I veckan släppte tankesmedjan Katalys utredningen ”Klass i Sverige” i bok-/tegelstensformat. Det är 752 sidor långt svar på frågan, var befinner sig klassamhället? (Kort svar: någonstans strax före välfärdssamhällets upprättande). Boken – liksom de rapporter som Katalys släppt de senaste två åren – borde brisera som bomber i Löfvens Sverige men gör det inte.
När S-märkta Daniel Suhonen intervjuas om antologin i SVT:s Morgonstudio (25/1) är det med frågor om huruvida det alls är relevant att diskutera klassamhället idag. Detta trots att Coronan så effektivt slagit hål på alla eventuella fantasier om att Sverige alltjämt skulle vara ett jämlikt land. Pandemin har trots allt inte bara inneburit en enorm prövning av vår redan kraftigt underfinansierade sjukvård, den har också inneburit att Sverige fått 40 nya miljardärer. Det är bara två av alla tusentals uttryck för de ökade klyftorna mellan de människor som tar allt mer och de människor som får allt mindre.
Men nästan de enda sätt klassamhället kommer fram i debatten är i förskjuten form; i ropen på polis, på stängda gränser och allt annat som människor intalar sig skall kompensera för frånvaron av social utjämning. Det är konstigt. Vi har en politik som är byggd för att öka klyftorna, det vill säga polarisera samhället, men samtidigt ett offentligt samtal där vi hela tiden varnas för polariseringen. Som om det gick att klippa banden mellan politiken och den sociala verkligheten – ha en hövlig och trivsam ton och bara blunda för brutaliteten utanför plenisalen.
Ibland verkar det som att det enda som verkligen har överlevt från välfärdssamhällets dagar är besattheten av konsensus. Det verkar som att vi gemensamt bestämt oss för att försöka besvärja bort polariseringen bara vi hittade ett samtalsklimat som är trivsamt nog.
Konsensuskultur innebär att framställa det rådande som rimligt och självklart. Det skapar bilden av att nuet alltid befinner sig i mitten på skalan. Kanske är det konsensuskulturen som ger den bästa förklaringen till varför Public Service blivit så oerhört ängsligt i förhållande till Sverigedemokraterna. Eller att Forum för levande historia ger Ulf Kristersson utrymme på förintelsens minnesdag i samma veva som han gjort allt för att legitimera och normalisera ett parti som är bräddfullt med förintelseförnekare och andra antisemiter.
Om SD kan bli regeringspartner så kan de per definition inte vara extrema i konsensuslandet Sverige. Där är det alltid den som står utanför och ifrågasätter som framställs som problematisk.
Nej, om samhället präglas av social polarisering så måste det vara vår förbannade plikt att polarisera politiken. Det största problemet i Sverige är trots allt inte om en människoföraktande borgare är otrevlig på twitter utan om borgare bedriver faktisk politik som leder till lidande och död.
Det krävs att vi ”polariserar” samtalet för att vi alls skall kunna tala om samhället. Och det krävs polarisering av politiken för att kunna ställa de krav som kan vända utvecklingen. Rädslan för polarisering bottnar i en oförmåga att se de kriser som faktiskt pågår runt oss.
Enda vägen till mindre polarisering av samhället går genom mer polarisering, av politiken. Så tveka inte, polarisera mera.
En ledare från tidningen Internationalen
