Svar till Andreas Malm

 

Andreas Malm blir alltmer patetisk i sin kamp mot allt och alla som inte delar hans åsikter. Nu är det inte bara FIB/k och Alhambra förlag det handlar om, utan också Flamman och Ordfront Magasin och ett utökat antal namngivna personer i hans omgivning – säkert är de innerst inne alla ”antisemiter”. Snart är det bara israellobbyn som han inte försökt dra in i sin provokatoriska gyttjebrottning. Och lika bra är väl det, då det knappast skulle försvaga dess position. Jag begränsar mig därför till hans angrepp på min person i DN den 9/11 och i Flamman den 14 och 21/12. Andra får svara för sig.

 

Hela denna historia började – inte förvånande – med att Lisa Abramowicz från Svensk Israelinformation sommaren 2004 skickade ett brev till Palestinagruppernas expedition i Sverige, där hon varnade för Israel Shamir. Något som tidningen Arbetaren, på Malms utrikesavdelning, inte var sen att haka på. Israel Shamir är nämligen farlig för sionisterna då han argumenterar för en demokratisk stat i Israel/Palestina, där alla medborgare har samma rättigheter, oavsett religiös eller etnisk tillhörighet. Mitt ”brott” då var att jag anser att Israel Shamir är en läsvärd författare, liksom många andra, utan att därför sätta likhetstecken mellan Shamirs och mina egna åsikter. Hittills har jag dock aldrig lyckats med konststycket att bli helt överens med någon författare, allra minst mig själv, då jag fortlöpande utvecklar och fördjupar mina ståndpunkter.

 

Nu anklagas jag för ett nytt ”brott”. Jag är förevigad på ett foto (!) tillsammans med Shamir. Men det är inte riktigt lika allvarligt, enligt Malm, som att vara son till Shamir. Ironiskt nog, då blodsbandet verkar vara viktigt för Malm liksom för judendomen, kritiserar han mig inte för att tidigare ha verkat politiskt i en exklusivt judisk organisation för ”fred” i Israel/Palestina och som följdriktigt värnar om ”den judiska staten”. Det är en rasistiskt orienterad politisk verksamhet som jag är allt annat än stolt över och som jag nu tagit avstånd från.

 

Min egen uppfattning i Israel/Palestinafrågan framgår i min artikel på SVD Brännpunkt sommaren 2003 ”Demokrati eller folkmord” och på DN Kultur sommaren 2004 ”Isolera apartheidstaten Israel” tillsammans med Per Wästberg och Lennart Grosin. En artikel som vi sedan följde upp med ett upprop i DN som undertecknades av över 200 personer, främst kulturarbetare och forskare, utanför den sedvanliga vänstern. Många artiklar jag skrivit är spridda på webbsidor runt om i världen, bland annat den ansedda webbtidningen The Palestine Chronicle. Några finns också på FIB/k:s webbsida under avdelningen studier/antiimperialism; Israel och sionismen, samt Med ”antisemitismen” som politiskt vapen.

 

I senaste Ordfront Magasin nr 12/06 bemöter jag den av Israel betalde lobbyisten Eli Göndörs långa exposé om sionismen, med inlägget ”Sionismen är judisk nationalsocialism”. Den judiska nationalsocialismen bygger på föreställningen om ”Blut und Boden” och att ”judar” är överlägsna ”icke-judar”. Den har sina rötter i 1800-talets mitt och var en föregångare till den tyska nationalsocialismen där ”arier” är herrefolket. I dag är Israel en fascistisk stat med ett apartheidsystem för sortering och värdering av sina medborgare, där endast judar är fullvärdiga. Hur vore det om Malm valde att demaskera denna rasistiska statskonstruktion, i stället för att kasta skit på dem som kritiserar densamma vars fortsatta existens underblåser eller orsakar krigen i Västasien?

 

Mig veterligen har jag aldrig gett uttryck för någon rasistiskt uppfattning eller kritiserat judar enbart för att de identifierar sig som judar. Jag hatar rasismen, inte minst i Israel. Däremot har jag kritiserat den dubbelmoral som de flesta judiska församlingar, judiska organisationer och enskilda judar utanför Israel uppvisar genom att stödja ”den judiska staten” och samtidigt verka för demokratiska fri- och rättigheter i de länder de själva bor. Jag har varnat för att detta kommer att slå tillbaka mot dem själva, i takt med att Israels folkmordspolitik gentemot palestinierna fullbordas och de till synes ändlösa angreppskrigen mot omvärlden fortsätter. Denna kritik är både legitim och nödvändig, ty utan detta ekonomiska och politiska stöd skulle denna statsbildning inte kunna fortleva. Och vad händer om USA:s stöd falnar?

 

Jag hävdar vidare att en så kallade tvåstatslösning med bibehållen ”judisk stat” innebär att de fördrivna palestinierna inte får komma tillbaka hem enligt gällande FN-beslut. Detta är en pervertering av folkrätten, då det skulle legalisera etnisk rensning och markstöld. En lösning som för övrigt saknar stöd i den delningsplan som FN föreslog 1947 och i senare FN-beslut. Detta är ett av skälen till att jag förespråkar en ny politisk plattform för palestinarörelsen:

 

Stöd de fördrivna palestiniernas oförytterliga rätt att återvända hem och bojkotta apartheidstaten Israel.

 

Ett annat skäl är att palestinarörelsens nuvarande låsning vid en så kallad tvåstatslösning påskyndar en ”Algerisk” lösning på konflikten, där kolonisatörerna till slut kommer att tvingas lämna landet, efter det att folkmordspolitiken mot palestinierna drivits ännu längre mot sin fullbordan. Med en ”Sydafrikansk” lösning kan detta undvikas.

 

I takt med att Israels politik nu börjar nå vägs ände, är det fullt naturligt att dess förespråkare blir allt mer desperata. Att några ”radikaler” i detta läge blir nyttiga idioter, är mer ett uttryck för deras rädsla att få den ”antisemitiska” smeten kletad på ryggen och omsorg om den egna tuppkammen, än ett klartänkt politiskt ställningstagande.

 

Lasse Wilhelmson