters stabilare tält.
Fyra man tvingades tillbringa en miserabel stormnatt i ett litet tvåmanstält. Och krypa ner två man till i de två kvarvarande sovsäckarna. Alla med definitivt allt oroligare magar…
Den här sanna historien utspelade sig under en avlägsen tidsepok då hererosexuella män inte gärna kramade varandra, kan jag upplysa eventuellt yngre läsare om.
Nu tvingades vi sålunda ligga fyra man nakna i de två enmanssovsäckarna. Men nakna ryggar, stjärtar och ben pressade kallsvettiga mot varandra. Och det blev etter värre allt eftersom den pinsamma natten långsamt skred framåt och fjällnattens polarvindar tjöt hotfullt i mörkret utanför de tunna tältduken…
Inom kort börjar magarna bullra disharmoniskt, och våra varma fisar rastlöst vandra luftbubbelvis längs våra hoppressade regnvåta kroppar…
Hans Norebrink
- Marockanske anden
- Blåsta i New Delhi
- F(l)icktjuvar på Gröna ön
- Kravaller på Nordirland
- Spionmisstänkt i öst
- På tummen i Japan
- Engelsklärare i Sydkorea
- Mak(g)en till resa!
- Hemliga polisen i Honduras
- Besök hos huvudjägarna
