Det finns yrkesgrupper som kommer i kläm mellan sina egna överordnade och de som i sista hand ska dra nytta av deras tjänster. En del försöker medla och så mycket de vågar hävda avnämarnas intressen. Sjukvårdspersonal brukar exempelvis ibland göra sig till tolk för patienternas rätt till bra vård, gentemot vårdbolags och landstings budgetfixeringar.
En yrkeskår som ytterst sällan gör så är arkitekterna.
Istället har det blåst upp till ordkrig.
På ena sidan står bland annat föreningen Arkitekturupproret, som manar till kamp mot sterila stadsmiljöer och kräver variation. Möjligen har de grottat ner sig lite väl mycket i hur hus såg ut för hundra år sen, möjligen beror detta på att det är vad vi har att jämföra med. Möjligen finns också en viss konspirationism med i dess förklaringsmodeller; det är lätt att det blir så när man ser hur enahanda allt ser ut.
På andra sidan står den organiserade arkitektkåren och uppmanar folk som inte har adekvat utbildning att hålla käften i stadsbyggnadsfrågor: ”Först när åsikten är grundad, både i kunskap om bakgrunden till fasadens utseende och bakgrunden till känslorna, blir den relevant” som chefredaktören för deras tidskrift uttrycker sig. Exemplen kan mångfaldigas.
I botten ligger förmodligen att teknik och ekonomi är de enda aspekter arkitekter får betalt för av sina uppdragsgivare, byggbolagen. Teknik och ekonomi blir därför också det enda arkitektkåren ser som relevant att tala om. Stadsmiljö är det ingen som betalar för, så den får bli som den blir. Ingen vill ju jobba gratis.
Men det går möjligen djupare än så. Ända sen Uno Åhréns dagar har det gått ideologi i att endast teknik och ekonomi är relevanta:
Stadsbyggnadskonstnären lägger huvudet på sned och modellerar med gaturum och fonder och hela den artistiska attiraljen precis som om stadsbyggandet vore 90% fri konst, då det i stället är 90% teknik. Staden är inte en skulptur som vi händelsevis får gå omkring i, utan en apparat, organiserad för att på bästa sätt motsvara vårt livsbehov. (Uno Åhrén, citerad i Per G Råberg: Funktionalistiskt genombrott, 1970).
Stadsmiljö är en icke-fråga, eller möjligen något som kan läggas till vid sidan av husen, som ett element i sig själv, att betalas på en annan budget.
Konflikten är klassisk. Det handlar helt enkelt om miljöeffekter av produktion. Miljöeffekter som drabbar allmänheten, tredje man. I det här fallet i form av mördande enformiga stadsmiljöer, som skys av alla som har en möjlighet; bokstavligen frånstötande byggnader med för stor skala och för få detaljer.
Och om det är så borde den gå att lösa med lagstiftning och gränsvärden som alla andra föroreningar från produktion. Exempelvis enligt det mönster som Jan Gehl föreslår i länken ovan.
Men det vill uppenbarligen inte den organiserade arkitektkåren tala om (individuella undantag finns naturligtvis). Enligt den är byggherren den enda parten i målet, möjligen har framtida lägenhetsköpare också en viss rätt.
Det är en radikalt nyliberal ståndpunkt. Bara den som betalar har rätt att ställa krav.
Jan Wiklund
Ursprungligen publicerat på bloggen Gemensam.
