Tvingades jag bo någon annanstans än i Sverige valde jag nog den ”Norge-vackra” bergsprovinsen British Columbia i västra Stillhavskust-Kanada. Där finns en frisk skandinavisk atmosfär parad med amerikansk (”USAisk”) robust pionjäranda. Och i huvudorten Vancouver en tät stadsö av blänkande skyskrapor och myllrande mångkulturalism.
När jag kom dit för första gången var det vår och bara kusten och dalarna kring Vancouver var snöfria. I en månad liftade jag kors och tvärs i detta minimala område för att leta och leta efter allehanda jobbmöjligheter. Mot slutet utvidgade jag sökområdet och nattade med stora snöfläckar som kalla sovsäckgrannar. Alltmedan lätta snöfall väckte mig till ännu en frusen morgonstund.
Reskassan var på upphällningen och jag fruktade att min jordenruntdröm kommit till vägs ände. Jag pratade med ”liftbilister”, folk på matställen, andra unga ryggsäcksresenärer och allehanda ”löst folk” som jag kom i samspråk med. Jag telefonerade och jag skrev brev – i växande desperation. De mängder av vänliga tips jag fick ledde inte någonstans.
Till sist! Äntligen fick jag ett tillfälligt arbete på den ”vildnaturiga” Vancouverön (på vars sydspets den lilla provinshuvudstaden Victoria ligger). En änka i Campbell River – Grace- behövde ett nytt staket med grind. Hon reste bort och lämnade mig ensam i sin småstadsvilla med pengar för material (sten, cement, trä, spik och grindbeslag).
Hur jag som är så i grunden opraktisk klarade av detta uppdrag förstår jag inte än idag. Jag pratade lite med den unga grannfrun, och det kom fram att hennes man var snickare. Så jag frågade förstås henne vad han hade att säga om mitt arbete. Svar: ”He doesn’t seem to know what he is doing”.
Men Grace var nöjd. Hon var förresten vegetarian och buddhist och hade haft dåligt samvete för att döda myggor. Men hennes andlige ledare hade snabbt avbrutit henne och bestämt sagt att ”You´re only sending them off to a better existence”.
Campbell River. Public domain
Med änkans hjälp fick jag så en lovande kontakt med en trädplanterare. ”Du kan få jobb hos mig om du skaffar dig ett socialförsäkringsnummer, så jag slipper mer krångel med myndigheterna” lovade Tony på ”Whiskyjack Reforestation” (namnet från en fågel, grå lavskrika).
Det problemet löste jag med hjälp av änkans sympatiska unga väninna Wilnora Rosenfeldt, en tysk-judisk kanadensiska, som bodde med sin man David och deras stora lurviga kärvänliga hund Buddy i den avlägsna skogarbetarbyn Voss. Det lilla samhället bestod av bofasta på en husvagnscampingplats (”trailerpark”) – och de bodde i en trång övermöblerad villavagn.
Eftersom Wilnora var hemmafru skulle hon/jag inte komma upp till skattepliktig inkomst på mina skogsplaneringsinkomster. Det är mycket tänk och meck med att jobba olagligt!
Jag fick låna hennes namn och socialförsäkringsnummer, skippade ”a”-et, och fick under några heta sommarmånader falskidentiteten Wilnor Rosenfeldt. Men så visade det sig långt senare att de skriverier hon sysslade med på fritiden plötsligt rönte framgång, och hon fick inkomster som tillsammans med mina skogsinkomster gav henne en skatt på 400 dollar om jag minns rätt.
Ett par år senare när jag hade återvänt till Sverige, skrev hon till mig om detta utan att ställa krav. Men jag sände henne förstås pengarna.
Jag skaffade mig stora grova skogskängor med iskruvade stålpiggar i sulorna – plus reserver allteftersom piggarna slets ner. Så gav jag mig med Tonys unga gäng ut i de ödsliga ”grusvägiga” vildmarksbergen – på flaket och insidan av några pickuper – med rockmusiken på högsta volym – svalkade av höglandsvinden.
Andra arbetsomgångar tog vi färjor, minibussar och till och med helikoptrar långt bortåt och långt uppåt i de ”Walt Disney-sköna” snöfjällen – vilka tronade kungligt ovanför de nytämjda megaskogarna. Där väntade ett rikt utbud av myggor, knott, broms, magsjuka, julisnöväder och primitiva tältläger. Det skulle bli mitt livs hårdaste mest slitsamma arbete någonsin.
På flera läger hade vi svartbjörnar nosande kring tältdukarna på nätterna. En natt bröt sig en företagsam nalle in i kökstältet och stal hela vårt fjortondagarslager av ost. Han förde ett herrans oväsen bland kastruller, stekpannor och köksbestick av diverse art. En annan björn blev så tam att vi kunde rulla apelsiner till honom på skogsvägarna under dagtid. Tack och lov mötte vi inga farliga grizzlybjörnar.
De branta bergssidorna var täckta med gigantiska stubbar från jätteträden som växer i området. Träd i vår svenska storlek kunde ligga kvar i avverkningsbråten. Mycket att kliva över för att ta sig fram, stålpiggarna gick snabbt åt. Det var också svårt att komma åt öppen riktig jord för trädplantorna.
En liten italiensk-kanadensiska i arbetslaget hade dock en osviklig intuition när det gällde att hitta planteringsbar jord. Inte sten och inte ”skogsskräp” utan fet mylla. Hon lyckades alltid finna fruktbar jord med första försöket med det gula arbetsverktyget ”dibble”– en kombination av planteringsspett och hacka.
Som en späd liten älva gled hon enkelt över hyggesslänterna, medan de små trädplantorna for som på räls mellan fickorna i midjebältet och marken. En dag nådde denna övre tonårstjej en toppnotering på elva hundra plantor stadigt satta i den för mig så svårhittade mullen. Utan att knappt bli svettig eller verka ansträngd.
Och jag tänkte att kan den där ”lilla loppan” så ska väl också ”en stark karl” som jag klara av detta. Nästa dag tog jag upp kampen mot henne, med mitt ”manliga” råslit mot hennes ”kvinnliga” teknik. Men min energiska ”manskraft” förlorade stort och klart mot hennes smidiga ”kvinnotalang”. Men störst förlorare var de könsfördomar jag kanske inte trodde att jag hade…
Utslagen kunde jag notera ”ynka” 800 plantor i marken. Då hade jag under hela dagen i växande ilska grävt stora hål i bergssidorna under min desperata jakt efter frodig jord att plantera framgångsrikt i. När de statliga skogsinspektörerna kom på sina kontrollbesök blev de mäkta förvånade över denna bärsärkagång över branterna.
Inspektörerna kollade alla våra arbeten genom att dra en tänkt linje tvärs över den samlade planteringsytan. Längs linjen drog de upp cirklar i vilka det skulle finnas 16 eller 17 livsdugliga plantor. Dessa undersöktes för att se om de inte satt för djupt, för högt, för löst eller utan jord.
Vårt lag klarade nästan alltid de 95 procent ”braplanterade” träd som krävdes för full kollektiv betalning till vårt arbetslag. Vi kom aldrig under 85 procent, som var gränsen för omplantering.
Vi var noggranna och arbetssamma – lutheraner i ryggraden. ”Det som förtjänar att göras, förtjänar att göras väl”, som jag och Tage Danielssons julhjälte Karl Bertil Jonsson förmodligen skulle uttrycka oss…
Vi arbetade bra tillsammans trots att hela planteringsgänget var obotligt färgstarka ”småborgerliga” individualister, som resten av året fladdrade mellan urbana tillfällighetsjobb och fantasifulla enmansföretag. Blev speciellt kompis med en judisk kille som berättade fullständigt politiskt inkorrekta rasistskämt, för förfärliga för att återberättas här.
Grovhuggna, skäggiga, rynkiga och solbrända skogsarbetare i de obligatoriska rödrutiga skjortorna dök upp ibland – radikala kanadensiska proletärsocialister – ”rednecks” fast radikala. De försökte förgäves värva oss kollektivt fackligt. Det var två aparta världar som inte möttes – stabila vardagliga knegare och ombytliga halvintellektuella hoppjerkor (så sa man i den nära forntiden om flitiga jobbytare).
Det var mycket gammalt flum och new age i lägersnacket vid kvällselden. En tjej försökte värva häpet gapande skogsarbetare till taoismen. Eftersom jag inte visste något om taoismen frågade jag henne senare vad den innebar. Hon svarade att: ”Jag har alldeles nyss blivit taoist så jag kan inte så mycket än”…
Tjejerna i lägret hade alltid skinn på näsan. Som oss killar satt de på en stång uppbunden mellan två träd, bakom vilken den långa grävda latringropen skymtade – förande skämtsamt gnabbigt dösnack med toagrannen på stången. Eller ropande något retsamt till dem som befann sig i lägercentrumet – det vill säga kring det stora kökstältet några få meter bort.
De visade heller ingen blygsel när vi tvättade av oss efter jobbet, eller badade tillsammans i de heta källorna i området. Ibland nakna. Men de hade förstås lika stor rätt att vara frisläppta som vi killar. Man var bara ovan.
Väl ”frigjord” även för min svenska smak var dock en av de fransk-kanadensiska flickorna som jag en gång stod och småpratade med på en skogsväg, då vi råkade ta några minuters rast på gränsen mellan våra respektive planteringsytor. Hon tog även rökpaus.
Medan rökandet, samtalet och ögonkontakten fortsatte upptäckte jag i ögonvrån att den unga kvinnan började dra ner sina arbetsbyxor, och hukade sig ner. Utan att veta hur jag ska reagera, och lätt bringad ur fattningen, fortsätter även jag ”oberörd” med samtalet och ögonkontakten, medan hon pinkar så att det skvalar och rinner ut på vägen.
Sedan utan kommentar på med byxorna och hej då. Kanske var det ett slags hämnd på oss män som allt för ofta tar oss friheten att pinka lite varstans… Bara ”fruntimmer” vet svaret på den frågan. Tuffa brudar var det i alla fall i gänget.
Efter avslutat arbete liftarreste jag hem till Wilnora i Voss så att hon kunde lösa ut min fina feta lönecheck. Halvvägs övernattade jag hos den buddhistiska änkan. Dagen därpå sov jag på kvällen på golvet i familjen Rosenfeldts hem (”husvagnen”).
När jag klädde av mig för sovsäcken upptäckte jag förfärad och chockad att min check var försvunnen. Den natten blev en gastkramande nattmara av grubblerier och skräckinjagande mardrömmar. Desperat över att ha förlorat de dyra pengar jag hade slitit så för.
Jag tänkte så det knakade och kom på en enda lösning. Löningen måste ha fallit ur mina byxor när jag sov i änkans villa. Kanske hamnat i vedbingen framför eldstaden? Dagen därpå liftar jag ängslig och upprörd tillbaka till ”änkehuset”. Går fram till vedkorgen, lyfter på ett vedrä, och där ligger verkligen lönechecken! Otroligt men sant!
En lycklig upplösning. Jag tar mig åter till skogsbyn Voss och Wilnora hämtar ut mina/sina pengar på banken. Slutet gottl allting gott. Klar att ge mig ut på nya äventyr.
Men tillåt mig att återvända till Voss och även skildra den fasansfulla första natten i skogsbyn, efter det att jag hade insett att löneutbetalningen var som uppslukad av jorden.
Då hade jag förstås svårt att somna på vardagsgolvet i den rosenfeldtska hustrailern. Så småningom föll jag i djup dvala för att på småtimmarna i ett ryck vakna upp utan att ha en aning om var jag var, eller inte ens i vilket land. Sånt händer då och då en del av oss uttröttade ryggsäcksresenärer. Men den här gången tog det mycket längre tid att komma ut ur den ångestfulla skräckupplevelsen.
Jag kisar halvsovande och glasögonlöst runt i dunklet utan att kunna identifiera något som kan ge mig en ledtråd till var i h-e jag är – och varför. Det hörs dropp från köksdelen som jag tolkar som att jag befinner mig i en slags grotta.
Min blodisande ångest minskar inte när jag strax därpå hör ett slags stort monster röra sig i grottan. ”Jag måste drömma”, tänker jag och kryper ner i sovsäcken och blundar hårt (precis som i tonåriga skräckkomedier). När jag försiktigt och nervöst kikar upp igen är jag dock kvar i den instängda grottan.
En blodisande tanke slår mig plötsligt och brutalt: ”Jag kanske är död. Det här är kanske underjorden. Ska jag som avliden tillbringa evigheten i detta meningslösa halvmörkerliv. Vad har jag gjort för att förtjäna detta? ”.
Samtidigt som jag panikslagen kommer fram till denna fasansfulla framtidsutsikt närmar sig ”monstret” i ”grottan” och mitt hjärta far upp i halsgropen av fasa.
Då känner och hör jag förfärad det stora odjurets andedräkt komma ännu närmare. Klart oväntat får jag en stor kladdig hundslick i ansiktet. Och med Buddy faller allt på plats!
Hans Norebrink
# När jag som ung gick ett år på high school i Iowa bodde min katolska vän John i en stadsdel som bestod av en husvagnsparkering (”trailerpark”), där man hyrde plats med el och vatten. Andra bodde på ”fel sida av järnvägsspåren” (”wrong side of the tracks”). Båda dessa saker kopplas i USA/Kanada ofta fördomsfullt till oföretagsamma fattiga vita – ”white trash” – ”vitt skräp”. Alltså ”förlorare” – ”loosers”. Och därför har man bara sig själv att skylla sin fattigdom på – inte politik, ekonomi och klassamhälle.
Ordet ”rednecks” kan också nedlåtande kopplas oborstade fattiglappar – reaktionärs sådana. De jobbar ofta med kraftyrken utomhus och blir då solbrända i nacken (”rödnackar”).
Läs också:
- Alaskas jättekrabbor
- Kaffe i Matagalpa
- Söderhavet – inget paradis
- Jobbjakt i Australien
- Storm över Jotunheimen
- Marockanske anden
- Blåsta i New Delhi
- F(l)icktjuvar på Gröna ön
- Kravaller på Nordirland
- Spionmisstänkt i öst
- På tummen i Japan
- Engelsklärare i Sydkorea
- Mak(g)en till resa!
- Hemliga polisen i Honduras
- Besök hos huvudjägarna
