Upp till kamp

I kväll kommer andra avsnittet av Peter Birros TV-serie om 1968-radikaliseringen i Göteborg. Självklart ska jag se det, trots en del grejer som jag inte tycker var så bra i det första avsnittet förra veckan.

Modskravallerna var 1965, men de var inte så politiska som Peter Birro serie ger sken av. Inte heller utspelades de i direkt anslutning till det första Cue Club. Det mest kända Cue Club var det som följde på nedläggningen av det första. Och det sista Cue Club var det som låg på Kungstorget och senare kom att heta Gustavus. Det var där ägaren Styrbjörn Colliander senare blev nerskjuten och dödad. I en insändare i dagens GP (står ej att finna på nätet) menar också en bror till Styrbjörn att bilden av klubben som sjaskig och av modskravallerna som politiska är fel.

De två första Cue Club låg alltså i det som heter Östra Nordstan, idag ett gigantiskt inomhusköpcentra. På den tiden var det en levande stadsdel, med slumbebyggelse, småindustrier, en del jättefina hus och en fantastisk katolsk kyrka. Allt idag rivet. Det enda jag kan komma ihåg är att vi gick en sned gata från Centralen till den gamla träbron över till Frihamnen varje gång vi skulle hälsa på pappa när fartyget han jobbade på var i Göteborg. Och jag kommer ihåg att det stod kvinnor längs med gatan. Prostituerade antar jag. Om rivningarna i Östra Nordstaden kan ni läsa i dagens GP.

Andra saker som jag vet var fel (efter att ha kollat med såna som var med) är att Nya Masthugget som syntes i första avsnittet inte fanns 1965. Inte heller fanns någon FNL-grupp i Göteborg. DFFG som sådant bildas först 1966. Och man sa FNL-gruppen. Inte DFFG när man presenterade organisationen. Och Cue Club var ingen samlingsplats för de som var politiskt intresserade. Men såna saker spelar egentligen ingen roll. Det är stämningen som räknas och den är riktig menar Pia Bergström i Aftonbladet.

Läs också mina tidigare inlägg om några centrala händelser i TV-serien .

Hamnarbetarstrejken 1969 och Arendalsstrejken 1972
Menedsrättegången 1971
Hagahusockupationen 1972
Hamnarbetarstrejken 1974
Spanska konsulatet 1975

Borgarmedia: SVD, Metro, AB,
Andra bloggar om: Göteborg, DFFG, FNL-grupperna, Upp till kamp, Peter Birro, Cue Club, Östra Nordstan, Politik, Rivningsraseri, Modskravaller, Samhälle

Jan Myrdal har aldrig betytt något för mig

Jan Myrdal fyller visst 80 år. Åsa Linderborg uppmärksammar detta faktum i en välskriven krönika i Aftonbladet. Men jag tycker hon överdriver hans betydelse. För mig, som varit aktiv i vänstern i 35 år, har han egentligen aldrig haft någon betydelse. Han stödde ju en vänstergrupp på 70-talet, KFML/SKP (kallades maoister), som urartade, blev nationalister och Pol Pot-kramare. Samma vänstergrupp som dominerade Vietnamrörelsen i Sverige.

I min del av Sverige, Bohuslän och Göteborg, var KFML/SKP aldrig den dominerande extremvänstergruppen. Istället var det KFML(r)/KPML(r)/KP som var det. Med sin ohöljda dyrkan av Stalin. Själv kom jag i början av 80-talet att hamna i en annan vänstergrupp, KAF/SP, från en helt annan tradition än de andra två nämnda. Men kontentan av det hela är i alla fall att Jan Myrdal aldrig spelade nån roll i de kretsar där jag umgicks och verkade.

För mig har Myrdal snarare varit urtypen för den urspårade vänsterintellektuelle. En man utan kontakt med arbetarklassen, världsfrånvänd, som stödde (och fortfarande anser stödet vara riktigt) terrorregimer som Pol Pots i Kampuchea (Kambodja) och med en förvriden inställning till nationen.

Jag har aldrig gillat att ha honom som talare vid antikrigsdemonstrationer. Detta för att jag anser att de som har samma åsikter som herr Myrdal är de som förstört möjlighterna att bygga upp en effektiv ocn bred rörelse mot kriget i Irak, mot USA:s ockupation av Irak. De är visserligen antiimperialister. Men med en felaktigt hållning och utgångspunkt. Det är sådana som ger borgarna möjlighet att kalla vänstern för diktaturkramare.

Borgarmedia: HD, AB1, AB2, DN1, SVT, EX, Smålands-Posten, SVD, Sydsvenskan, AB3
Vänstermedia som hyllar Myrdal: Flamman, Klassekampen, Proletären
Bloggat: Esbati1, Esbati2, Peter Karlberg, Enn Kokk, Utsikt från höjden, H.Palm,
Andra bloggar om: DFFG, Vänstern, Jan Myrdal, Pol Pot, Irak, Politik

En bok om FNL-rörelsen

Eftersom bokrecensioner och tyckande om böcker och bloggosfärens intåg på den arenan just nu flitigt diskuteras så kändes det lagom att presentera några synpunkter på en bok jag just läst. Boken heter Vietnam var nära och är skriven av Åke Kilander.

Själv är jag för ung för att ha varit med i FNL-rörelsen (DFFG, De Förenade FNL-grupperna), men har ju under hela min tid som aktiv i vänstern hört en mängd anekdoter och historier. Dessutom var jag med på segerfesten i Göteborg 1975 och har souvenirer från den festen på min vind. Alltså tyckte jag att boken kunde vara intressant. Och det är den ju också.

Men nåt var fel, det kände jag när jag läste den. Värre och värre blev känslan. En känsla av att allt inte stod rätt till med boken eller författaren. För boken var helt utan kritik mot DFFG, helt utan nyanser. Enligt Åke Kilander gjorde DFFG aldrig ett enda fel. Det tycker jag är väldigt konstigt eftersom det slutade med att rörelsen tog ställning för folkmördaren Pol Pot. Och i boken låtsas Åke Kilander fortfarande som att detta ställningstagande var helt korrekt, helt problemfritt. Han låtsas överhuvudtaget inte om att Pol Pot var en folkmördare. För det kan väl inte vara så att Åke Kilander fortfarande tycker att det var korrekt att ge stöd till Pol Pot. Att Vietnam gjorde fel som gick in och stoppade blodbadet i Kampuchea. Om han tycker så fortfarande är det verkligen upprörande.

Jag fick också en förnimmelse av att författaren är en av de "propellermössor" som brukar bevista diverse politiska möten och tala om för andra hur det egentligen ligger till och hur man ska arbeta. I alla fall genomsyras boken av den attityden. Samma sorts människor som jag upplever återfinns i dagens antikrigsrörelse, dagens rörelse mot kriget i Irak. Gamla exmaoister var ställningstaganden då ledde till att de stödde Pol Pot och vars ställningstaganden idag leder till stöd för fundamentalistiska islamistiska rörelser. Samma fel som de gjorde i DFFG upprepar de nu, med resultat att vi i Sverige inte kunnat bygga en stark rörelse för kravet USA ut ur Irak.

I boken ljuger författaren dessutom om trotskisternas politik och inställning. Eftersom jag själv är trotskist och medlem i den organisation som Kilander ljuger om är detta naturligtvis något som stör mig. RMF/KAF (numera SP) var och är anhängare av enhetsfronten med individuellt medlemsskap. Vi är och har alltid varit det. Pamfletterna och skrifterna som Kilander hänvisar till består av en uppsjö lögner som författarna idag skäms för. När Kilander anser att de for med sanning gör ha sig skyldig till samma stalinistiska lögner återigen. Läs mer på Socialistiska Partiets hemsida och på Marxistarkiv.se om Vietnam och FNL-rörelsen.

Recensioner i borgarpress: DN, SVD, Kristianstadsbladet, Nerikes Allehanda,
Vänsterpress: Proletären, Folket i Bild Kulturfront (maoisternas egen tidning)
Jinge nämnde boken i ett inlägg. Jag kommenterade Jinges inlägg.
Andra bloggar om: FNL-grupperna, FNL, DFFG, Irak, Politik, Vietnamrörelsen, Vietnam, Böcker, Litteratur

Den odemokratiska FNL-rörelsen

Jinge tipsar i ett inlägg på sin blogg om en bok om De Förenade FNL-grupperna (DFFG). Boken verkar klart intressant. I artikeln skriver Jinge att FNL-grupperna var en av de framgångsrikaste rörelser som skapats i Sverige. Jinge nämner dock inte med ett ord att FNL-rörelsen var mycket odemokratisk. Tyckte man inte som majoriteten, som bestod av maoister från KFML/SKP blev man utesluten. I det sammanhanget vill jag tipsa om ett antal artiklar på nätet som handlar om denna aspekt av Vietnamrörelsen. Flera skrivna när det begav sig. Samt om ett antal artiklar som handlar om själva Vietnamkriget, inklusive dokument från FNL.

Samling av artiklar kring Vietnamkriget och vietnamrörelsen.
Artiklar på Marxistarkivet om Vietnam

Själv är jag för ung för att ha deltagit i FNL-rörelsen på allvar, men jag var på en fest i Göteborg där segern firades år 1975. Festen ägde rum på musikstället Sprängkullen och en av de som besökte festen som talare var Vietnams ambassadör (eller var det nån lägre tjänsteman, blir osäker nu, förmodligen var det nån lägre tjänsteman). Bakom honom hängde en stor FNL-flagga och den flaggan ligger numera på min vind och jag tar fram den till 1-maj när det är nåt jämnt jubileum av FNL:s seger över USA-imperialismen.

Andra bloggar om: USA, Vietnam, Vietnamrörelsen, FNL, DFFG, FNL-grupperna, Politik, Imperialism