2016 publicerades en intressant intervju och dialog mellan numera f.d. partiordförandena Robert Mathiasson och Frank Baude i Proletären. Inte minst för att förstå hur dom tänker. Baudes homofobi, anti-feminism och anti-invandrings-/anti-flyktingpolitik lyser igenom och uttalas också öppet, och måste förstås skoningslöst bekämpas.
Här gör intervjuaren Mathiasson i praktiken en del längre inlägg, särskilt kring feminismen, som är väldigt välgörande (men Frank Baude i stort sett helt oförstående inför). Men det finns ändå många poänger i de resonemang som förs, kring hur det skett en förskjutning, för att inte tala om strömkantring i politisk diskurs allmänt i samhället bort från klasspolitik och i stället i riktning mot identitetspolitik. Här finns det viktiga frågor som finns anledning fundera kring, hur en korrekt ej urvattnad klasspolitik ska bedrivas, utan att glömma internationalism, humanitär flyktingpolitik, kvinnans jämställdhet och sexuella, religiösa minoriteters etc rättigheter och likaberättigande, arbetet med och inriktningen för miljö- klimatrörelser osv
Frank Baude gör viss självkritik på slutet kring deras linje ”leve de vilda strejkerna!” och ”ställ facket åt sidan!”. Men har absolut inget konstruktivt alternativ att presentera när han konstaterar att LO och facket är ruttet. Därmed befinner han sig fortfarande på ruta noll..
I sin sekterism har man inget annat att erbjuda än sin tidning och partiorganisation. Inget enhetsfrontsarbete (förutom front underifrån, Röd Front, helt underordnat partiet), inget rörelse- och folkrörelsearbete öht för att flytta fram klassens positioner. Vad som återstår är att successivt rekrytera enskilda medlemmar, ungefär att knacka dörr för ”kommunismen”.
”Visionen” underförstått måste då bli ett väpnat uppror när man blivit tillräckligt många medlemmar… Dvs en fullständigt steril politik präglad av total perspektivlöshet. Förutom att vägen till socialismen som man erbjuder inte kan innebära annat än obändig vandring ner i stinkande sumpmarker och kvicklera som man sjunker allt djupare ner i samtidigt med fruktlösa ansträngningar för att motverka förfallet, så har deras slutmål varit en s.k. ”socialism” präglad av enpartidiktatur och åsiktsförtryck. Föga entusiasmerande..
Inte underligt att en sådan politik hamnar i återvändsgränd och kräftgång, och fraktioner utvecklas på t.ex. förvridet klassmässig nationell grund, med rent reaktionära ståndpunkter. För med den sekterism och organisationsegoism som Frank Baude-projektet varit ett uttryck för, så har det enda som återstått i deras nakenhet när den politiska konjunkturen svängt, att konkurrera med högerpopulistiska krafter på deras villkor och slåss med rallarsvingar mot allt avvikande för att rekrytera arbetare: dvs avvikande på etnisk, könsmässig, genusmässig, religiös grund osv.. Dvs att fullt ut vädja till fördomsfullheten….
Med det stora antal medlemmar man hade på 70-talet, hängivna och med verkligt god vilja att åstadkomma en samhällsförändring i socialistisk riktning -, tänk så många som förstörts, desillusionerats, passiviserats av deras nystalinistiska destruktiva politik, som bara kunde leda på avvägar och katastrofal dikeskörning..
Dom hade t.ex. i Göteborg, som på Volvo, vilket jag upplevde under tidiga delen av 70-talet, t.ex. agitatorer som de flesta av oss inte kom i närheten av, som bl.a. Carlos och Uffe Larsson. Fullständigt lysande på klubbmötena. Särskilt minnesvärt var bataljerna mellan r-aren Uffe Larsson och socialdemokraten Sven Andersson (tidigare klubbordförande, och enligt en del utsagor hade han också tillhört Vänstersocialistiska partiet lett av Albin Ström; dessa klubbmöten borde spelats in, inte minst pga underhållningsvärdet..) Skulle bedöma att (r)-arna bara på Volvo hade en kader på omkring150 medlemmar (dvs hela Volvo, lastvagnar och personvagnar mm)
Men r-arnas fackliga agerande var ägnat till skådespel och plakatpolitik för att ”avslöja” sossarna, i total avsaknad av inriktning för att i grunden förändra styrkeförhållandena mellan arbete och kapital..
Bara ett passivt stöd från (r) i klubbval på Volvo i början på 80-talet, då Facklig Opposition stod på tröskeln till genombrott för att ta över klubbstyrelsen i Nordens största verkstadsklubb, och bara var någon tiondels procent ifrån, hade totalt kunnat förändra styrkeförhållandena fackligt och mellan klasserna inte bara på Volvo och i Göteborg, utan även nationellt. Det hade varit ett exempel som hade fått mycket starka återverkningar.
Men resultatet med (r)s dominans, särskilt i Västsverige, men också starka inflytande på många andra håll, innebar inte bara en förlorad hängiven ungdomsgeneration, utan än värre förspillda historiska möjligheter..
Det är detta som blivit det sorgliga arvet – ”the legacy”- efter Frank Baude..
Mikael Enström
