Somar Al Naher i ETC har skrivit en helt okej ledare om arbetskraftsinvandring till Sverige. Men hon har noll koll på hur stor arbetskraftsinvandringen faktiskt är. Hon uppger att den var 15 321 personer år 2020. Den siffran är dock inte arbetskraftinvandring till Sverige utan arbetskraftsinvandring till Sverige från länder utanför EES och EU. De vanligaste arbetena bland människor i denna grupp är bärplockare och IT-specialister som kommer från Thailand respektive Indien. En mindre grupp arbetar i restaurangbranschen. Det förekommer att dessa personer utnyttjas genom dåliga arbetsförhållanden och dåliga lönerna.
Men dessa drygt 15 000 personer är bara en mindre del av arbetskraftsinvandringen till Sverige. De flesta arbetskraftsinvandrare kommer nämligen från andra EU-länder (jämförbart med alla svenskar som arbetar i Norge och Danmark). De behöver inget arbetstillstånd utan bara ett arbete och uppehållsrätt. Men de måste kunna visa att de kan försörja sig för att stanna längre än 3 månader. Kan de inte det, exempelvis genom att de arbetar svart, uppehåller de sig i Sverige olagligt. Vanliga yrken är byggnadsarbetare, skogsarbetare och lastbilsförare. Även en hel del personer i denna grupp utnyttjas genom dåliga löner och dåliga arbetsförhållanden. Kanske är detta den största gruppen bland de som utnyttjas. Somar Al Naher låtsas som de inte finns för det kan väl inte var så att hon inte förstått att detta är den största gruppen arbetskraftsinvandrare.
Dessutom finns personer som kommit hit för att söka asyl och fått avslag men trots det stannat kvar, vilket då innebär att de olagligen uppehåller sig i Sverige. De är hänvisade till svartarbete och är mycket lätta att utnyttja. De arbetar ofta i restaurangnäringen men också med andra jobb, städjobb, barnpassning och mycket annat. De flesta arbetar under usla förhållanden. Även en del asylsökande och sådan som nyligen fått uppehållstillstånd arbetar säkerligen ibland under samma förhållanden
Den sista gruppen som arbetar i Sverige och nästan alltid under dåliga förhållanden är studenter som kommit hit för att studera men inte har pengar för att betala sitt uppehälle. De arbetar ofta svart, med dåliga löner och under usla arbetsförhållanden i så kallade gig-företag.
Alla de nämnda grupperna utom de som uppehåller sig illegalt i Sverige kan hjälpas av striktare regler på arbetsmarknaden med fackligt veto mot underleverantörer och avprivatisering av vård, skola och omsorg. Ingen av de aktuella grupperna av människor är i nån större utsträckning beroende av försörjningsstöd. De som uppehåller sig här illegalt kan inte få det och de som är gästarbetare från EU-länder eller från andra länder är i allmänhet helt ointresserade av att få det.
Arbetskraftsinvandrarna, de som alltså kommit hit för att arbeta, behöver inte försörjningsstöd och de stannar oftast bara en kort tid.
Försörjningsstöd är därför ingen stor grej bland arbetskraftsinvandrare så förändringar av reglerna för detta har noll betydelse för arbetskraftsinvandringen. Inte heller ett försörjningskrav har någon som helst betydelse då det är helt irrelevant för de flesta arbetskraftsinvandrare. De tar aldrig hit sin familj. Familjen är oftast kvar i hemlandet oavsett om de som kommit hit för att arbeta är från Polen, Litauen, Ukraina, Thailand, Indien eller Kina. Eller så handlar det om unga människor som ännu inte har nån familj. Men det är klart, högutbildade forskare, direktörer och andra som arbetar här en 3-10 år tar sannolikt hit sin familj efter nåt år eller så. Men den gruppen är ju knappast relevant i detta sammanhang.
Det är uppenbart att regeringens förslag för att begränsa arbetskraftsinvandringen (försörjningskravet) inte kommer att ha någon som helst effekt på svartarbete, dåliga arbetsförhållanden och dåliga löner. Förslagen berör helt enkelt inte flertalet de som kommer hit och arbetar. Och berör definitivt inte alls de grupper som utnyttjas mest (arbetskraft från andra EU- och EES-länder) och värst (personer som formellt uppehåller sig olagligt i Sverige).
Vad som däremot kan hända är att det blir svårt att rekrytera unga IT-tekniker från Indien om det inte är så att de har en lön på 30 000. Och Sverige kommer att importera blåbär från andra länder istället för att de plockas här.
Det som istället behöver göras är avprivatisering av sådant som borde vara offentlig verksamhet, stopp för tillfälliga anställningar utan fackligt godkännande samt fackligt veto mot underleverantörer och arbetskraft från andra länder.
