Syftet med en socialistisk bostadspolitik är enkel. Det ska finnas bostad för alla människor. För att det ska fungera i praktiken krävs att det finns fler bostäder än behovet av bostäder. Dvs det ska alltid finnas en viss liten andel tomma lägenheter. En buffert med lägenheter helt enkelt. Det innebär i sin tur att behovet av bostäder inte kan tillgodoses med hjälp av marknadsmekanismer, privata företag och kortsiktighet. Det fins också andra skäl till att det inte går. Men det går att ha inslag av marknad i en socialistisk bostadspolitik.
Det finns dock även andra mål som en socialistisk bostadspolitik bör syfta till såsom minskad segregation, blandstad med en blandning av verksamheter, kontor, småindustrier och bostäder av olika slag. Bostadspolitiken måste också vara i samklang med en socialistisk trafikpolitik och socialistisk stadsplanering för att uppnå en socialt hållbar samt miljö- och klimatmässigt hållbar stad.
En sådan politik kan utformas genom att den politiska processen tar hand om stadsplaner och övergripande planering men inte detaljstyrning så att radhus och villor kan planeras in. Stadsplanerna bör vara översiktliga och omfatta stora områden och lång tid. Samtidigt måste planerna vara enkla att ändra om behov uppstår. Med en socialistisk stadsplanering och trafikpolitik blir det också möjligt att bebygga stora områden som idag upptas av biltrafikleder och parkeringsplatser då bilismen kan minskas.
Den planlagda marken delas in i tomter som sedan kan exploateras av flera olika byggherrar. Att enskilda byggherrar bygger och formar ett helt kvarter eller en hel stadsdel bör undvikas. Likaså bör detaljerade bestämmelser om det yttre utseendet på hus begränsas men regler om hur lägenheter ska utformas inuti husen med angivande av minsta standard och liknande är rimligt att ha. att all hus och lägenheter ska anpassas till funktionhindrade är däremot en kraftigt fördyrande åtgärd som bör undvikas.
Många olika typer av lägenheter måste också finnas. Hyreslägenheter, bostadsrätter, ägarlägenheter, lägenheter för specialboende dvs särskilt boende för olika grupper som olika typer av funktionshinder, studenter, äldre, gästarbetare, gästforskare med mera.
Hyreslägenheter ska vara hyresreglerade och för att detta inte ska få negativa konsekvenser bör alla fastigheter med hyreslägenheter också innehålla ägarlägenheter. Genom ägarlägenheter kan byggherren/fastighetsägaren snabbt få tillbaka investerade medel. Detta samtidigt som sådana fastigheter skapar ett socialt blandat boende. Även bostadsrättsföreningar bär åläggas att ha en viss andel hyreslägenheter.Denna typ av regler finns idag i många schweiziska städer, exempelvis Basel.
Lägenhetsfastigheter bör också innehålla kontorslokaler såväl som verksamhetslokaler och butikslokaler. Detta är vanligt i vissa områden i Chicago och det har funnits eller finns regelverk med den inriktningen. Det måste naturligtvis finnas regelverk för detta. Reglerna behöver sannolikt vara olika i olika områden vilket då regleras av aktuella stadsplaner. Alla lägenhetsfastigheter med ett större antal lägenheter bör också innehålla en viss andel lägenheter med anpassningar för funktionhindrade.
Dessutom behöver det införas räntesubventioner till byggande för att det ska var möjligt att ha fler lägenheter än det behövs och det bör finnas allmännyttiga bostadsföretag utan vinstintresse. De kan organiseras som stiftelser vilket gör att sådant som EU:s konkurrenslagstiftning kan kringgås. Detta visar att en bostadspolitik av detta slag kan införas även i ett kapitalistiskt samhälle och inom ramen för EU:s lagstiftning. Men med annan lagstiftning i EU skulle det kunna handla om vilken företagsform som helst.
Läs också:
- En socialistisk stadsplanering
- En socialistisk trafikpolitik
- En socialistisk kriminalpolitik
- Kampen om bostaden mer än en kostnadsfråga
