Det bisarra Sverige

Det finns en del som är bisarrt i Sverige. Bland det mest bisarra som finns är det faktum att det finns folk som vill ha statlig historieskrivning, censur, vill att alla människor ska kunna tvingas till passiv rökning, såna som nyliberaler, centerpartiet, CUF, moderaterna, kristdemokraterna och Merit Wager i dagens SVD.

Förutom att jag tycker Merit Wager har totalt fel om rökningsfallet så finns det några andra saker i hennes debattinlägg som jag håller med om. Det är bisarrt att domstolar ska behöva behandla grannars fejder om ljudet från en flagglina etc. Sånt måste kunna lösas utan domstolar med lite sunt förnuft och hederligt ansvarstagande, precis som hon skriver.

Men jag tycker också att hon har helt fel när hon ger sig till att kasta skulden, för att folk går till domstolar och polisen med småärenden, på den svenska lagstiftningen. Orsaken är inte lagstiftningen. Orsaken är fragmentiseringen av samhället, individualiseringen. Idealet om att var och en ska klara sig själv är problemet. Sönderslagningen av kollektiva gemenskaper, av solidaritet, gemenskap, umgänge grannar emellan är problemet. Den extrema individualismen som frodas i den nyliberala politikens spår. En politik som går ut på att allt ska väljas individuellt, du ska bara se till dig själv och skita i andra. Det är orsaken till de problem som beskrivs i SVD-artikeln.

Tror sjutton att en sån politik, ett samhälle som uppmuntrar sånt hos sina medborgare får problem med ansvarstagande och sunt förnuft. Ty ansvarstagande och sunt förnuft kräver att vi känner samhöriget och gemenskap med våra grannar och arbetskamrater.

En återgång till ett samhälle byggt på solidaritet, gemensamma intressen och samhörighet är svaret på de problem Wager pekar så tydligt på. Hon har sett problemen och tycker de är bisarra. Men det hon föreslår som lösning kommer bara att göra det värre. Bisarra lösningar à la Wager är inte rätt sätt att lösa bisarra problem.

Och att fackliga konflikter kan stoppa tidningar från att trycka även frilansares artiklar är inte ett dugg bisarrt. Strejkbryteri är ju aldrig acceptabelt.

Andra bloggar om: Lagstiftning, Postmodernism, Identitetspolitik, Merit Wager, Individualism, Liberalism, Nyliberalism, Samhälle, Politik, Regelraseri

Multikulturell ideologi - nej tack

Läs Göran Greiders suveräna bokrecension i DN. Där han dissekerar multikulturalismen och gör upp med denna. Hans slutsats:

Lägg ner den multikulturella ideologin, vars slutstation enbart är de parallella samhällenas getton.

Jag håller med, samtidigt som det hela inte är enkelt.

Mer om identitetspolitik
Läs en debatt i tidskriften Röda Rummet
Bloggat: Kajsa Borgnäs
Andra bloggar om: Invandring, Identitetspolitik, Multikultur, Göran Greider, Politik
-------------------------------------------------------------
Pelaseyed om EU, Sverigedemokraterna och liberalen Sakine

SSU-skandalen

Åny o har fusk avslöjats i en svensk ungdomsorganisation. Det är ju inte direkt något nytt. För länge sen avsljöjades upprepat fusk i fler borgerliga ungdomsorganisationer. Vad jag minns rensade dessa då upp i medlemsregister och tog tag i problematiken. Fusket fortsatte dock i SSU och Ung Vänster, vilket avslöjades för några år sen. Ung Vänster förlorade sitt statliga bidrag då de inte kunde redovisa ett korrekt medlemsantal. Så vitt jag kan bedöma är det uppenbart att både SSU och Ung Vänster redovisat/redovisar uppblåsta medlemssiffror.

Några exempel: Ung Vänster har i långa tider redovisat lokalorganisationer på små orter där ingen hört talas om dem osv. SSU i Göteborg är i praktiken osynliga utanför fackföreningsrörelsen och där är de bara en skugga av sitt forna jag. Jag tror att Ung Vänster i realiteten inte har fler än någonstans kring 5 000 medlemmar. SSU har väl förmodligen fler medlemamr än Ung Vänster (men det gäller knappast i Göteborg).

Men nu till det aktuella fusket som enligt Politikerbloggen handlar om fusk med studiecirklar. Sådant fusk tror jag faktiskt att nästan alla svenska föreningar någon gång ägnat sig åt. Så ur den synpunkten är väl inte SSU värre än andra. Det speciella med avslöjandet i SSU är väl att det hela är en del av maktkampen inom förbundet. Enligt Stig-Björn Ljunggren som intervjuas i SVD är det mellan två olika högerkandidater som striden utspelas.

Man frågar sig då vad som är de politisk skillnaderna. Jag har läst och läst men inte kunnat hitta nån egentlig åsiktsskillnad i någon väsentlig fråga. Det hela verkar vara ett utslag av den sjuka som drabbat stora delar av socialdemokratin. Istället för klassbaserad välfärdspolitik med sakfrågor som grund har politiken för sossarna förvandlats till individbaserad postmodern identitetspolitik.

Läs exempelvis varför Laila Naraghi kandiderar till SSU-ordförande. Inte ett enda ord om arbetarklass eller arbetare. Inte ett ord om solidaritet mellan människor från samma klass. Inte ett ord om rättvisa. Däremot gott om identitetspolitiska trossatser. Det är inte bättre hos den andra kandidaten, Jytte Guteland. Inget om arbetarklass, rättvisa och solidaritet där heller.

SSU:s officiella kommentar
Borgarmedia: SVD1, SVD2, EX, DN, SVT, Metro
Annan media: AiP
Bloggat: Politikerbloggen1, Politikerbloggen2, Laila Naraghi1, Politikerbloggen3, Peter Hultqvist, Jytte Guteland, Laila Naraghi2, Thomas Hartman
Andra bloggar om: Socialdemokraterna, Politik, SSU, Laila Naraghi, Jytte Guteland, Samhälle, Identitetspolitik

Kritiken av det postmoderna

Jag har skrivit en rad av inlägg med kritik av postmodernismen inom vänstern. Denna kritik mot delar av vänstern som tycks vara regelbundet återkommande. Nu har Johan Sjölander skrivit en rolig ironi på sin blogg, Varför dagens vänster suger. Ironiskt och vasst. Några som gör bra kommentarer till den ironiska artikeln är Erik Svensson på bloggen Biology and Politics och Ali Esbati.

Själv har jag också kritiserat identitetspolitik i ett flertal inlägg, inklusive ett om Karolina Ramqvist och bland annat hänvisat till ett par artiklar i tidningen Internationalen, Politik är klass och "Ska vi snacka vänstern, så får vi snacka klasskamp".

Karolina Ramqvist går i svaromål mot Internationalen och Mikael Wiehe i ett inlägg på sin blogg, Mikael Wiehe läser Arena.

Kritiken av postmodernismen i vänstern är inte ny som sagt. Men i Sverige ligger vi kanske lite efter. Alex Callinicos kritiserar postmodernsimen i sin bok, An Anti-Capitalist Manifesto från 2003, av vilken en liten del finns översatt till svenska och publicerad i Fronesis nr 16-17. Naomi Klein kritiserar identitetspolitik och postmodernism samt konsekvenserna av detta i sin kända bok No Logo från år 2000 (på svenska 2001).

Håkan Blomqvist har skrivit om postmodernismens konsekvenser och de intellektuellas kapitulation i inlägget Klappa muslimerna på huvudet på bloggen Mullvaden.

Andra bloggar om: Identitetspolitik, Postmodernism, Karolina Ramqvist, Politik,

Identitetspolitik och Mona Sahlin

Flera socialdemokrater i bloggvärlden har kritiserat Mona Sahlins tal i Almedalen. Däribland Enn Kokk som bland annat skriver:

För det första fanns de sedvanliga identitetspolitiska signalorden i hennes anförande; Katrine Kielos har tidigare på ett mycket skärpt sätt kritiserat henne för detta. Problemet med detta är inte att det skulle vara fel att slåss för undertryckta eller marginaliserade gruppers rättigheter - självfallet inte! - utan att hon noggrant undviker att tala om den grundläggande konflikten i samhället, klasskonflikten.

Katrine Kielos har själv skrivit i Expressen och verkar tycka det var blahablaha. Men de flesta skjuter in sig på Sahlins tal om en ungdomspanel. Helt riktigt kritiseras detta och istället föreslår man att socialdemokraterna borde förankra sin politik i folkrörelser.

Men detta kommer inte att ske. Det är lika bra att vänstern inom socialdemokratin inser det och lämnar partiet. Ty den svenska socialdemokratin har för evigt slagit in på en väg som för den bort från folkrörelserna, bort från arbetarklassen. Det bästa är att istället bilda nytt parti på samma sätt som i Tyskland.

Bland de som kritiserar Mona Sahlin återfinns Peter Karlberg, Åsa Petersen och Marta Axner. Den sistnämnda lyfter fram Sahlins ungdomspanel som en eventuell misstroendeförklaring av SSU, medan de två förstnämnda är tveksamma till ungdomspanel och talar sig varma för en folkrörelseförankring.

Mona Sahlins och socialdemokraternas politik är ingen politik för jämlikhet. Det är ingen politik som vill få bort klassklyftorna. Det är en politik för individualistiska medelklassmänniskor och inget för arbetarklassen.

Borgarmedia: EX, DN1, DN2, SVD1, SVD2, AB, SR
Bloggat: Kajsa Borgnäs på Almedalsbloggen, Kajsa Borgnäs, Enn Kokk, Markus Blomberg, Kajsa Borgnäs igen
Läs kritik av identitetspolitik och skriverier om vänstern.
Min tidigare kritik av socialdemokratin och Mona Sahlin.
Andra bloggar om: Socialdemokraterna, Identitetspolitik, Arbetarklass, Klass, Politik, Mona Sahlin, Enn Kokk, Vänstern

Sossarna har övergett arbetarklassen 2

I dagens SVD konstaterar kristdemokraten Ella Bohlin att socialdemokraterna övergett klasspolitiken till förmån för identitetspolitik. Något som vi inom extremvänstern sagt länge. Socialdemokraterna har övergivit en politik för social rättvisa och välfärd för alla till förmån för en nyliberal politik som gynnar de rika, borgarklassen.

Bohlin har naturligtvis rätt om socialdemokraternas politik under Mona Sahlin. Grunden i den socialdemokratiska politiken av idag är densamma som grunden hos de borgerliga partierna. Enda skillnaden är som jag har skrivit förut, hastigheten i de nyliberala kontrarefomerna.

Det behövs därför att ett nytt arbetarparti skapas , ett parti som är för en politik för jämlikhet och social välfärd. En politik baserad på alla människors lika värde och rättigheter. För frihet kan bara människor som är trygga uppleva. Trygghet är det som kan skapa fria människor i alla samhällsklasser. Trygghet skapas genom en politik för jämlikhet, rättvisa och social välfärd. Den nyliberala politiken leder visserligen också till frihet, men bara för de priviligierade, för de rika, för borgarklassen, för överklassen, för eliten. Och den leder inte till trygghet för majoriteten av befolkningen.

Ett sådant nytt parti som jag är ute efter har jag skrivit om i en rad inlägg. Det senaste finns att läsa här.

Borgarmedia: DN
Andra bloggar om: Socialdemokraterna, Arbetarklass, Klass, Politik, Mona Sahlin, Ella Bohlin, Identitetspolitik, Social välfärd, Social rättvisa

Har en svunnen tid kommit åter?

Akuhujan skriver fint om sin mormor och pekar på tecknen av att det råa klassamhälle som vi alla trott var borta för evigt från Sverige nu är på väg tillbaka med den borgerliga regeringen som spjutspets och motor i denna negativa samhällsutveckling.

Men som Akuhujan också skriver är det inte lika allvarligt idag som på hans mormors tid. Eller på min fars tid. Men nog är vi på väg åt det hållet. Skattesänkningar för de rika, tiggare är tillbaks på gatorna och de fattigas kvinnor ska läras att passa upp på de rika.

Min far växte upp i 30-talets och 40-talets Göteborg, i en miljö där de flesta grannar talade jiddisch och den ortodoxa synagogan låg snett över gatan. Svenska var följaktligen inget språk han behövde förrän han började i skolan. Hemma pratades det ju engelska, eftersom det var farmor som var hemma och tog hand om barnen (om nån överhuvudtaget var hemma). Farfar var ju sjöman och borta för det mesta. Vad jag förstår hände det att min far ibland fick tigga för att de skulle ha tillräckligt med mat. Det kan verka otroligt för oss idag, det var ju bara 70 år sen, men så var det. På ett kort, när familjen flyttat till en bättre bostad med WC och badrum ute i Majorna i ett s.k. solgårdshus (barnrikehus), har min far i stort sett inte ett enda helt klädesplagg. Så det är uppenbart att de var väldigt fattiga. Vi är inte tillbaka i det samhälle min far växte upp i. Inte än.

Min far och hans uppväxtförhållanden får mig att tänka på en annan bloggartikel jag läste av Syrran. Den handlar om Att vara svensk - och inte . Hon kommenterar där Fredrik Lindströms program Världens modernaste land. Jag tycker hon drar alldeles för stora växlar på vissa företeelser i programmet. Och direkt felaktigt och osmart är det att jämföra Fredrik Lindström med Sverigedemokrater. En dröm om ett paradisland med röda stugor behöver väl inte heller vara fel? Det landet har ju aldrig funnits. På "de röda stugornas tid" i verkligheten var stugorna grå, folk svalt och utvandrade till andra sidan jordklotet. Det var ju dessutom långt innan man försökte skapa folkhemmet. Folkhemmet i sig var ju mer långa grå hyreslängor i utkanten av stan dit folk tvingades flytta för att få en modern bostad.

Men, för sjutton, vi kan väl få drömma om något annat. En annan värld. Där alla har det bra. Där klassamhället försvunnit. Och de som bor på landet bor i röda stugor av trä. I alla fall i Skandinavien (de röda trästugorna alltså). Vad är problemet med det? Vad gör det om nån tror att det var så eng ång i tiden? Inte ett skit. Bara han inte tror att det var så på grund av att det då inte fanns några invandrare. Utan det var så att för att vi alla var jämlikar. En osann verklighet, javisst. Men skadar den?

Sen är det ju inte heller så att tolkningsföreträdet kan ligga hos den enskilde individen. Det är omöjligt. För att kunna ha ett fungerande samhälle behövs en del generaliseringar. Om jag ser en snubbe som uppenbarligen har somaliska föräldrar så måste jag ju kunna säga detta också. Jag måste kunna definiera honom i förhållande till mig och andra. Även om han anser sig vara svensk och definierar sig själv på ett helt annat sätt än vad jag gör. Eller att folk som inte vet vad jag heter ofta uppfattar mig som invandrare. Bara därför jag pratar högt, viftar och pekar. Vad skulle det vara för fel med det? Det är ju bara om jag eller somaliern förtrycks eller diskrimineras på grund av detta som det hela blir felaktigt.

Så vad fan. Min far var en engelsk- och jiddischtalande svensk (han lever, men kan inte jiddisch) och jag är en svensktalande jugge. Eller? Och det råa klassamhället är på väg tillbaks. Jag heter Anders Svensson och jag är inte som "oss".

Vi tillhör alla olika grupper i samhället. Grupper är någonting som finns. Det kan vara klass. Man kan tillhöra arbetarklassen utan att definiera sig själv som arbetare. Menar Syrran att personen inte är arbetare om personen ifråga inte definierar sig som arbetare? Det är ju konsekvensen av påståndet att bara individen själv får definiera sig själv. Det hela blir i slutändan bara ren individualistisk identitetspolitik. Jag har svårt att tro att det är detta som Syrran menar.

Andra bloggar om: Klass, Politik, Invandring, Svenskhet, Pigdebatt

Vad är det för fel med den svenska vänstern? Del 1

Jinge undrar varför den svenska vänstern inte ordnar protester utanför riksdagen mot utförsäljningen av statliga företag. Var är den svenska vänstern? utropar han.

Jinge räknar den officiella socialdemokratin som vänster. Det gör inte jag. Socialdemokratin gör inget, därför att de i princip inte har något emot en utförsäljning av statliga företaget. När de luftar protester är det som jag ser det bara ett spel för gallerierna. Ett spel som behövs eftersom en majoritet av svenskarna är mot utförsäljningar av statliga företag. 49% är mot och 28% för utförsäljning enligt en SIFO-undersökning. Socialdemokraterna vill allra minst skapa en opposition på gatorna mot privatiseringar och utförsäljningar. För en sån opinion kan tvinga dem att återförstatliga efter nästa val. Det vill man inte. Bättre att det inte finns nån stark opinion utanför parlamentet tycker de svenska socialdemokraterna. Inte heller anser sossarna att det är så man gör politik idag. Nej, för sossarna är politik nåt som utspelar sig innanför maktens väggar. Bortanför folkets insyn och kontroll.

Vänsterpartiet organiserar inga protester av flera anledningar. Dels vill man hålla sig väl med sossarna. Då kan man inte ordna folkliga opinioner som socialdemokraterna helst vill slippa. Dels vet inte vänsterpartiet längre hur man gör för att ordna folkliga protester på gatan. Inte längre hur man bedriver utomparlamentarisk politisk aktivitet. Alla deras aktiva medlemamr är på ett eller annat sätt uppknutna till politiska uppdrag inom byråkrati och parlamentarisk apparat. För byråkrati och parlament kan folkliga opinioner som uttrycks på gatan vara jobbiga. Bäst att låta bli.

Resten av vänstern, SP, RS, KP och de autonoma/anarkistiska nätverken, är för liten för att på allvar kan ordna några större politiska manifestationer annat än under speciella omständigheter.

Det finns dock vissa hoppfulla tecken inom vänstern på en ny och bred organisering med samarbete över politiska gränser, exempelvis Nätverket för Gemensam Välfärd. Ett samarbete med radikala fackföreningar, fackföreningsföreträdare, aktionsgrupper, extremvänstergrupper och andra.

Till ovanstående problem kommer att det inom den svenska vänstern länge funnits en upptagenhet med identitetspolitik, något som lett till att man slutat diskutera sociala rättvisefrågor. Klasspolitiken har ställts på undantag i två årtionden. Orsaken till detta är i min mening bl.a. en för stor tro på postmoderna teorier.

Dessutom är den svenska vänsterns svaga styrkor idag splittrade på för många organisationer. En ny bredare vänsterorganisation behöver skapas. En som tillåter organiserade fraktioner/tendenser.

Mer i borgarmedia: SVD,
Bloggosfären: Käringen mot Strömmen, LOKE, Alliansfritt Sverige, Jonas Morian om identitetspolitik.
Intressant?
Andra bloggar om: Vänstern, Politik, Privatisering, Identitetspolitik, Utförsäljning

Vad är det för fel med identitetspolitik?

En massa säger jag. Identitetspolitik eller livsstilspolitik är motsatsen till en politik inriktad på social rättvisa och jämlikhet. Motsatsen till klasspolitik. Läs vad jag tidigare skrivit om identitetspolitik. Fadern till identitetspolitiken anser jag att postmodernismen är och det har jag också skrivit en del om. Identitetspolitik är för mig borgerligt och individualistiskt och innebär ett samhälle som är sämre för arbetarklassen och sämre för de fattiga. Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt och de flesta ledande politiker omfattar identitetspolitiska tankegångar. Något som leder till att de alla för eller är för en politik som gynnar de rika, borgarklassen.

En av medlemmarna i redaktionen för Tidskriften Röda Rummet tipsade mig om en liten artikel i Svenska Dagbladet som också tog upp ämnet, Upplivande utmaning av mångfalden, i vilken den amerikanske författaren Walter Benn Michaels ifrågasätter mångkultur, mångfaldskultur och identitetspolitik.

Ju mer uppmärksamhet för mångfaldsfrågorna, desto mindre fokus på fattigdomen och de enorma löne­skillnaderna.

// Särskilt kritisk är Michaels mot liberalerna och vänstern som han menar förvandlat klasskampen till kulturkamp. Genom sin fixering vid identitetspolitiken undviker de klassfrågorna och går därmed den reaktionära högerns ärenden.

Erik Åsard som skrivit artikeln efterfrågar en politik i Sverige som kombinerar "ekonomisk tillväxt, rättvis fördelning och ökad integration". Personligen anser jag att det finns ett parti som presenterat en sån politik och det är Socialistiska Partiet. Jag kanske också ska nämna att jag inte är överens med alla tankegångar som verkar finnas i boken, men tycker ändå den verkar intressant.

Katrine Kielos har precis skrivit en intressant recension av en bok, Bögjävlar, som verkar kritisera identitetspolitiken och dess konsekvenser för den svenska gaykulturen. I Aftonbladet i mars i år gav sig Belinda Olsson på identitetspolitikens konsekvenser (som jag tolkar det) för den svenska feminismen, Bang är knädjupt i gnällträsket. Det verkar dock som om det kritiserade numret inte står att återfinna i någon form på Bangs hemsida. Endast en av artiklarna undgår Olssons kritik:

En av få som klarar att lyfta en viktig diskussion om klass är Susanna Alakoski. Utan gnäll, utan att fastna i klyschor eller det totalt självupptagna, skriver hon i samma nummer om hur klassamhället fortfarande slår ner många människor och skapar fruktansvärda underlägen och klyftor.

En läsare av min blogg blev upprörd när hon i mitt första inlägg om postmodernismen läste ett citat där en person ansåg att nazismen och politiken som fördes i den tidens Tyskland var den slutgiltiga formen av identitetspolitik. Hon blev så upprörd att hon inte ens kommenterade det hela på min blogg utan skrev en kommentar hos Mr Brown istället.

Den citerade personen är dock inte ensam om att identifiera identitetspolitik och dess konsekvenser med rasism. På nätet hittade jag en D-uppsats vid Luleå Tekniska Universitet som gör detsamma, Folkmordet i Rwanda - en ny form av identitetspolitik? av Helen Harby.

Intressant?
Andra bloggar om: Identitetspolitik, Postmodernism, Socialistiska Partiet, Politik, Klass, Arbetarklass

Postmodernismen - inget för vänstern, del 1

Jag läste ett intressant kritiskt inlägg om postmodernismen i den borgerliga, liberala tidningen Axess, "Frigörelsen förvandlas till förtryck - från Spengler till Derrida" . Artikeln är skriven av Richard Wolin, historieprofessor på City University i New York.

Den fick mig att tänka på och att börja läsa om postmodernism. Jag har redan tidigare funderat över om inte Foucaults teorier om att makten finns överallt och att man när man kämpar för förändringar i samhället i själva verket medverkar till att stärka de som redan har makten, leder till att det inte är någon idé att kämpa för att få det bättre. En uppgivenhet och en känsla av meningslöshet. Jag håller inte med allt som Wolin skriver, artikeln är trots allt främst ett försvar för liberalismen (Socialliberalismen som jag förstår det). Men också ett försvar för förnuftet och humanismen. Två värden som jag menar måste ingå i en socialists arsenal. Tolkningen av Foucault delar jag uppenbarligen med med Wolin som skriver:

"Om det verkligen förhåller sig så som Foucault påstår, att ”makten” finns över allt, verkar det ju så gott som meningslöst att bekämpa den. I stället för att bekämpa underordningen i praktiken föredrar postmodernister att hålla sig på relativt säker mark och ägna sig åt ”metapolitik” – den isolerade nivå av ”teori” där de största farorna är ”begreppsmässiga” och där konkret politik blir något lätt eteriskt.
Derrida har visserligen nyligen gett uttryck för ett förstulet intresse för en vag ”kommande demokrati” (democratie à venir/avenir), men vad detta metapolitiska dekret – så rikt på retorik och så fattigt på empiriskt innehåll – skall betyda får var och en försöka komma fram till själv."

Han kritiserar identitetspolitik utifrån samma ståndpunkter som Katrine Kielos och jag själv gjort tidigare:

"”Identitetspolitik” bemäktigar sig den traditionella vänsterns intresse för social rättvisa. Skillnader måste självfallet respekteras men det finns inte någon anledning att göra dem till en fetisch. Ett av problemen med ett okritiskt förhärligande av ”skillnad” är att det med lätthet kan resultera i en ny ”essentialism” i vilken frågor om gruppidentitet tilldelas en ställning som yttersta grundsats. Eftersom ansträngningar för att nå fram till samtycke a priori betraktas med hån och misstro tycks det så gott som omöjligt att återställa en meningsfull känsla av att tillhöra en politisk gemenskap. Historiskt har slutresultatet varit kulturvänsterns politiska marginalisering och fragmentering. I stället för att stimulera en hållning av aktiv protest har en inskränkt fokusering på gruppidentitet uppmuntrat en reträtt från politiken."

Och avslutningen av hans artikel är att säga att nazismen är den ultimata identitetspolitiken:

"Som en europeisk vän en gång uttryckte saken: ”identitetspolitik – det är vad de hade i Tyskland mellan 1933 och 1945”. Den kulturella politikens misslyckande speglar den nya vänsterns tillbakagång så som den har skildrats av Christopher Lasch och Richard Sennett: man har gett upp en oppositionell politik som är inriktad på den offentliga sektorn till fördel för en självupptagen ”narcissistisk kultur” som bara följer sin inre röst."

Det man kan säga är väl att postmodernismen är det som skapat identitetspolitiken och identitetspolitiken står emot kollektiva lösningar. Kollektiva lösningar är vänsterns sätt att frigöra individen. En trygg individ är en fri individ. Precis som en person jag träffade på en fest häromdan sa till mig. Hon kom som flykting från Östeuropa i början på 80-talet. "I öst var allting grått, alla byggnader etc, men människorna var trygga och färgstarka. I väst är byggnader och omgivning färgstarka, men människorna gråa."

Den individuella frihet, individaulismen, som postmodernism och nyliberalism skapat och vill vidareutveckla leder alltså till en likriktning av och en ofrihet för individerna. Det ständiga väljandet leder till otrygghet, att man blir upptagen med att anpassa sig till normen (under täckmantel av att man är unik). Så länge man måste sysselsätta sig med överlevnad ( i vårt moderna samhälle i form av ständiga val) är man inte fri. Först när överlevnaden är tryggad kan man vara fri. Tryggheten skapas alltså genom generella kollektiva lösningar.

Istället för relativistisk postmodernism måste vänstern vända sig tillbaka där vi en gång var. Vänstern måste ställa krav på social rättvisa, jämlikhet, mer demokrati etc.

En kritik av postmodern vänster, som Hardt och Negri, finns hos tidskriften Clarté, läs Mikael Nybergs Kalkonmarxismen. En annan kritik finns i Andreas Malms utmärkta bok, När kapitalet tar till vapen. En recension av Malms bok kan läsas hos tidskriften Röda Rummet. Clarté nr 3/06 har en rad artiklar om individen, individualismen och kollektivet. Mikael Nyberg har skrivit en annan artikel i LO-tidningen
och här finns ytterligare en kritik av Hardt/Negri.

Ett försvar av en postmodern identitetspolitik finns att läsa hos bloggen Vänstra Stranden (men han har missuppfattat begreppet identitetspolitik) som talar för ytterligare individualisering av politiken. Det gör också Hörsing. I i tidskriften Arena försvaras "Pomovänstern", som en debattör med samma förnamn som jag har, döpt den postmoderna vänstern till. Rasmus Fleischer buntar där ihop alla de inom vänstern som vill syssla med sociala frågor till något han kallar "nationalvänstern". Det ska jag komma in på i ett annat inlägg i framtiden. Strötankar och sentenser funderar över vad Pomovänster egentligen är i ett inlägg. Här skriver Mr Brown ett annat Pomovänsterinlägg som jag ser det.

Andra bloggar om: Vänstern, Klass, Identitetspolitik, Politik, Hardt, Negri, Social rättvisa, Postmodernism

USA har ett valsystem för de välsituerade

Joel Malmqvist har skrivit en bra kritik av det amerikanska valsystemet på sin blogg med anledning av Gudmundsons ledare i SVD som tokhyllade det amerikanska valsystemet.

Sammanfattningvis visar Joel på att det amerikanska valsystemet har en hel del brister såsom registreringförfarandet som avskräcker många, att många fråntas rösträtten på grund av begångna brott (kan vara för obetydliga brott som små checkbedrägerier, snatteri etc), det finns ingen oberoende valmyndighet utan valen sköts av de redan valda, vilket öppnar upp för valfusk och oegentligheter samt att det är svårt för arbetare och vanligt folk att rösta då valen alltid sker på en arbetsdag (tisdagar).

Så här skrev jag själv i ett tidigare inlägg som främst handlade om Cuba:

"Majoriteten av de som bor i USA deltar inte i valen. Många bor där illegalt och har inte rätt till det. Men inte heller majoriteten av de amerikanska medborgarna deltar i val. Sanningen är att valen i USA är de rika medborgarnas angelägenhet. Det är de som har möjlighet att delta, de som har möjlighet att ställa upp, de som har möjlighet att bli valda. I mina ögon är det inte heller speciellt demokratiskt."

Anledningen till att så få fattiga deltar i valet är flera. En är registeringsförfarandet, en annan är att valdagen alltid är en arbetsdag. Men den viktigaste tror jag är samma som huvudorsaken till att valdeltagandet minskar i hela världen. Politikens abdikation. Politikerna överlämnar allt fler beslut om människors vardag till privata kapitalintressen, den s.k. marknaden. Politiken blir därmed ointressant för de flesta då den inte påverkar deras vardag utan bara kommer att handla om livsstilsfrågor, identitetspolitik. För att förändra detta krävs att politiken återtar initiativet från de rika, från storföretagen. Det krävs större politisk kontroll, mer politiskt inflytande, mer demokrati. Ty marknaden är och förblir odemokratisk. Den med mest pengar bestämmer.

Andra som kommenterat USA:s valsystem: Ali Esbati, Det Progressiva USA, Noam Chomsky
Andra bloggar om: USA, Valsystem, Politik, Joel Malmqvist, Identitetspolitik
Technorati: USA,Valsystem

Liberal bloggare om polisen

Med anledning av Polisförbundets debattartikel i DN och en annan artikel i SVD om registrering av brottslingar har bloggen Fildelning, frihet och feminism skrivit ett inlägg.

Bloggaren i fråga, Johanna Nylander tycks ha dålig koll på hur polisen fungerar. Om polisen inte får tillstånd för ett dataregister så har man register ändå. För register på papper får man ha hur mycket man vill, utan nån form av godkännande eller inte. Att man vill ha den här typen av register beror på att man tror att genom att kartlägga kontakter och nätverk kan man förebygga brott. På samma sätt arbetar Säpo när det gäller övervakning av vänsteraktivister och presumtiva islamistiska terrorister. Något som naturligtvis kan ifrågasättas. Både registren och om det hela fungerar.

I princip har hon alltså rätt när hon skriver:

"Dessutom så tror jag att polisen skulle få lite mer respekt om man sysslat med att bekämpa riktiga brott, och inte prioritera fildelare framför barnporrsförövare, eller övervakning framför utredningar av sexualbrott. Jag vet att det är en generalisering //, men om man från statligt och polisiärt håll börjar respektera medborgarna, så kommer medborgarna också respektera stat och polis."

Men problemet med övervakning och registrering kan inte lösas med mer individualism och förbud mot dataregister. Det krävs sociala åtgärder för att komma åt problemen med brottslighet och övervakning.

I övrigt i inlägget ägnar hon sig åt att kritisera Jan Karlsens debattinlägg utifrån hans resonemang auktoriteter (som jag också känner mig tveksam inför) och citerar ett antal passager från polisens inlägg i DN. Ett av dessa citat är:

"Ett modernt demokratiskt samhälle är en skör konstruktion i den meningen att det bygger på att en tillräckligt stor del av befolkningen frivilligt ser sig som en naturlig del av samhället som helhet."

Detta och andra citat kritiserar hon utifrån en individualistisk inställning till samhället och politiken och hävdar att ovanstående citat ifrågasätter demokratin. Det är obegripligt att hon kan få det till det. Det som polisförbundets ordförande är ute efter i artikeln är att det krävs en solidaritet från människor för att vi ska kunna behålla ett öppet samhälle med låg brottslighet. Detta kräver som jag ser det att politiken träder in på arenan och tar över de ekonomiska samhällsfrågorna från marknaden. Inte att vi skaffar auktoriteter som vi alla ska ska "lyda" elller "följa". En sån lösning kanske avhjälper problemen, men leder till ofrihet, fascism helt enkelt. Det är den lösning som kommer om inte politiken övertar initativet när det gäller samhällskeonomiska frågor. Det är den lösning som kommer om Johanna Nylanders borgerliga åsiktsfränder får fortsätta styra samhället.

Det krävs en politik för att gynna underordnade grupper, arbetarklassen, kvinnor, HBT, invandrare etc. Liberalism, marknadskrafter och identitetspolitik är det som har skapat och förvärrat olika sociala problem som kan leda till det Jan Karlsen oroar sig för i sin artikel (som går ut på att kräva bättre utbildning för polisen). Det största problemet med svensk polis är faktiskt den dåliga utbildning. Och bättre utbildning av polisen är följaktligen en god sak. Att som en följd av detta tro att bättre utbildad polis löser problemen är mig dock främmande.

En annan bloggare, Per Westberg, som verkar mer kunnig skriver att polisförbundets debattartikel förmodligen ingår som en del i de kommande löneförhandlingarna. Och därvidlag har han säkert rätt.

Andra bloggar om: Brott, Säpo, Polisen, Övervakning, Identitetspolitik

Nationalism - inget bra sätt att bekämpa Sverigedemokraterna

Petter Larsson skriver i en krönika i Göteborgs-Posten att retoriken när de borgerliga mainstream-partierna (inklusive sossarna) debatterar mot Sverigedemokraterna går käpprätt åt helvete när man tar till nationalistiska argument. Han menar att detta är förkastligt och felaktigt.

"Men det är att leka med elden. Problemet är att socialdemokratin därmed accepterar en av sd:s grundidéer: att det finns något (en hållning, ett antal värden, en essens) som är svenskt och att detta är bättre än det som är osvenskt. Så normaliseras fiendens språk och tankar.
Risken är att folk går på det - särskilt när det kommer från ett stort parti, som inte kan misstänkas för rasism.

Är det inte just den här typen av klimatpåverkan som är den stora faran med högerpopulismen? Sverigedemokraterna kommer sannolikt inte att bli något betydande parti i väljarsiffror under överskådlig tid - med några få lokala undantag. Men om de tillåts styra det offentliga samtalet, vad vi pratar om och hur vi gör det, så har de redan delvis vunnit."

Jag håller med. Att bekämpa Sverigedemokraterna med deras egna medel innebär ju att deras åsikter vinner, även om de som parti inte vinner.

I stället måste man bekämpa dem på annat sätt. Vi måste ta upp vardagsfrågorna, de sociala rättvisefrågorna och ge andra svar än Sverigedemokraternas papegojliknande upprepande av ett mantra.

Bostadsbrist och bostadssegregation med problem och förfall i en del arbetarklassområden beror på flera saker. Dessa är:

1. Borttagna bostadssubventioner vilket lett till minskat bostadsbyggande och bostadsbrist
2. Ombildning av allt fler hyresrätter till bostadsrätter vilket gör boendet dyrare
3. Arbetslöshet och utanförskap för arbetarklassen som gör folk fattigare vilket elder till ett alltmer segregerat boende

Detta åtgärdas med ett återinförande av bostadssubventioner och byggande av fler hyresrätter. Istället för mer marknad, som bara gynnar de rika, inför vi mer reglering, något som gynnar de fattiga, arbetarklassen. Detta leder till fler byggda hyresrätter och färre bostadsrätter. En politik för full sysselsättning måste återigen införas.

Arbetslöshet, utanförskap, marginalisering, våld slår hårdast mot arbetarklassen. Det finns ett samband mellan dess saker. Arbetslöshet skapar de tre senare. Sammantaget leder de till ökad segregering.

Åtgärdas med en politik för full sysselsättning. Börja med att återanställa 265 000 människor i offentlig sektor. Tidningen ETC tog fram ett förslag inför valet förra året. A-kassan återställs till 100%. Läs ett förslag med finansiering till detta. Att minska löneskillnader är ytterligare en åtgärd som minskar dessa problem. Det kan man gör genom att höja kvinnors löner och genom att höja offentliganställdas löner. Med minskade klyftor i samhället och minskad arbetslöshet minskar också våld och brott.

Arbetarklassen åker mer kollektivtrafik än andra. Att satsa på kollektivtrafiken innebär att man förbättrar för arbetarklassen. Dessutom förbättrar det miljön.

Sjukvården försämras och privatiseras. Privatiseringar leder till en dyrare sjukvård och en segregerad sjukvård. Arbetarklassen får då sämre sjukvård än de rika. Istället ska vi förbättra sjukvården genom att stoppa privatiseringar , göra tandvården fri och förbättra för äldre. Vad ytterligare privatiseringar kan leda till visar Michael Moore i sin senaste film Sicko. Han kritiserar också den svenska regeringen.

Privatiseringen av pensionerna missgynnar arbetarklassen. Pensionssystemet måste alltså förbättras.

De gemensamma egendomar (telefonnätet, järnvägar, busstrafik med mer) som olika borgerliga och socialdemokratiska regeringar försnillat leder till försämringar för de med sämst betalningförmåga, för de som tjänar minst, arbetarklassen. Ta tillbaka dessa egendomar.

Avregleringar har lett till dyrare priser i exempelvis elmarknaden. Inte heller någon annan stans kan man se nåt som gjort det bättre för arbetarklassen med avregleringar. Regleringar kan införas igen för att gynna arbetarklassen.

Den nuvarande borgerliga regeringen har gynnat de rika med diverse skattelättnader. Naturligtvis inför vi dessa skatter igen och minskar på det sätte klyftorna i samhället. Något som leder till minskat utansförskap, minskad segregering etc. När vi ändå håller på ser vi till att skatt på räntor , aktieutdelningar etc får samma reella procentsats som skatt på arbete. Bör leda till en höjning av det förstnämnda och en säkning av skatten på arbete. SItuationen för arbetarklassen förbättras.

För att minska segregeringen inför vi återigen en statlig skola och avslutar det för arbetarklassen farliga exprimentet med alltfler privatskolor (så kallade fristånde skolor).

Det går säkert att forstätta en stund till, men min poäng kanske kommer fram, vi bekämpar Sverigedemokraterna bäst genom att presentera bättre förslag på lösningar av olika problem. De lösningar vi inom vänstern presenterar på sociala problem måste gynna hela arbetarklassen.

Politiken måste utgå från arbetarklassens behov, inte utgå från diverse livstilsfrågor. För då lämnar vi fältet fritt för populister från höger. Vi i vänstern måste tala i ett underifrånperspektiv. Oxh kom ihåg, det är inte Sverigedemokraterna som främst bojkottas av det etablerade. Det är vänstern. Bojkotten mot oss från borgarmedia är klart större och effektivare än något som eventuellt drabbar SD. Det är vi inom vänstern som behandlas illa. Inte SD.

Intressant?

Andra bloggar om: Arbetarklass, Arbetarkamp, Bostadspolitik, Identitetspolitik, Klass, Kollektivtrafik, Nationalism, Politik, Socialistiska Partiet, Sverigedemokraterna, Socialpolitik, Vänstern

Klasskamp och feminism – oförenliga världar?

Ibland verkar det så när man följer debatter och diskussioner. Men så behöver det inte vara och så ska det inte vara. Klasskamp och kvinnokamp (låt oss använda det ordet istället, då ordet feminism blivit korrumperat och numera även inbegriper saker som inte alls är feminism som jag ser det) måste kombineras, något som mitt parti i alla tider försökt med, bl.a. i broschyrer som Ingen klasskamp utan kvinnokamp, Ingen kvinnokamp utan klasskamp. Detta har emellertid skett utan att en riktig koppling mellan kvinnokamp och klasskamp gjorts. Så har det varit inom hela vänstern, utom de autonoma och anarkistiska kretsarna som jag ser det. Därför framstår det alltid lite förvirrat hur vi tänker oss att kampen mot olika förtryck kan kombineras. Men försök till teorier att kombinera kvinnokamp, klasskamp och även kamp för andra förtryckta gruppers rättigheter har gjorts. Kändast i Sverige är de teorier som den autonoma och anarkistiska miljön tagit till sig.

Den miljön har plockat upp en teori som heter ”triple oppression” och vidareutvecklat denna i Sverige till något som går under namnet ”förtryckssamverkan”. En definition kan se ut så här:

” det finns tre grundläggande förtryck: kapitalism, sexism och rasism, som alla tre är sammantvinnande i en slags nätliknande struktur, och som alla tre bör bekämpas lika mycket, var och en för sig och tillsammans. En slags förtrycktas ”gemenskap” förutsätts uppkomma, där allianser bildas mellan olika grupper av förtryckta. Vidare överfördes det feministiska slagordet om att det personliga är politiskt även på rasism och kapitalism – vi har inte bara insocialiserade normer om över och underordning i våra könsroller, utan även i egenskap av individer tillhörande en särskild klass eller etnisk grupp.”
(från Marco Espvall, Anti Fascistisk Aktion – socialistiska kämpar eller terrorister?)

Den här teorin har emellertid fått en del konsekvenser som idag framstår som totalt felaktiga och ibland rentav bisarra. Teorin har utvecklats åt det håll att alla förtryck ska jämställas och det har fått djurrättsaktivister att hävda att förtrycket av djuren ska jämställas med kvinnoförtryck, klassförtryck, rasism osv. Men den allvarligaste konsekvensen av teorins brister är att den inte inbegriper social grupper som den enhet som utsätts för resp. utsätter andra för förtryck. Detta har lett till en individualisering av politiken som har blivit som en slags spegelbild av det nyliberals samhället. På det sättet har via anarkismen individualismen eller identitetspolitiken tagit sig in i andra delar av vänstern. Rikard Warlenius har i webbtidningen Yelah levererat en svidande kritik av ”triple oppression”-teorin och dess efterföljare ”förtryckssamverkan” och identitetspolitik. Idag verkar den anarkistiska/autonoma miljön i stor utsträckning ha lämnat denna teori till förmån för mer klassiska marxistiska teorier om klasser etc. Men lagom till att den autonoma/anarkistiska miljön överger såna här teorier har de letat sig in i socialdemokratin, vilket Katrine Kielos i flera artiklar kritiserat, och även i andra delar av vänstern där det ibland kallas intersektionalitet (fast det finns flera teorier om detta också),oftast livsstilspolitik, ibland identitetspolitik. Om en debatt kring detta och kring definitionsfrågorna kan man läsa i ett av mina tidigare inlägg, Identitetspolitik vs Klasspolitik.

Det finns dock andra som försökt sig på att skapa en teori där olika typer av kamp mot förtryck kan förenas. En av dessa är Iris Marion Young med sin teori om ”förtryckets fem ansikten”. Hon menar där att förtryck är något som inbegriper social grupper och att sådan här analyser inte kan göras på individnivå. Motsättningar och förtryck har alltså med grupper, inte individer att göra. Och teorier måste utformas utifrån detta. Detta är en viktig distinktion gentemot ”triple oppression”-teorin som jag ser det.

Klassförtryck eller motsättningen mellan arbetarklass och borgarklass ser Young som en grundläggande motsättning i samhället, men det anser hon även att vissa andra förtryck eller motsättningar är. Iris Marion Young menar att hennes teori är ett utkast till en teori där kamp mot olika former av förtryck och kamp för rättvisa och ett annat samhälle kan förenas. Låt oss ta en titt på vad det innebär i korthet.

”Förtryckets fem ansikten” är

Exploatering vilket Young jämställer med det marxistiska begreppet utsugning. Dvs några vinner rikedom genom att tillägna sig profiten av andra människors arbete. Innebär en systematisk överföring av kraft och resurser från en social grupp till en annan. Ex.vis. från arbetarklass till borgarklass. Det finns också de som menar att familjen kan ses som en form av exploatering, där överföring av kraft och resurser sker från kvinnor som grupp till män som grupp.

Marginalisering som Young menar är en typ av förtryck som blir allt vanligare. Speciellt gäller detta kanske för många invandrargrupper som marginaliseras och aldrig blir en del av samhället de lever i. Men det gäller också andra, exempelvis människor ur arbetarklassen som friställs och sedan aldrig med kommer in på arbetsmarknaden eller fysiskt och psykiskt funktionshindrade.

Maktlöshet som handlar om att människor ställs utanför beslutsfattande och inflytande. De som drabbas hårdast av detta är människorna i botten, invandare, arbetare, kvinnor. Arbetarklassens obetydliga inflytande på sin arbetsplats är ett fall av maktlöshet liksom invandrarnas och arbetarklassens i praktiken obefintliga möjligheter att påverka den politik som förs i ett land som Sverige. Val duger inte för att häva maktlöshet. Speciellt inte då kandidaterna som finns att rösta på alla kommer från borgar- eller medelklass. Ett ytterst fåtal är invandrare.

Kulturell dominans innebär att en grupp samtidigt som den är osynliggjord framställs i stereotypa bilder och skiljs ut som den ”andre”. Typexempel är USA:s behandling av svarta och hela västvärldens behandling av muslimer. Men också arbetarklassen utsätts för detta när deras vanor inte är ”tillräckligt fina” eller kanske rentutav ”vulgära”. Debatten i Aftonbladet om köphysteri innehåller en hel del av kulturell dominans kan man nog lugnt konstatera.

Våld. Systematiskt våld är det femte och sista av förtryckets ansikten. Något som kanske framförallt drabbar kvinnor, invandrare, HBT-personer, men förstå även andra, beroende på typen av samhälle. I en diktatur drabbas t.e.x. arbetare ofta av systematiskt våld.

Enligt Young är en grupp förtryckt om den drabbas av något av förtryckets fem ansikten. Ett kriterium räcker alltså för att en grupp ska vara förtryckt.

Några frågeställningar uppstår direkt när jag läst Youngs text och min egen sammanfattning här ovan. Är det möjligt att denna teori också kan leda till identitetspolitik, individualism? Det verkar väl inte så med den starka betoningen på sociala grupper. Vidare kan man ställa sig frågan att om en grupp är drabbad av flera av kriterierna – är den gruppen då mer förtryckt än en grupp som bara drabbas av något enstaka kriterium? Den frågan kan jag inte svar på så här direkt, men kanske någon annan kan kommentar just detta och hjälpa mig och andra på traven här.

Läs gärna andra artiklar om detta ämne:

Debatten om identitetspolitik:

Katrine Kielos, Mona Sahlins modernitet (mars 19, 2007)
Marcus Nilsson, Vi måste problematisera kön, etnicitet och kultur (19 mars 2007)
Marta Axner, Identitetspolitik eller inte? (20 mars 2007)
Peter Karlberg, Klassanalys versus identitetspolitik (21 mars 2007)
Roya, Identitetspolitik vs klasspolitik (24 mars 2007)
Jimmy Sand, Identitet, klass och maktanalys (25 mars 2007)
Jimmy Sand, Identitet, klass och makt - en uppföljning (26 mars 2007)
Vänstra Stranden, En ny vänster? (27 mars 2007)
Charlotte W, "identitetspolitik" - den nya fiendebilden (27 mars 2007)
Jimmy Sand, Vad f-n är “identitetspolitik”? (del 1 av 2) (2 april 2007)
Jimmy Sand, Vad f-n är “identitetspolitik”? (del 2 av 2) (23 april 2007)
Katrine Kielos, Om identitetspolitik i Tiden (2007/04/26)
Peter Karlberg, Feminism - identitetspolitik eller..? (27 april 2007)
Jimmy Sand, Kielos om identitetspolitik igen (30 april 2007)
Anders Svensson, Identitetspolitik vs klasspolitik (3 maj 2007)
Jimmy Sand, Identitet, livstil, rörelser - en summering (3 maj 2007)

Artiklar om ”triple oppression” och ”förtryckssamverkan”

Triple Oppression (ursprungsdokumentet för teorin)
Arwid Lund, Triple Oppression (31 dec 1995)
Debatt om förtryckssamverkan på socialism.nu
Arwid Lund, Så kan marginaliseringen brytas (Arbetaren nr 30, 2000)
Rikard Warlenius, Revolutionen börjar inte inom oss själva (17 maj 2000)

Artiklar av Iris Marion Young

Iris Marion Youngs artikel om Förtryckets fem ansikten (1990)
Unruly Categories, A critique of Nancy Fraser's Dual Systems Theory (NLR 222, 1997)

Ett par artiklar om Iris Marion Young

Iris Marion Young 1946-2006
Iris Marion Young är död, (Yelah, 1 aug 2006)

Andra bloggar om: Feminism, Identitetspolitik, Iris Marion Young, Klass
Intressant.se

Identitetspolitik vs klasspolitik

Finns här en motsättning eller inte? Jag har läst igenom större delen av en debatt som förkommit på diverse bloggar med anledning av ett inlägg av Katrine Kielos om Mona Sahlin på Jonas Morians blogg.

Det är lätt att se att debatten varit något förvirrad. Man har inte varit överens om begreppsapparaten och det har lett till allehanda tolkningar och diverse spretiga inlägg från skribenter och bloggare som tolkat betydelsen på sitt eget sätt. Därför tänker jag börja med att försöka reda ut vad begreppet identitetspolitik egentligen står för.

Ordet tycks ha dykt upp i den svenska debatten omkring år 2000 i autonoma och anarkistiska kretsar som en del av debatter kring den globala rättviserörelsen (också kallad globaliseringsrörelsen eller av motståndarna, anti-globaliseringsrörelsen). Från början är det ett begrepp som har en entydigt positiv betydelse. Det används för att beskriva den politik som enfrågerörelser för ut. Sådana rörelser kallas nämligen också för identitetsrörelser. Några som behandlade identitetspolitik från en svensk horisont var Arwid Lund som skrev ”Flykten från partipolitiken” och Anki Bengtsson i artikeln ”Kan identitetsrörelser bli gränsöverskridande”, bägge två i nättidningen Yelah.net. Likhetstecknet mellan identitetsrörelse och enfrågerörelse var starkt och man menade att dessa skiljde sig från politiska rörelser. Politiska rörelser kunde förstås som rörelser med ett helt system av frågor och lösningar, ex politisk partier. Bägge två var emellertid exempel på sociala rörelser. Man såg också den globala rättviserörelsen som exempel på hur små och stora identitetsrörelser (ex.vis gay-, miljö-, kvinnorörelser) kan samarbeta för att tillsammans bli en politisk rörelse och på så sätt bli mer effektiva mot en gemensam fiende. Det är denna betydelse av identitetspolitik som Jimmy Sand hänvisar till i en av sina artiklar om frågan, Vad fan är "identitetspolitik"? (del 1 av 2) när han citerar engelska Wikipedia Men som vi snart ska se är denna betydelse inte längre den giltiga i Sverige. Här har begreppets innebörd förskjutits.

I olika diskussioner inom den autonoma miljön har begreppet gradvis förskjutits till att få en annan innebörd och kommit att i praktiken betyda detsamma som livsstilspolitik (livstilism). Något som Jimmy Sand också hänvisar till och menar att det är detta som Kielos egentligen menar. JS har dock missat att det faktiskt rör sig om samma sak. På debattsajten socialism.nu finns flera debatter både kring identitetspolitik och livsstilism. I en av dessa debatter säger en ledande autonom aktivist och ideolog att Gunilla Thorgren i DN den 4 mars 2003 gav en perfekt beskrivning av vad identitetspolitik innebär. Det är Karolina Ramkvist som intervjuar.

"-Du skriver att parollen "det privata är politiskt" har förvandlats?
-När vi använde oss av den handlade det om de problem som kvinnor upplevde var deras eget fel; att man var en dålig mor som inte ville vara hemma eller en dålig hustru som var arg på sin man. Vi sa att det här är politik, det är inte oss det är fel på. Att vi inte fungerar privat är ett resultat av att vi är förtryckta, att vi har en omöjlig livssituation. Idag har det blivit en individualism, en privatisering av politiska frågor.

Identitetspolitik är alltså individualism, en privatisering av politiska frågor. Denna tolkning av begreppet identitetspolitik överensstämmer väl med den Kielos gör sig till taleskvinna för när hon skriver:

"Sahlin väljer alltså medvetat att inte analysera i termer av klass och kön. Hon menar att problemen uppstår i det glapp som finns mellan individ och norm. Detta är en stor ideologisk förändring bort från klassanalys och mot identitetspolitik."

"Det finns en ideologisk konflikt mellan klassanalys och identitetspolitik som sällan erkänns inom socialdemokratin."

"Att ”bejaka och erkänna kulturella och etniska skillnader” har börjat ersätta solidariteten som princip bland socialdemokrater som är inspirerade av identitetspolitisk teori."

Följaktligen menar jag precis som Kielos att det faktiskt finns en motsättning mellan identitetspolitik och klasspolitik, men däremot ingen motsättning mellan klasspolitik och enfrågerörelser (också kallade identitetsrörelser). Istället är det min uppfattning att klasskamp måste kombineras med kvinnokamp (feminism), antirasism, kamp mot förtryck av HBT-personer osv för att vi inom den socialistiska vänstern ska kunna bli framgångsrika.

Eftersom ingen utrett bakgrunden och utvecklingen av begreppet identitetspolitik har debatten blivit förvirrad som jag redan tidigare skrivit. Exempelvis har bloggen Vänstra Stranden hamnat totalt fel i analyserna och resonemangen. De debatterande bloggarna har i många fall helt enkelt inte förstått att begreppet förändrat betydelse under den korta tid det använts i svensk debatt. Men det har Kielos gjort. Olika inlägg som gått emot Kielos har därför helt missuppfattat var frågeställningarna står och argumenterar mot fantasier som jag ser det. Inte undra på att debatten blir förvirrad när begreppet ges olika tolkning av olika debattörer. Såväl Roya och delvis Axner skjuter följaktligen förbi målet när de argumenterar mot Kielos.

En politik från enfrågerörelser som syftar till att föra fram enskilda gruppers intressen är alltså inte vad som idag menas med begreppet identitetspolitik. Det finns i min uppfattning ingen motsättning mellan detta och klasskamp. Istället måste de olika frågorna komplettera varandra (om hur detta kan gå till tänker jag återkomma till). Inte heller bör begreppet identitetspolitik användas för att beskriva enfrågerörelsernas kamp, vilket Charlotte W påpekar i ett inlägg på sin blogg Kamferdroppar. Tyvärr har hon just missuppfattat begreppet på det sättet och argumenterar därefter.

En av de som däremot läst Kielos rätt är Peter Karlberg som skrivit två inlägg i debatten, ”Klassanalys och identitetspolitik” samt ”Feminism – identitetspolitik eller?”. I det andra inlägget kommenterar han Katrine Kielos andra inlägg i frågan, en artikel som ursprungligen publicerades i den socialdemokratiska tidskriften Tiden. Peter Karlberg kritiserar med rätta i sin artikel en del rena motsägelser i Kielos resonemang i Tiden-artikeln.

Läs mer om flyktingfrågor, etnicitet, rasism och invandring
Debatt om integration och mångkultur
Öppna Gränser, Kampanj från Socialistiska Partiet år 2005.

Läs mer om feminism
Ingen klasskamp utan kvinnokamp, ingen kvinnokamp utan klasskamp

Fjärde Internationalens HBT-resolution från 2003 (på engelska)

Andra bloggar om: Klass, Flyktingpolitik, Feminism, Identitetspolitik, Vänstern, Katrine Kielos