Arkitektbyrån Tham & Videgård tycker att alla de människor som tycker att deras förslag till legobygge vid Götaplatsen är fult är okunniga och onyanserade. Vad är det för dumheter.? Ingen kan vara okunnig när det kommer till skönhet. Om något är vackert eller fult är en upplevelse. En känsla. Det har inget med kunskap att göra. Deras företrädare Martin Videgård staplar floskler i sitt uttalande om saken:
”Det är en förvånansvärt okunnig och onyanserad kommentar. Projektet har mycket höga arkitektoniska ambitioner och är omsorgsfullt utformat under lång tid. Fasaderna som gradvis öppnar sig uppåt himlen uttrycker en balans mellan klassisk ordning och samtida utveckling”
Uttalandet är ju bara nonsens, mumbo-jumbo. Det är ett typiskt arkitektsvar där de vill framställa sig som smakdomar och bättre än all andra människor. men ett hus är fult oavsett vilka floskler det försvaras med. Och förslaget till ny byggnad är faktiskt skitfult.
Nya Konst Bild: Tham & Videgård
Dessutom bryter den föreslagna byggnaden av mot övriga byggnader vid Götaplatsen som Stadsbiblioteket, Stadsteatern, Konstmuseet, Konsthallen och Konserthuset vilka alla har tydliga vertikala linjer medan den föreslagna byggnaden helt saknar sådana. Det förstör därmed hela upplevelsen av att Götaplatsen sträcker sig mot himlen (den gör alltså motsatsen till vad pajasen på Tham & Videgård hävdar). Den är alltså inte bara ful utan innebär också att den visuella upplevelsen av Götaplatsen förstörs. Monumentaliteten och skönheten blir kraftigt förfulad av en ful byggnad. Ett rent sabotage faktiskt.
När arkitekter att skönhetsupplevelser handlar om kunskap visar det om ett enormt folkförakt. Bara av den anledningen borde inte Tham & Videgård ens få möjlighet att rita nåt hus som ska byggas vid Götaplatsen.
Konstens uppgift, och dit får vi väl även räkna arkitekturens gestaltningsmässiga delar, är inte enbart att ”behaga” utan också att väcka tanke och ifrågasätta, utifrån ett perspektiv där skriftliga och verbala uttrycksätt inte riktigt räcker till.
Jag lyssnar ibland på musik, som jag nog inte skulle beskriva som ”skön” eller ”vacker”, och jag betraktar ibland konst som inte på minsta sätt ”triggar” mina skönhetsideal och som jag inte ens skulle överväga att permanent hänga upp på väggen framför mig. Ändå ger detta lyssnande och detta betraktande mig något som väcker tankar, tankar som jag tvivlar på om de kunnat väckas på något annat sätt.
Det stora problemet med ”arkitektoniska gestaltningar” är att de över tid är mycket beständiga och inte låter sig flyttas på. De går ju inte att ta fram för ett tankeväckande betraktande för att sedan stoppas undan. Rimligen borde detta vara ett ganska starkt argument mot alltför ”utmanande” arkitektur.