För ungefär trettio år sen konstaterade nederländska Jordens Vänner, Milieudefensie, att det fanns tre typer av utsläpp som stod för den allra största andelen miljöförstöring – koldioxid, organiska halogenföreningar, och tungmetaller. Resten var ett mindre problem.
Sedan miljörörelsen hade lyckats få bort freoner och DDT (organiska halogenföreningar) och kraftigt minska användningen av bly och i princip inlett avvecklingen av uran (tungmetaller) koncentrerade man sig på koldioxid.
Möjligen var det för tidigt. Vi kunde nyligen läsa om massdöd bland insekter, rimligen beroende på att de organiska halogenföreningarna fortfarande ställer till elände för oss.
Emellertid finns det dom som tycker att detta angreppssätt är ett för småttigt pillande.
De drar den långtgående slutsatsen att det är ekonomisk verksamhet i sig som det är fel på. De vill stoppa tillväxten (av ekonomisk verksamhet) och inleda ”degrowth”, ”nerväxt”. Andra kan inte tänka sig något annat sätt att minska den globala uppvärmningen än genom att förkorta arbetstiden.
Detta är förstås bara neoklassisk ekonomi ställd på huvudet.
Den neoklassiska ekonomin antar att all ekonomisk verksamhet är likvärdig. Att allt är växlingsbart i allting annat – urskog mot kosmetika, människoliv mot olja – med pengar, BNP, som måttstock, utan att några vidare konsekvenser följer av detta. Den norske ekonomen Erik Reinert har kallat dem ”de fruktansvärda förenklarna”, och beskyllt dem för att bestå den moraliska ursäkten för såväl grekisk som latinamerikansk skuldkris: genom att hävda att all ekonomisk verksamhet är likvärdig kan de rika länderna med gott samvete förbehålla sig den lönsamma och utvecklingsbara (t.ex. högteknologisk industri) medan de prackar på fattiga länder den olönsamma och outvecklingsbara (t.ex. turism och sockerodling).
I verkligheten är dock all ekonomisk verksamhet specifik, och har specifika konsekvenser.
Ur miljöförstöringssynvinkel är detta lätt att se. Att bli av med oljeprodukter och organiska halogenföreningar ur jordbruket skulle visserligen kräva mer arbete, men det skulle inte nödvändigtvis vara olönsamt. Enligt en LRF-rapport, Sverige som ekoland – analys av ekologiskt lantbruk i Sverige, 2017, skulle man till och med skapa mer ekonomiskt värde på det sättet än med traditionella brukningsmetoder.
Och att bygga om städerna till gångavstånd skulle enbart vara lönsamt på sikt. Enligt Fed (J. Abel, I. Dey, T. Gabe: Productivity and the Density of Human Capital, 2010) betyder en fördubbling av en stads täthet 2-5 intjänade procent på produktionen. Troligen på grund av minskade bränslekostnader – enligt en tysk doktorsavhandling (V.R. Gudipudi: Cities and Global Sustainability, Potsdam 2017) sparar man in en tredjedel av bränslet på en fördubbling av stadstätheten.
Och en fördubbling är lite – en traditionell gåvänlig stadskärna kan vara upp till tio gånger så tät som modern förortsbebyggelse, främst beroende på gliporna mellan olika förorter.
Frågan är då varför såväl neoklassiker som nerväxt-anhängare resonerar på det här endimensionella viset. Ja, en ledtråd får man om man ser historiskt på det. Enligt två miljöhistoriker, Neil Roberts (The Holocene, 1989) och Donald Hughes (An environmental history of the world, 2001), är det vid tre tillfällen miljöförstöringen har tagit ordentliga kliv framåt. Det är med de första staterna, det är med kolonialväldena, och det är med de transnationella företagen. I och med alla dessa har det blivit så mycket lättare att fatta ett beslut centralt med ett mål i sikte och utan ansvar för följderna, och få det effektivt genomfört ute i periferierna tack vare en byråkratisk apparat.
Och en byråkratisk apparat kräver endimensionalitet. Enligt socialantropologen James C Scott (Seeing like a state, 1999) klarar den inte att hantera många detaljerade mål. Då krävs det nämligen att byråkraterna börjar tänka själva, och då missar man centralstyrningen.
Pengar, BNP, är ett utmärkt mål för en centralstyrd byråkrati, oavsett om denna är statlig eller privat. För pengar är ett bra mått på makt. Och makt är vad centralstyrda byråkratier handlar om. Även om makt för en privat byråkrati oftast brukar kallas ”marknadsandelar”.
För miljön, för naturen, är dock detta irrelevant. Visserligen gör endimensionaliteten de byråkratiska apparaterna blinda för allt utom sitt enda mål, och därmed potentiellt farliga. Men inget tvingar ju en statlig apparat att jaga efter mer makt att exploatera. Hela sjukvårdsapparatens mål, åtminstone före New Public Management, var t.ex. folkhälsa, medan pengar bara var en begränsande faktor. På motsvarande sätt kan man bygga upp byråkratier som har till sitt enda mål att t.ex. minimera användningen av fossila bränslen.
Svårare är förstås att få privata byråkratier på en konkurrensutsatt marknad att sluta jaga efter mer makt att exploatera (dvs marknadsandelar). Antagligen gör man detta bäst genom att med olika politiska, kulturella och sociala medel göra marknaden allt mindre betydelsefull.
Hur som helst finns inga enkla samband mellan mängden ekonomiska transaktioner och det ekologiska avtryck de lämnar. Det ekologiska avtrycket beror på hur de ekonomiska transaktionerna organiseras och vilka de är. De kan vara små och lämna ett väldigt avtryck, eller de kan vara mycket större och lämna ett mindre – t.ex. om de ekonomiska transaktionerna består i att en oljedriven process byggs om till en soldriven.
Det är dags att vi lämnar de neoklassiska förenklingarna bakom oss och börjar se ekonomiska verksamheter som de många sorter de egentligen är. Somliga mer eller mindre skadliga, somliga mer eller mindre nyttiga, somliga både och. Omöjliga att addera efter samma skala därför att deras egenskaper är för många.
Jan Wiklund, tidigare publicerat på bloggen Gemensam
