När offentlig verksamhet började läggas ut på entreprenader och säljas till bolag från Kanalöarna var detta visserligen en kvantitativ förändring. Så öppet hade det inte gjorts förr. Men tänket som det byggde på var gammalt: att offentlig verksamhet i första hand ska vara billig och gå med vinst.
Enligt Rolf Å Gustafsson var detta ett ständigt krav på bonderepresentanterna i Riksdagens andra kammare från det att denna kom till 1866. Det var sällan, säger Gustafsson, som de hade några kvalitativa krav på vad verksamheten skulle gå ut på. Huvudsaken var att den var billig.
Den klassmässiga nerven i detta var förstås att den högre statsbyråkratin på den tiden var en privilegierad kast som det gällde för bönderna att hålla ifrån sig. Kunde man svälta ut den var det bra.
Några decennier in på 1900-talet skärptes attityden. Det var märkligt nog i den av en socialdemokratisk regering tillsatta utredningen om industriell demokrati som uppfattningen spikades att offentlig verksamhet borde ha SJ som norm. Och SJ:s huvuduppgift, ansåg man, var att agera ”affärsmässigt” och dra in pengar till statskassan. Detta blev också riksdagens uppfattning.
Artonhundratalets liberaler hade en mer nyanserad syn. Den som drev igenom principen om statliga järnvägar, finansministern Johan August Gripenstedt, ansåg att järnvägen inte alls skulle gå med vinst – utan genom att finnas göra samhället rikare och mer produktivt.
Ända sen 20-talet har sen regeringarna strävat efter att göra offentlig verksamhet så lika privat som möjligt, menar Gustafsson. Någon uppfattning om hur den skiljer sig från privat har knappast funnits. Det har handlat om att leverera en tjänst billigast möjligt. Om det finns någon kvalitativ skillnad på en offentlig och en kommersiell tjänst tycks inte ha övervägts – kanske lite överraskande eftersom vi väl har en bild av att socialdemokrater historiskt sett har engagerat sig hårt för de offentliga tjänsterna. Möjligen handlar det uteslutande om att de har sett produktionen som mer garanterad på det viset. Eller kanske man antog att lagen var tillräckligt styrande.
Detta till skillnad från artonhundratalets liberaler som drev en hård kampanj för att få bort tidigare kommersiella inslag i den statliga verksamheten.
Och någon skillnad mellan en offentligt och en privat anställd tjänsteman har inte heller kunnat urskiljas från och med ungefär 1920; i båda fallen har det handlat om strävan att erbjuda ett abstrakt ”arbete” till en avtalsmässig lön (något som i och för sig inte uppnåddes förrän på 60-talet). Detta till skillnad från den klassiska uppfattningen – som fortfarande gäller i t.ex. Frankrike – att en offentlig anställning är en halvt om halvt politisk post som delvis handlar om förtroende och politisk urskiljning.
Så övergången till New Public Management och dess programmatiska privatisering och kommersialisering kom helt naturligt och utan särskild tankeverksamhet. Det var bara att fortsätta på den inslagna vägen menar Gustafsson.
Förmodligen är det också detta som gör att motståndarna till kommersialiseringen har så svårt att hitta en enande paroll – det handlar faktiskt inte om att det är fult att tjäna pengar på att sälja till staten, det handlar om att tjänster som görs för att tjäna pengar inte kommer att fördelas rimligt och rättvist och förmodligen också ofta fuskas med.
En pikant detalj i Gustafssons beskrivning är att det oftast är högerpartister/moderater som fram till 70-talet försvarar offentlig verksamhet som artskild från privat. Kanske som en reminiscens från 1800-talets liberala strävanden.
Men det var förstås innan de högre statsbyråkraterna började få egenintressen i att driva verksamheten som kapitalister eller privatanställda direktörer.
Jan Wiklund
Ursprungligen publicerat på Gemensam-bloggen.
