Pojkdrömmarnas och Pippi-pappan Efraim Långstrumps idylliska Söderhavet finns kvar – delvis. Eller fanns kvar år 1979. Det förstod jag redan när UTA-planet gick in för landning i Stillahavsnationen Kanaky/Nya Kaledonien (stort som Slovenien). Gnistrande vita stränder och höga vajande palmer. Tropikgröna berg och stråklädda hyddor. Verkligheten överträffade dikten.
För snorkelfantasterna öppnade sig ännu en drömvärld – korallreven. Jag dök inte själv, men längst ner i söder på den långsmala ön, i huvudstaden Noumeas färggranna akvarium, kunde jag torrskodd beundra bland annat briljant lysande fluorescerande korall.
Lika bedövande vackert var Tahiti i Franska Polynesien. Liftande runt den åtta-formade Tahiti-ön lade jag mig en kväll på en palmklädd strand, och såg solen gå ner över de badande och fiskande infödingarna. Som att stiga in i en sagovärld, eller i en annan dimension!
Det enda som irriterande störde den stillsamma harmonin var det brutala uppvaknandet till ett våldsamt störtregn, som vräkte ner under tre timmar, och tvingade mig att söka skydd, upprätt stående under det minimala utskjutande taket av ett tahitiskt utedass. Morgonen därpå väcktes jag av en liten polynesflicka som halvsovande och solbländad pinkade i sanden en meter från min sovplats. Också det en del av den pastorala oskuldsfullheten i den lilla byn.
Tillbaka i huvudstaden Papeete skymtade jag från hamnen grannön Moorea, dit jag tog en långsam båt. Det visade sig vara den vackraste söderhavsön jag sett. Men en sandig palmstrand som inringade en djup vik, in mot ananastäcka sluttningar, och upp mot dramatiska berg.
Och det finns än mer att se och uppleva i Söderhavet & Stilla havet än sagovyer, drömlaguner, solglitter och de berömda bastkjolsdansande långhåriga hulahula-flickorna ”med barbenta bruna ben” som sjömannen ”Svarte Rudolf” mindes i sången. Ta bara datumlinjen. Jag kom med nattflyget till Tahiti – och hur det nu gick till så kom jag dit dagen innan jag flög dit! Rena rama trolleriet!
Eller ta Pearl Harbor utanför Honolulu där japanska turister (!) slussas runt bland de halvsjunkna krigsfartygen som ännu läcker olja trots all tid som har förflutit sedan Kejsar-Japans förrädiska blixtattack på Hawaii under andra världskriget – utan laga krigsförklaring mot USA. Man undrar hur dagens besökande japaner upplever den stora marina krigskyrkogården.
Också intressant på centralön Oahu är Sunset Beach och de andra sandstränderna där gigantiska oceanvågor med en (ö)känd styrka rullar in, medan surfentusiaster från världens alla hörn lekande lätt glider fram nedan vågtopparna. Men inget för mig!
Ögruppen Hawaiis största ö, som heter Hawaii, har omtalade svarta sandstränder av vulkaniskt ursprung. Jag sov på en egen liten avskild svart strand. När jag badade togs jag på sängen av ett intensivt baksug som snurrade mig runt runt så jag skrapade mig lite varstans på den sträva svartsanden, fick kallsupar och kortvarigt förlorade orienteringen vad gäller upp och ner. Jag hade kunnat dö, men kom undan med blödande skrapsår och blotta förskräckelsen.
I öns inland kan en se upphovet till stränderna i ”Hawaii Volcanoes National Park”. Där finns ett kilometerstort vulkan-område med den rykande Halemaumau-kratern i mitten. När jag kom liftande mot området var det utbrottslarm och ”park rangers” kom farande med blinkande varningsljus för att varna oss.
Inget verkade dock hända så jag dristade mig till att trevande strosa ut på det sällsamma svavelosande månlandskapets svarta blanka keramikliknande yta. Bäst som det var öppnade sig ett hål i den porösa ytan och jag föll dödsförskräckt ner i djupet. Men stoppades av en ny yta en halvmeter ner. Med hjärtat i halsgropen flydde jag fältet…
Söderhavet är alltså värt ett besök. Men inget regelrätt paradis som många inbillar sig – det finns mörkare sidor. Bland annat är det dyrt att ta sig fram på de ofantliga avstånden mellan de små öprickarna i världens största ocean. Smulor av land i enorma mängder saltvatten.
Och det ligger långt bort från den övriga världen – därav uttrycket ”dra till Tjotahejti” (från det gamla namnet på Tahiti: Otaheiti) för att beteckna något avlägset (som typ Långtbortistan i Kalle Anka).
Man får tyvärr flyga. Eller med tur arbeta sig fram som däcksperson utan betalning på de rikas lyx-yachter. I Papeetes hamn såg jag flera segelbåtar som annonserade efter villig besättningspersonal. Ett något mer chansartat alternativ var att förstärka reskassan med filmjobb på Tahiti. Själv gjorde jag ett försök att bli statist i ”Myteriet på Bounty”, men inspelningarna hade dessvärre inte kommit igång. Och för ”Hajpojken” var jag för gammal…
Stilla Havets många önationer har ändock börjat översvämmas av turister. Speciellt Hawaii som är USAs svar på Kanarieöarna. På Waikiki Beach framför Honolulus skyskrapehotell kryllade det av solturister från hela världen lockade av ögruppens exotiska rykte. I skymningen i hamnen fantiserade jag om att ta en båt till spännande fjärran länder – tills jag kom på att där var jag ju redan!
Invandringen till öarna har också varit stor sedan kungariket Hawaii illegalt annekterades av USA i slutet av 1800-talet, och de infödda polynesiska hawaiianerna är numera bara 10-20 procent. Japaner, kineser, vita, USA-latinos samt ”blandrasiga” har tagit över i den numera färgglada gatubilden. Och de söta flickorna som dansade och gav mig blomsterkransar på flygplatsen kom troligen från Filippinerna.
En liknande utveckling kan vara förestående i Kanaky eller Nya Kaledonien som fransmännen kallar sin halvt självständiga besittning. De infödda melanesiska kanakerna är numera knappt hälften av befolkningen. Resten är polynesier och franska inbyggare – en del av de senare är ättlingar till förvisade upprorsmän från 1800-talets röda Pariskommun.
När jag var där och såg skillnaden mellan den svarta fattiga landsbygden och den rika vita franskstaden Noumea, så anade jag att detta kunde bli en mini-Algeriet-konflikt med vita bosättare mot svart urbefolkning. Och senare bröt också strider ut mellan befrielserörelsen och franska trupper (med en stor nickelgruva som delement i konflikten).
Tahiti hade liknande problem. Men där var det mer den hotande förfranskningen som oroade, utplåningen av den egna inhemska kulturen. Också där finns en självständighetskamp. Dagen efter jag hade lämnat landet sprängde radikala tahitiska nationalister en bomb på postkontoret i Papeete.
Tahitiernas stora plåga när jag var där 1979 var de franska kärnvapenssprängningarna som, liksom de amerikanska atomproven tidigare i Polynesien, spridit sitt radioaktiva gift över Oceaniens små öländer.
Jag liftade med en före detta fransk atomexpert som hade hoppat av i protest mot proven. Istället hjälpte han tahitierna med sol- och vindenergi. Bland annat en stor vindgenerator man experimenterade med ute på en atoll. Med honom besökte jag ”Paul Gauguin Museum” (den franske konstnären berömd för sina polynesiska motiv målande på plats).
Även på Hawaii såg jag ett fint exempel på att vita kan stå på de färgade ursprungsbefolkningarnas sida – mormonernas ”Polynesian Cultural Center”. Där kan universitetsstudenter från hela Stilla Havet finansiera sin utbildning genom att visa upp sina inhemska traditioner och färdigheter för turister – själv avnjöt jag ett sprakande dans- och musikuppträdande. Samtidigt behåller de sin egen kultur.
Förutom massturism, kolonialism och radioaktivitet fanns även andra mindre aptitliga sidor av Söderhavet. Som många fula oinbjudande stränder på Tahiti, och nerskräpning i Papeete, som var en charmlös förfranskad stad. Det fanns också litet utrymme att röra sig på mellan havet och de otillgängliga grönbevuxna bergen. Jag skulle bli uttråkad av att bo där.
Det berättade jag för Harald, en norsk miljonärsson jag träffade på, men han trodde mig inte. Han var helt uppe i sitt länge efterlängtade drömprojekt att leva ett år ensam på en liten söderhavsö, och sedan skriva en bok om sina upplevelser.
Senare fick jag brev från honom där han berättade hur det hade gått. Harald hade verkligen hittat sin egen gröna paradisö borta i örepubliken Vanuatu. Och precis som han hade sagt och planerat byggde han sin egen hydda vid stranden. Han plockade sina kokosnötter från palmerna och fångade sin fisk själv ute i den blå lagunen.
Allt blev exakt som Harald hade tänkt sig det hela alltså.
Men det blev snabbt långtråkigt! Han stod ut en vecka…
Hans Norebrink
# Frankrike ockuperade Kanaky från slutet av 1800-talet, vilket ledde till uppror och gerillarörelser, senast på 80-talet. Vid en folkomröstning om full självständighet 2020 röstade 53 procent nej. Stödet för full självständighet från Frankrike är svagt i Tahiti och Franska Polynesien. Den stora politiska frågan där är kompensation för 193 kärnvapenprov utförda 1966-1996. Även i Hawaii är stödet för självständighet litet. USA bad 1993 landet om ursäkt för den illegala ockupationen av havnationen.
# Vad gäller det polynesiska kulturcentrumet har förstås mormonerna sin egen religiösa agenda. Faran finns också att studenternas levande kultur förvandlas till en turistisk konsumtionsprodukt.
Läs mer:
- Jobbjakt i Australien
- Storm över Jotunheimen
- Marockanske anden
- Blåsta i New Delhi
- F(l)icktjuvar på Gröna ön
- Kravaller på Nordirland
- Spionmisstänkt i öst
- På tummen i Japan
- Engelsklärare i Sydkorea
- Mak(g)en till resa!
- Hemliga polisen i Honduras
- Besök hos huvudjägarna
