Boknytt
Vårt enda liv
Martin Hägglund
Volante
Kapitalism/religion & demokrati/socialism/ateism
Jag har svårt att förstå mig på poesi, traditionell jazz och filosofi. Det senare förefaller mig ofta vara självklarheter blandade med blodlös abstrakt teori. Lite så även i denna bok, men felet ligger kanske i min bristande förståelse. Ha det i åtanke när ni läser denna recension!
Sammanfattningsvis vill den brett lovprisade och hyllade svenskamerikanske filosofen och Yale-professorn Martin Hägglund slopa kapitalism och religion – till förmån för en ateistisk demokratisk socialism – med mycken inspiration från Marx.
Och med få lärdomar från realsocialismens sönderfall. Och med få hänvisningar till arbetarklassen. Och med få konkreta förslag på hur socialismen ska lämna ritbordet och ta sig ut till byggena för att genomföras av vanliga människor av kött och blod.
Eftersom jag mest är intresserad av en fönyelse av socialismen börjar jag med hans version av en socialistisk värld – som avslutar hans 450-sidorsverk ”Vårt enda liv – Sekulär tro och andlig frihet” ( = icke-religiösa åsikter och fritt tänkande lättare sagt). Varken Gud eller Naturen utan vi själva ska bestämma hur vi ska bygga samhället, anser han.
Hägglund menar att såväl (förr) Sovjet/stalinismen som (idag) nutidens vänster och socialdemokratin, inte sällan reducerar socialism till reformistisk rikedoms-omfördelning inom privat- respektive statskapitalism. Men bara frihet och jämlikhet förenade i demokrati – även av ekonomin – kan skapa äkta röd folkstyrd socialism och grön hållbar miljö, klimat, ekologi.
Vi behöver därför äga produktionsmedlen gemensamt. ”Ett sådant demokratiskt ägande är avgörande för att förverkliga ett samhälle som främjar meningsfullt arbete i fri samvaro med andra.” Att bara reformera kapitalismen (som att avskaffa nyliberalismen) stoppar inte exploateringen av människan och naturen. Det behövs ett helt nytt system med andra värderingar – där folkets behov sätts före elitens vinst och ekonomins tillväxt.
Under den demokratiska socialismen, modell Hägglund, ”sköts produktionen av självbestämmande kooperativ som samarbetar lokalt och globalt”. Detta istället för ”en hierarkisk centralplaneringsmodell”. Denna decentralisering ska underlättas av avancerad informationsteknologi som reglerar utbud och efterfrågan (en slags passiv socialistisk marknad?).
Den värdering som styr är det ”produktionssätt som bäst främjar den sociala och ekologiska helheten”. Staten sköter viss samordning och planering, men har ingen tvångsmakt. Tvärtom är staten underkastad samhället.
Vidare: ”Vi övervinner motsättningen mellan manuellt och intellektuellt arbete”. Alla delar på det nödvändiga men tråkiga arbete som behövs. Samtidigt utnyttjas teknologin för att reducera det arbete som är ”socialt nödvändigt” med målet att allt mer arbete ska vara frihetligt, kreativt och utvecklande. Men inte allt arbete behöver vara lustfyllt, det kan ändå ha ett värde, påpekar han (tack för det, säger jag, ibland verkar Martin Hägglund se alltför negativt på vanligt arbete).
Man minskar alltså det arbete som är ett medel (lön för överlevnad), till förmån för det arbete som är ett meningsfullt mål i sig (ett intresse). Socialismens rikedom är i första hand mer ”socialt tillgänglig fri tid” – för exempelvis mer tid för omsorg och relationer. Och för att fundera ut ”vad vi bör göra med vår tid”.
Här vill jag direkt kommentera att vi arbetare som har jobbet som medel för överlevnad och bekostad fritid, egentligen borde ha mer betalt än de borgerliga medelklass-lyckostar som har sitt arbete som sitt intresse, sitt eget mål! Men jag nöjer mig storsint med samma lön…
Mellan kommuner och nationer råder ömsesidigt samarbete, decentralisering, och grundprincipen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. En ”global federation av demokratiskt socialistiska stater” (autonoma stater) upprättas, och alla vi globala medborgare (med en nödvändig global ”vi-känsla) har rätt att fritt röra oss över hela världen, skissar Martin Hägglund vidare.
Marx idé om varje individs fria och kreativa utveckling, tillämpas, och ingen tvingas att arbeta med något den inte vill. Ett viktigt mål är ju dessutom att minska den återstående nödvändiga materiella produktionen via teknologi och automatisering. Och dela på tråk- och slitjobben, så länge vi har dem kvar.
Bort kapitalism alltså, men också bort religion. Varför? För att det inte finns en Gud eller ett liv efter detta. Därför ska vi helt ägna oss åt att förbättra detta det enda liv vi har. Och eftersom religionens löften är falska blir den något som hindrar fria människor från att koncentrera sig på att förbättra samhället i detta (enda) livet.
Och så många långa filosofiska utvikningar kring det temat. Som att enbart ett ändligt liv (inget finns efter döden) föder ett äkta engagemang och egna projekt i olika frågor. Samtidigt finns alltid risken att misslyckas med sina livsmål. Ordet risk är det vanligaste i boken, och det handlar då mest om individer, snarare än om samhällskollekiv
Så. För att börja med mina kommentarer kring religion och ateism. Det enda liv vi vet existerar är det liv vi alla lever på jorden. Därför bör vi leva här och nu, och göra det bästa av våra individuella och kollektiva liv i denna världen. Vad som händer efter döden vet ingen. Där håller jag fullständigt med Martin Hägglund.
Men samtidigt vet vi inte om det finns en Gud eller kosmisk kraft och något mer än jordelivet, eller inte. Jag själv tror passivt, privatreligiöst och obevisbart på ”gud”. Men mitt viktiga livsengagemang och stora intresse är socialismen, och allmänt en mänskligare icke-kapitalistisk hållbar alternativ ”jordvänlig” samhällsmodell.
Det finns också mängder av människor i nutid och genom historien som är/var religiösa, men som ägnat sin energi åt skapandet av en rättvis, jämlik, frihetlig, ekologisk, feministisk och demokratisk värld. Många har till och med inspirerats i kampen för en bättre värld av sin religion. Så finns exempelvis socialismens rötter i kristendomen (se Ronny Ambjörnssons ”Socialismens idéhistoria”).
Mina egna erfarenheter från arbete i Latinamerika gör mig också helt övertygad om att progressiv religion (som radikal kristendom och indianreligioner) kan vara kraftiga verktyg i kampen för ett nytt humanitärt naturvänligt samhälle bortom vinst, profit och omöjlig evig tillväxt på en ändlig planet. Leve Moder Jord (Pachamama).
Socialismen bör därför vara icke-ateistisk, icke-religiös, sekulär, agnostisk och religionsneutral. Varför i helskotta ska vänstern lämna över denna kraft till högern, när den potentiellt kan vara en allierad? Så jag förstår inte den meningslösa energi Martin Hägglund, och tillika vissa evolutionsforskare, ägnar åt att bekämpa religion i sig (det räcker att bekämpa dess avarter).
Uppenbart fyller också religion ett existentiellt meningsbehov. Annars skulle den inte vara så universell i tid och rum. Den kan till och med vara evolutionärt framvuxen som ett sätt att göra människor mer sociala (menar vissa forskare). Så lämna tron i fred, så länge den inte kränker mänskliga rättigheter.
Martin Hägglunds modell för demokratisk socialism kan jag i stora drag instämma i – jag har själv tänkt i de frihetligare och småskaligare banorna. Bortom det rikliga och återupprepade ordflödet är det ju inte alltid nyskapande tankar, mest gamla bra sådana, men snyggt och välskrivet paketerade.
Men han verkar inte göra någon större skillnad mellan det yttersta kommunistiska slutmålet, och den socialistiska övergångsperioden (här betecknar socialism och kommunism den äkta varan, och inte de groteska förvrängningar som uppstod i det realsocialistiska östblocket).
Att avskaffa statslagar, tvingande krav på arbete, och nationellt självbestämmande över de egna gränserna och vilka som får vara medborgare måste ske på lång sikt. Det finns ju inget globalt vi än, men däremot starka nationella identiteter. Så öppna gränser kan på kort sikt skapa kaos. Orealistiskt!
Att dela på arbetet och se till att ingen sitter kvar för länge på en hierarkisk maktposition är förstås nödvändigt och bra (men Mao Zedongs och kulturrevolutionens misslyckade försök avskräcker). Och ska verkligen exempelvis läkare fås att arbeta periodvis som vårdbiträden när de och många andra utbildade yrkesgrupper är i knapphet?
Tanken är god, men möter nog motstånd. Det är ett mål för den allra yttersta ideala framtiden (kommunismen), inte för det närmare nya provisoriska övergångssamhället (socialismen).
Slutmålet (som vi ser det idag) är dock en icke-alienerad allsidig människa som använder såväl kroppen som huvudet i arbetet och/eller på den sociala fritiden (lite sagt med mina ord just här, men det är ju allmänt marxist-socialistiskt tankegods, och så upphävs ju på allvar klasserna genom att maktklassen och arbetarklassen sammanfaller).
På samma sätt är arbetsplikt, lönearbete och ”av var och en efter arbete” nödvändiga delar av socialismens första fas. Frihet från arbetstvång och ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” tillhör socialismens andra fas (kommunismen) när teknologin avskaffat slitsamma arbeten, och nya solidariska värderingar vuxit fram.
Nya värderingar tar också professor Hägglund upp, men han verkar mena att det går att ta språnget till framtiden i ett enda steg, utan övergångar. Han vill ha den äkta socialistiska varan direkt, och vilken vänstermänniska vill inte det. Men det är inte realistiskt att gå pang på rödbetan.
Ett nytt socialistiskt arbetar-tjänstemanna-samhälle kräver folkbildning, prövoperioder och brett framdiskuterade nya samhällsnormer. Via en slags demokratisk försöksverkstad. Via framexperimenterade former för storskalig folkmakt. Och via hänsyn till människonaturen:
Vi ska förstås bestämma själva vilket samhälle vi vill ha, inte Gud eller Naturen – helt rätt. Men samtidigt har vi människor av evolutionen en flexibel men dock medfödd mänsklig natur, vari ingår såväl individualism som socialitet, samarbete som konkurrens, egoism som osjälviskhet, potentiell ondska som samhällsmoral.
Det vore oklokt att inte ta hänsyn till dessa Naturens drifter i oss i byggandet av en bättre och i positiv mening mänskligare värld. Kanske det är så att såväl realkapitalismen som realsocialismen har misslyckats med att på olika sätt ta hänsyn till den mänskliga naturen vi har i oss – som de sociala däggdjur vi i grunden är.
Mycket blodlös anti-religiös livsfilosofi blir det i boken – när det dessutom är att kämpa mot väderkvarnar att försöka avskaffa religionen. Det visar inte minst de brutala erfarenheterna från realsocialismens attacker på vanliga människors tro. Att bekämpa human positiv religion är bortkastad tid och energi.
Martin Hägglund är dock väl bevandrad i Marx tänkande. Men inte i evolutionsvetenskap och antropologi. Marx skriver om människans ”artsväsen” (Gattungswesen), med det reducerar professor Hägglund till att människan ”inte har en given natur eller essens.” Och Martin Hägglund skriver vidare om ”vår förmodat biologiska och antropologiska natur”. Samtidigt menar han att vi är ”sociala varelser”.
Jag kan ha förstått fel, men detta verkar vara motsägelsefullt. Och dessutom ett uttryck för den vetenskapligt felaktiga ”tabula rasa-teorin” enligt viken människan föds som tomma blad på vilken kulturen kan skriva. Se Steven Pinkers ”Ett oskrivet blad – och andra myter om människans natur”
Martin Hägglund framställer dessutom tanken på fria och jämlika samhällen som en modern företeelse, men då glömmer han den jämlika, fria demokratiska urkommunismen i jägar-samlar-samhället. Han har dock rätt i att detta gällde i lokalsamhällena, och inte tänktes vara universell (men en sådan uppfattning om en universell värld var ju bortom den tidens möjliga tankevärld).
Professor Hägglund bidrar till en nödvändig pågående debatt om socialismens förnyelse, ja. Och han har en stor kunskap om det mesta relaterat till socialismen, ja. Men jag känner likväl för att avsluta överdrivet elakt: Vad sa bonden som klippte grisen:
”Det var mycket skrik för lite ull”.
Hans Norebrink, vårdarbetare i 30 år
# I en avslutningsdel berättar Martin Hägglund initierat om Martin Luther Kings gradvisa utveckling från ”raskämpe” till”klasskämpe”. Men då menar Hägglund att det inte var Kings kristna tro, utan dennes ”sekulära tro” som inspirerade honom.
# Andras kritik: Få kvinnor (sant), maoism, marxtestuggande, repetitiv, messianism, medelklassintellektuell, för lite lärdomar om realsocialismens misslyckande (sant).
Läs mer: SVT, Svenska Kyrkan, DN, GP, AB,
