De 15 familjerna

Det var ett uttryck som skapades av en tidigare partiledare i det som idag heter vänsterpartiet. Nämligen C.H. Hermansson med en bok som utgavs 1965, Monopol och storfinans - de 15 familjerna. I boken namnges ett antal familjer/finansgrupper som är de som då bestämde över Sverige. De som ägde majoriteten av alla storföretag, banker och försäkringsbolag. Storfinansen kort och gott. Den yttersta eliten i det svenska samhället alltså.

Den främsta av dessa finansfamiljer var då som nu, Wallenberg (Investor). Andra familjer som Hermansson räkande upp var Söderberg, fortfarande en stor finansfamilj i Sverige (Ratos) och tillika nära släkt med Wallenbergs, precis som familjen Wehtje som ägde det som idag heter Skanska. Wehtje är idag inte längre nån betydande finansfamilj i Sverige. Det är däremot Ax:son Johnson (Nordstjernan) liksom Bonnier (DN, Bonniers). Det sistnämnda är också den elitfamilj som figurerar i misshandelsfallet på Kungsholmen.

Vidare nämner Hermansson, familjen Kempe (senare Carlgren) som ägde MoDo, Throne-Holst, Schwartz, Roos (Skånska Banken), Dunker (Tretorn, Trelleborgs Gummi), Hammarskjöld (Sydsvenskan), Jeansson och Jacobsson. Inga familjer som räknas idag. Räknas gör inte heller Broström, den en gång så viktiga redarfamiljen i Göteborg. Men en familj som fortfarande hör till storfinansen är den familj som kallas Klingspor och Stenbeck av CH Hermansson. Egentligen två familjer som verkade tillsammans. Idag är detta Stenbeckgruppen (Kinnevik) och familjen Stenbeck.

Statliga koncentrationsutredningen 1963/64 räkande istället med en del andra familjer och uteslöt en del av de Hermansson hade med (i ordning efter storleken på deras intressen): Wallenberg, Wehtje, Ax:son Johnson, Klingspor/Stenbeck, Mark/Carlander (nära släkt med Broströms och av Hermansson inräknade i familjen Broström), Broström, Bonnier, Kockum, Dunker, Ericsson (Facit), Åhlén, Kempe, Söderberg, Bergengren, Edstrand. Alla finansfamiljerna i botten av denna lista utom Söderberg har försvunnit som stora finansfamiljer. I toppen har bara Göteborgsfamiljerna Broström och Mark/Carlander samt familjen Wehtje försvunnit. De andra är fortfarande del av den yttersta finanseliten i Sverige.

Över tid har det fösvunnit, tillkommit och försvunnit familjer i den yttersta svenska finanseliten. De största kapitalistfamiljernas antal har minskat och en del mer anonyma storföretagsägargrupper har tillkommit. Men det intressanta är att man fortfarande hittar även medlemmar i de "försvunna" finansfamiljerna i den svenska eliten. Bland toppdirektörer, i media och på andra poster där de har makt. Familjen Broström representeras av den till nörd utnämnda Ebba von Sydow som figurerat i en del mindre smickrande sammanhang den senaste tiden. En annan gren av släkten von Sydow återfinns ju också i den politiska eliten i Sverige.

Familjen Jeansson representeras av den tidigare Volvo-höjdaren Lennart Jeansson. Han har också suttit i styrelsen för den nuvarande göteborgske redarkungens bolag, Stena.

Det finns säkert många fler exempel på att det är samma familjer i eliten nu som då. Till och med är det ju så att många gamla adelsfamiljer (Hamilton, Douglas, Bonde, Wachtmeister osv) som tillhört den svenska eliten i århundraden fortfarande tillhör den lilla klick som har den mesta makten i det svenska samhället. Eliten i Sverige är förvånansvärt beständig.

Borgarmedia: EX
Intressant?
Andra bloggar om: Klass, Elit, Överklass, Finansfamiljer, Ägargrupper, De 15 familjerna, C.H. Hermansson, Eliten, von Sydow, Wallenberg, Broström, Jeansson, Söderberg, Stenbeck, Politik, Samhälle, Ax:son Johnson, Bonnier

Överklassens dekadens

Den visar sig på många sätt. Dels genom vidriga bloggar skrivna av människor från eliten eller deras hantlangare. Dels genom att elitens propgandaorgan, dvs vanliga media (borgarmedia som jag brukar kalla dem) delvis urartat till ren skvallerpress (kvällstidningarna) eller propagandamegafoner (främst DN, men även SVD) för alliansen, för nyliberalismen.

Det är de snälla yttringarna av borgarklassens dekadens. Andra synliga tecken är upptagenheten vid obetydliga händelser i eliten, som får nyhetsstatus. Men värre är grova misshandelsbrott och sexuella övergrepp begångna av folk från eliten. Det visar verkligen dekadensen i borgarklassen. Hur de rika/eliten verkar tycka att de kan göra som de vill. Precis på samma sätt som borgarregeringen gör. De rikas regering. Smita med skatten, bygga svart, köra med falska betyg, betala svarta löner osv.

Medan arbetare får leva i misär. Sjuka arbetare får så dåligt med pengar att det blir svårt att leva. Och arbetslösa arbetare straffas genom att ersättningen sänks och reglerna skärps så att förhållandena blir ohållbara.

Bloggat: Ilona Sz Waldau, Roya och Matilda, Marta Axner
Borgarmedia: DN1, DN2, SVD1, SVD2
Andra bloggar om: Klass, Media, Överklass, Dekadens, Samhälle, Politik, Stureplan, Kungsholmen

Överklassbekymmer - nyheter?

Överklassen i Stockholm är bekymrad. Man bråkar inbördes. En överklasskvinna från Göteborg blir portad på en del innekrogar. Det måste vara veckans mest meningslösa nyhet. Veckans mesta uppmärksammade icke-nyhet. Att en kvinna som härstammar från den göteborgska supereliten, familjerna Broström (en av de s.k. 15 familjerna) och von Sydow blir avtsängd från en del krogar (om hon nu blir det).

Naturligtvis har överkalssen större problem. De huliganer på Kungsholmen som slog ihjäl en annan kille är ockå delvis från överklassen. En av de misstänkta är från en annan av de 15 familjer som beskrevs i Hermanssons klassiska bok från 1971. Från den familj/släkt som är ägare av Sveriges största medieimperium. Denna händelse har vad jag förstår vållat en viss turbulens i eliten i Stockholm. För den är ju en verklig händelse. En viktig, men tragisk händelse i motsats till tramset om den kvinnliga redaktörens portning.

För det är ju inte varje dag överklassens barn ägnar sig åt våld och misshandel i egen hög person. Man burkar ju anställda till sånt. Och sköta det per ombud. Äga nån fabrik nån stans i värden där de anställda behandlas som skit. Det är det vanliga sättet för överkalssen att misshandla folk. När det nu skett på ett mer direkt sätt är det förstå väldigt uppröradne för dem. De blir ju nedsmutsade. Våld tillhör ju de enklare klasserna.

Men för media verkar de två sakerna nästan att ha samma dimensioner. Säger en del om media.

Borgarmedia: EX, Resume, Dagens Media, DN
Andra bloggar om: Våld, Klass, Borgarklass, Överklass, Ebba von Sydow, Kungsholmen, Misshandel, Stureplan, Samhälle
-----------------------------------------------------------------------------------
Feministisk vänstertjej bloggar om män, Ulf Bjereld om krig och Alliansfritt Sverige om vårdnadsbidrag.

Ungdomsvåld, överklass, högerextremism

Det är inte vanligt med ungdomsvåld i överklassen. Om det dessutom är så att det finns en koppling till fotbollshuliganism och extremhöger är det hela mycket ovanligt. Mr Brown tror att det faktum att offret för dödsmisshandeln på Kungsholmen och de misstänkta hör hemma i överklassen och övre medelklassen är anledningen bakom att det uppmärksammas så mycket i borgerlig media.

Men som jag skrivit tidigare, det är en uppmärksamhet som undviker att diskutera de verkliga frågeställningarna. En uppmärksamhet som därför inte kommer att leda till några lösningar. Och när det verkar som om media försöker strypa debatten blir det hela än underligare.

Det blir dock allt klarare att överklassattityder, arrogans och förakt för andra spelat en roll i i misshandeln på Kungsholmen liksom även i en del andra misstänkta brottsfall under senare tid. Något som Åsa Petersen skriver om i Aftonbladet.

Vad man alltså borde diskutera är varför högerextrema värderingar, förakt för andra människor, förakt för avvikande och liknande attityder sprider sig i samhället. Min uppfattning kring detta är solklar. Det handlar om elitens agerande, det handlar om regeringens föraktfulla politik, det handlar om medias jag-dyrkan och om många vuxnas medskyldighet i det spelet.

Borgarmedia: DN1, DN2, SVD1, SVD2
Bloggat: Annica Tiger
Andra bloggar om: Våld, Media, Klass, Politik, Samhälle, Överklass, Kungsholmen, Ungdomsvåld, Högerextremism

Göran Skytte galen?

Eller är det bara elitens arrogans som ger sig till känna? Göran Skytte kan inte förstå varför folk är missnöjda med den borgerliga regeringen. Men det är klart, i sin upphöjda position märker han inte av nedskärningarna för vanligt folk. Försämringarna av a-kassan, sjukkassan med mera. Inte hlelr norerar han hur överklassen generellt gynnats av alliansregeringen genom skattesänkningar och annat.

Att de rika ska gynnas är väl bara självklart för Skytte. Det är ju i den gruppen man kan se om det går bra i samhället. Har de rika mer pengar att spendera på Stureplans fashionabla krogar så måste det ju bara gå bra för landet. Eller hur?

Göran Skytte är bara traditionellt överklassblind. Elitblind. Saknar förmåga att se bortom den egna gruppens privilegier och förmåner.

Bloggat: Kulturbloggen, Röda raketer, Vänstra Stranden, Guero, Badlands Hyena, Eva-Lenas blogg
Andra bloggar om: Klass, Regeringen, Politik, Göran Skytte, Överklass, Stureplan

Borgarklassens diskreta charm

När borgarklassen i Sverige får mer pengar att röra sig med, på grund av borgarregeringens överföring av pengar från de fattiga till de rika, avslöjar de sitt verkliga ansikte. Egoismen, föraktet för arbetare och svaga, ytligheten, omoralen, utnyttjandet av människor. Allt visas upp utan att de skäms. Ty de vet att det är de som har makten. Vi andra är bara pöbel och pack som inte har nåt att säga till om. Och alltså inget att bry sig om.

Eller som Jinge skriver, Stureplanträsket, knark, våldtäkter och svarta pengar. Det är så delar av överklassen och de som gärna vill vara överklassen visar upp sig.

I bloggosfären visar sig samma fenomen bl.a. genom Schulmanklanens ytliga, vedervärdiga och meningslösa bloggar.

Läs också: Lyxfruar och direktörer, Stureplan, lyxhustrur och feminism

Borgarmedia: SVD1, SVD2, SVD3, SVD4
Andra bloggar om: Bloggosfären, Droger, Kriminalitet, Politik, Stureplan, Våldtäkt, Ytlighet, Schulman, Alex Schulman, Calle Schulman, Schulmangruppen

Moské - självklart

Det är klart att olika religiösa samfund ska få bygga sina kyrkor. Kristna, muslimer, buddhister osv. Alla religioner har naturligtvis den rätten. Detta anser jag trots att jag har en i grunden negativ syn på religion.

Nu ser jag i DN att vissa borgerliga politiker har fördomar om ett moskébygge. Så här säger moderaten Andrea Femrell

– Redan i dag har ungefär 55 procent av de boende i Skärholmen utländsk bakgrund. Med en moské skulle det bli ännu svårare att lyckas med integreringen.

Skulle hon säga samma sak om den syrisk-ortodoxa kyrkan ville bygga en kyrkobyggnad på samma ställe? Eller maroniterna från Libanon? Jag tror inte det. För mig är det ingen skillnad på rättigheten att bygga en kyrkobyggnad för olika religioner. Inte heller tror jag att det på något sätt försvårar integration. Därför att de problem som finns i förorterna inte har med religion eller etnicitet att göra i första hand. Utan med klass. En kyrka (moské) mer eller mindre förändrar inte det. Det är undertryckandet av alla fattiga, av arbetarklassen som måste förändras för att integrationen ska kunna fungera.

Som vanligt är man dock oense i allianspartierna för kristdemokraten Henrik Ehrenberg säger

– Vi är i grunden positiva till att det byggs fler moskéer i Stockholm. Det kan gynna integrationen genom att det blir ytterligare en samtalspartner i de här frågorna

Andra bloggar om: Klass, Arbetarklass, Religion, Islam, Politik, Skärholmen

Bloggat om klass: Petter Partikulärt1, Petter Partikulärt2, Sjölander, Alliansfritt Sverige, Ilona Sz Waldau, Annica Tiger, Hanna Löfqvist
Bloggat om religion och islamofobi: Jag själv, hell-mans värld, Jinge, Esbati

Arbetare är mindre värda

Kapitalismen talar. Arbetare är mindre värda. När arbetarbarn skadas i trafikolyckor får de sämre ersättning än medelklassens och överklassens barn enligt en D-uppsats vid handelshögskolan i Göteborg.

- Två barn med identiska skador kan få helt olika skadeståndsbelopp beroende på föräldrarnas sociala status, säger Caterina Franceschi.

Ansvariga ministrar i borgarregeringen (Beatrice Ask) vägrar uttala sig, men socialförsäkringsminister Cristina Husmark-Pehrsson gör ett uttalande till GP:

- Jag anser inte att det är bättre med schabloner än individuell prövning. Med nuvarande system får de flesta en ersättning som är högre än medelinkomsten i Sverige. Men visst är studien intressant och det kan finnas anledning för både oss och justitiedepartementet att se över hur tillägget om social närmiljö efterlevs.

Bla, bla alltså. Inget med substans från borgarregeringen alltså. Är det månne så att de tycker att arbetare ska behandlas sämre och är mindre värda? Eller hur ska oviljan att uttala sig tolkas?

Borgarmedia: SVD, DN
Bloggat: Petter Partikulärt, Kulturbloggen
Andra bloggar om: Arbetarklass, Klass, Trafikskadeförsäkring

-------------------------------------------------------------------
Petter Partikulärt skriver intressant om Kollektivtrafik, Jinge om Reinfeldt, borgarregeringen och Bush, Intisbloggen om säkerhetspolitik

Identitetspolitik och Mona Sahlin

Flera socialdemokrater i bloggvärlden har kritiserat Mona Sahlins tal i Almedalen. Däribland Enn Kokk som bland annat skriver:

För det första fanns de sedvanliga identitetspolitiska signalorden i hennes anförande; Katrine Kielos har tidigare på ett mycket skärpt sätt kritiserat henne för detta. Problemet med detta är inte att det skulle vara fel att slåss för undertryckta eller marginaliserade gruppers rättigheter - självfallet inte! - utan att hon noggrant undviker att tala om den grundläggande konflikten i samhället, klasskonflikten.

Katrine Kielos har själv skrivit i Expressen och verkar tycka det var blahablaha. Men de flesta skjuter in sig på Sahlins tal om en ungdomspanel. Helt riktigt kritiseras detta och istället föreslår man att socialdemokraterna borde förankra sin politik i folkrörelser.

Men detta kommer inte att ske. Det är lika bra att vänstern inom socialdemokratin inser det och lämnar partiet. Ty den svenska socialdemokratin har för evigt slagit in på en väg som för den bort från folkrörelserna, bort från arbetarklassen. Det bästa är att istället bilda nytt parti på samma sätt som i Tyskland.

Bland de som kritiserar Mona Sahlin återfinns Peter Karlberg, Åsa Petersen och Marta Axner. Den sistnämnda lyfter fram Sahlins ungdomspanel som en eventuell misstroendeförklaring av SSU, medan de två förstnämnda är tveksamma till ungdomspanel och talar sig varma för en folkrörelseförankring.

Mona Sahlins och socialdemokraternas politik är ingen politik för jämlikhet. Det är ingen politik som vill få bort klassklyftorna. Det är en politik för individualistiska medelklassmänniskor och inget för arbetarklassen.

Borgarmedia: EX, DN1, DN2, SVD1, SVD2, AB, SR
Bloggat: Kajsa Borgnäs på Almedalsbloggen, Kajsa Borgnäs, Enn Kokk, Markus Blomberg, Kajsa Borgnäs igen
Läs kritik av identitetspolitik och skriverier om vänstern.
Min tidigare kritik av socialdemokratin och Mona Sahlin.
Andra bloggar om: Socialdemokraterna, Identitetspolitik, Arbetarklass, Klass, Politik, Mona Sahlin, Enn Kokk, Vänstern

Sossarna har övergett arbetarklassen 2

I dagens SVD konstaterar kristdemokraten Ella Bohlin att socialdemokraterna övergett klasspolitiken till förmån för identitetspolitik. Något som vi inom extremvänstern sagt länge. Socialdemokraterna har övergivit en politik för social rättvisa och välfärd för alla till förmån för en nyliberal politik som gynnar de rika, borgarklassen.

Bohlin har naturligtvis rätt om socialdemokraternas politik under Mona Sahlin. Grunden i den socialdemokratiska politiken av idag är densamma som grunden hos de borgerliga partierna. Enda skillnaden är som jag har skrivit förut, hastigheten i de nyliberala kontrarefomerna.

Det behövs därför att ett nytt arbetarparti skapas , ett parti som är för en politik för jämlikhet och social välfärd. En politik baserad på alla människors lika värde och rättigheter. För frihet kan bara människor som är trygga uppleva. Trygghet är det som kan skapa fria människor i alla samhällsklasser. Trygghet skapas genom en politik för jämlikhet, rättvisa och social välfärd. Den nyliberala politiken leder visserligen också till frihet, men bara för de priviligierade, för de rika, för borgarklassen, för överklassen, för eliten. Och den leder inte till trygghet för majoriteten av befolkningen.

Ett sådant nytt parti som jag är ute efter har jag skrivit om i en rad inlägg. Det senaste finns att läsa här.

Borgarmedia: DN
Andra bloggar om: Socialdemokraterna, Arbetarklass, Klass, Politik, Mona Sahlin, Ella Bohlin, Identitetspolitik, Social välfärd, Social rättvisa

Åsa Linderborg- skitbra

Det enda sommarprogram jag lovade mig själv att garanterat lyssna på var Åsa Linderborgs. Idag sändes det. Bara så bra. Som förväntat. Lyssna själv.

Bloggat: Esbati, Enn Kokk, Frihet och framsteg, Hanna Löfqvist
Andra bloggar om: Politik, Vänstern, Åsa Linderborg, Arbetarklass

Om 10 år finns det kåkstäder igen

För hundra år sen fanns det mycket slum i Sverige. Många kåkstäder i utkanten av våra städer. Ja, till och med för 60 år sen fanns det gott om slum i Sverige, t.om. rena kåkstäder fanns kvar, exempelvis Nilssons Berg i Göteborg. Vi är snart där igen om den borgerliga regeringen får fortsätta på den väg de slagit in på när det gäller bostadspolitiken.

Mycket av allmännyttan ska säljas ut. Det mesta ska göras om till bostadsrätter och nu ska hyrorna i hyresrätter chockhöjas, mest i attraktiva lägen. Vad blir följden av detta? Jo, ökad segregation, de rika tar över de centrala delarna av alla städer. Fattiga får flytta till förorterna, men där kommer det främst att finnas bostadsrätter. Vad återstår då? För den som inte har råd? För den som inte hör till de välbeställda? För den som inte hör till de grupper som borgarna värnar om?

Och hur står det till med den ansvarige ministern, Mats Odell. Ska inte han vara kristen? Men hans kristendom innebär väl inget annat än att bara de rika ska få komma till himlen. Fast den himlen tänker Mats Odell skapa här och nu. Odell har övertagit Guds-rollen.

De som är arbetare och fattiga ska trängas ut i det kalla helvetet istället. För ett kallt helvete lär arbetarklass och fattiga få bo i. Det lär ju bli gamla arbetsvagnar, taskiga husvagnar, kåkar av bräder och plast etc för alla som inte kan betala marknadshyror, har råd med bostadsrätt eller villa. Odell kommer att bli känd som slumministern. Mannen som återförde slummen till Sverige. Det är helt enkelt för jävligt.

Det är detta som återstår. Eftersom inga nya billiga hyreslägenheter kommer att byggas. Inga hyresrätter kommer att byggas alls. Det är inte lönsamt för byggbolagen att bygga bostäder för fattiga. Det krävs subventioner för det. Borgarregeringen har tagit bort alla subventioner till byggande. Alltså inga nybyggda billiga hyresrätter.

Snacket om att det till och med kan bli hyressänkningar i förorter är bara skitsnack. Det råder extrem brist på bostäder (det egentliga behovet i Göteborg är 10 000 till 30 000 nya bostäder omedelbart). Utan subventioner byggs inga nya hyresbostäder. Det betyder att de allra fattigaste också trängs ut från förorterna. Till gatan. Till kåkstäder. Till tomma industrilokaler.

Det är vad som kommer att hända om borgarregeringen får fortsätta. Mats Odell - slumministern.

Borgarmedia: DN, SVD, E24,
Bloggat: Jinge, Motvallsbloggen, Käringen mot Strömmen, Thomas Hartman
Andra bloggar om: Bostadspolitik, Politik, Marknadshyror, Kåkstäder, Slum, Regeringen, Klass

Religiösa fundamentalister startar skola

Nu ser vi ett av problemen med att ha privatskolor. Religiösa fundamentalister som Plymouthbröderna tillåts att starta skolor. Får de driva skola får ju all möjliga religiösa fanatiker göra det. Jag anser att ingen av dem skulle ha rätt att starta en skola.

En not om privatskolor: Jag kallar dem privatskolor då de är privat ägda. Jag vägrar använda ordet friskolor då det implikerar att de skulle vara fria på något sätt. Privatskolor är inte fria. Ordet friskola är egentligen en förkortning på fristående skola, vilket ju är korrekt, men hur många uppfattar det så. Alltså, privatskola var ordet.

En annan allvarlig konsekvens av privata skolor är att den sociala segregreringen ökar. Överklassen har väl alltid gått i sina egna skolor, men ingen annan. Privatskolorna leder nu också till att medelklassen har sina egna privata skolor och arbetarklassen får nöja sig med kommunala skolor med sämre resurser än de privata.

Konsekvensen av religiösa privatskolor är också att segregeringen ökar. Man behöver bara konfronteras med de människor som har samma tro i skolan. Den splittring och segregering som privatskolorna leder till kommer att skapa ett otryggare samhälle med mer motsättningar. Sätt stopp för detta vansinne innan det är för sent.

Men det hela kanske passar borgarregringens skolpolitik perfekt. En politik för att bevara klassamhället. En skolpolitik för att befästa klassamhället.

Bloggat: I hell-mans värld
Borgarmedia: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, AB1, AB2, AB3
Andra bloggar om: Politik, Skolpolitik, Religion, Klass, Plymouthbörderna, Privatskolor, Friskolor, Fundamentalism

Har en svunnen tid kommit åter?

Akuhujan skriver fint om sin mormor och pekar på tecknen av att det råa klassamhälle som vi alla trott var borta för evigt från Sverige nu är på väg tillbaka med den borgerliga regeringen som spjutspets och motor i denna negativa samhällsutveckling.

Men som Akuhujan också skriver är det inte lika allvarligt idag som på hans mormors tid. Eller på min fars tid. Men nog är vi på väg åt det hållet. Skattesänkningar för de rika, tiggare är tillbaks på gatorna och de fattigas kvinnor ska läras att passa upp på de rika.

Min far växte upp i 30-talets och 40-talets Göteborg, i en miljö där de flesta grannar talade jiddisch och den ortodoxa synagogan låg snett över gatan. Svenska var följaktligen inget språk han behövde förrän han började i skolan. Hemma pratades det ju engelska, eftersom det var farmor som var hemma och tog hand om barnen (om nån överhuvudtaget var hemma). Farfar var ju sjöman och borta för det mesta. Vad jag förstår hände det att min far ibland fick tigga för att de skulle ha tillräckligt med mat. Det kan verka otroligt för oss idag, det var ju bara 70 år sen, men så var det. På ett kort, när familjen flyttat till en bättre bostad med WC och badrum ute i Majorna i ett s.k. solgårdshus (barnrikehus), har min far i stort sett inte ett enda helt klädesplagg. Så det är uppenbart att de var väldigt fattiga. Vi är inte tillbaka i det samhälle min far växte upp i. Inte än.

Min far och hans uppväxtförhållanden får mig att tänka på en annan bloggartikel jag läste av Syrran. Den handlar om Att vara svensk - och inte . Hon kommenterar där Fredrik Lindströms program Världens modernaste land. Jag tycker hon drar alldeles för stora växlar på vissa företeelser i programmet. Och direkt felaktigt och osmart är det att jämföra Fredrik Lindström med Sverigedemokrater. En dröm om ett paradisland med röda stugor behöver väl inte heller vara fel? Det landet har ju aldrig funnits. På "de röda stugornas tid" i verkligheten var stugorna grå, folk svalt och utvandrade till andra sidan jordklotet. Det var ju dessutom långt innan man försökte skapa folkhemmet. Folkhemmet i sig var ju mer långa grå hyreslängor i utkanten av stan dit folk tvingades flytta för att få en modern bostad.

Men, för sjutton, vi kan väl få drömma om något annat. En annan värld. Där alla har det bra. Där klassamhället försvunnit. Och de som bor på landet bor i röda stugor av trä. I alla fall i Skandinavien (de röda trästugorna alltså). Vad är problemet med det? Vad gör det om nån tror att det var så eng ång i tiden? Inte ett skit. Bara han inte tror att det var så på grund av att det då inte fanns några invandrare. Utan det var så att för att vi alla var jämlikar. En osann verklighet, javisst. Men skadar den?

Sen är det ju inte heller så att tolkningsföreträdet kan ligga hos den enskilde individen. Det är omöjligt. För att kunna ha ett fungerande samhälle behövs en del generaliseringar. Om jag ser en snubbe som uppenbarligen har somaliska föräldrar så måste jag ju kunna säga detta också. Jag måste kunna definiera honom i förhållande till mig och andra. Även om han anser sig vara svensk och definierar sig själv på ett helt annat sätt än vad jag gör. Eller att folk som inte vet vad jag heter ofta uppfattar mig som invandrare. Bara därför jag pratar högt, viftar och pekar. Vad skulle det vara för fel med det? Det är ju bara om jag eller somaliern förtrycks eller diskrimineras på grund av detta som det hela blir felaktigt.

Så vad fan. Min far var en engelsk- och jiddischtalande svensk (han lever, men kan inte jiddisch) och jag är en svensktalande jugge. Eller? Och det råa klassamhället är på väg tillbaks. Jag heter Anders Svensson och jag är inte som "oss".

Vi tillhör alla olika grupper i samhället. Grupper är någonting som finns. Det kan vara klass. Man kan tillhöra arbetarklassen utan att definiera sig själv som arbetare. Menar Syrran att personen inte är arbetare om personen ifråga inte definierar sig som arbetare? Det är ju konsekvensen av påståndet att bara individen själv får definiera sig själv. Det hela blir i slutändan bara ren individualistisk identitetspolitik. Jag har svårt att tro att det är detta som Syrran menar.

Andra bloggar om: Klass, Politik, Invandring, Svenskhet, Pigdebatt

Vad är det för fel med identitetspolitik?

En massa säger jag. Identitetspolitik eller livsstilspolitik är motsatsen till en politik inriktad på social rättvisa och jämlikhet. Motsatsen till klasspolitik. Läs vad jag tidigare skrivit om identitetspolitik. Fadern till identitetspolitiken anser jag att postmodernismen är och det har jag också skrivit en del om. Identitetspolitik är för mig borgerligt och individualistiskt och innebär ett samhälle som är sämre för arbetarklassen och sämre för de fattiga. Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt och de flesta ledande politiker omfattar identitetspolitiska tankegångar. Något som leder till att de alla för eller är för en politik som gynnar de rika, borgarklassen.

En av medlemmarna i redaktionen för Tidskriften Röda Rummet tipsade mig om en liten artikel i Svenska Dagbladet som också tog upp ämnet, Upplivande utmaning av mångfalden, i vilken den amerikanske författaren Walter Benn Michaels ifrågasätter mångkultur, mångfaldskultur och identitetspolitik.

Ju mer uppmärksamhet för mångfaldsfrågorna, desto mindre fokus på fattigdomen och de enorma löne­skillnaderna.

// Särskilt kritisk är Michaels mot liberalerna och vänstern som han menar förvandlat klasskampen till kulturkamp. Genom sin fixering vid identitetspolitiken undviker de klassfrågorna och går därmed den reaktionära högerns ärenden.

Erik Åsard som skrivit artikeln efterfrågar en politik i Sverige som kombinerar "ekonomisk tillväxt, rättvis fördelning och ökad integration". Personligen anser jag att det finns ett parti som presenterat en sån politik och det är Socialistiska Partiet. Jag kanske också ska nämna att jag inte är överens med alla tankegångar som verkar finnas i boken, men tycker ändå den verkar intressant.

Katrine Kielos har precis skrivit en intressant recension av en bok, Bögjävlar, som verkar kritisera identitetspolitiken och dess konsekvenser för den svenska gaykulturen. I Aftonbladet i mars i år gav sig Belinda Olsson på identitetspolitikens konsekvenser (som jag tolkar det) för den svenska feminismen, Bang är knädjupt i gnällträsket. Det verkar dock som om det kritiserade numret inte står att återfinna i någon form på Bangs hemsida. Endast en av artiklarna undgår Olssons kritik:

En av få som klarar att lyfta en viktig diskussion om klass är Susanna Alakoski. Utan gnäll, utan att fastna i klyschor eller det totalt självupptagna, skriver hon i samma nummer om hur klassamhället fortfarande slår ner många människor och skapar fruktansvärda underlägen och klyftor.

En läsare av min blogg blev upprörd när hon i mitt första inlägg om postmodernismen läste ett citat där en person ansåg att nazismen och politiken som fördes i den tidens Tyskland var den slutgiltiga formen av identitetspolitik. Hon blev så upprörd att hon inte ens kommenterade det hela på min blogg utan skrev en kommentar hos Mr Brown istället.

Den citerade personen är dock inte ensam om att identifiera identitetspolitik och dess konsekvenser med rasism. På nätet hittade jag en D-uppsats vid Luleå Tekniska Universitet som gör detsamma, Folkmordet i Rwanda - en ny form av identitetspolitik? av Helen Harby.

Intressant?
Andra bloggar om: Identitetspolitik, Postmodernism, Socialistiska Partiet, Politik, Klass, Arbetarklass

Postmodernismen - inget för vänstern, del 1

Jag läste ett intressant kritiskt inlägg om postmodernismen i den borgerliga, liberala tidningen Axess, "Frigörelsen förvandlas till förtryck - från Spengler till Derrida" . Artikeln är skriven av Richard Wolin, historieprofessor på City University i New York.

Den fick mig att tänka på och att börja läsa om postmodernism. Jag har redan tidigare funderat över om inte Foucaults teorier om att makten finns överallt och att man när man kämpar för förändringar i samhället i själva verket medverkar till att stärka de som redan har makten, leder till att det inte är någon idé att kämpa för att få det bättre. En uppgivenhet och en känsla av meningslöshet. Jag håller inte med allt som Wolin skriver, artikeln är trots allt främst ett försvar för liberalismen (Socialliberalismen som jag förstår det). Men också ett försvar för förnuftet och humanismen. Två värden som jag menar måste ingå i en socialists arsenal. Tolkningen av Foucault delar jag uppenbarligen med med Wolin som skriver:

"Om det verkligen förhåller sig så som Foucault påstår, att ”makten” finns över allt, verkar det ju så gott som meningslöst att bekämpa den. I stället för att bekämpa underordningen i praktiken föredrar postmodernister att hålla sig på relativt säker mark och ägna sig åt ”metapolitik” – den isolerade nivå av ”teori” där de största farorna är ”begreppsmässiga” och där konkret politik blir något lätt eteriskt.
Derrida har visserligen nyligen gett uttryck för ett förstulet intresse för en vag ”kommande demokrati” (democratie à venir/avenir), men vad detta metapolitiska dekret – så rikt på retorik och så fattigt på empiriskt innehåll – skall betyda får var och en försöka komma fram till själv."

Han kritiserar identitetspolitik utifrån samma ståndpunkter som Katrine Kielos och jag själv gjort tidigare:

"”Identitetspolitik” bemäktigar sig den traditionella vänsterns intresse för social rättvisa. Skillnader måste självfallet respekteras men det finns inte någon anledning att göra dem till en fetisch. Ett av problemen med ett okritiskt förhärligande av ”skillnad” är att det med lätthet kan resultera i en ny ”essentialism” i vilken frågor om gruppidentitet tilldelas en ställning som yttersta grundsats. Eftersom ansträngningar för att nå fram till samtycke a priori betraktas med hån och misstro tycks det så gott som omöjligt att återställa en meningsfull känsla av att tillhöra en politisk gemenskap. Historiskt har slutresultatet varit kulturvänsterns politiska marginalisering och fragmentering. I stället för att stimulera en hållning av aktiv protest har en inskränkt fokusering på gruppidentitet uppmuntrat en reträtt från politiken."

Och avslutningen av hans artikel är att säga att nazismen är den ultimata identitetspolitiken:

"Som en europeisk vän en gång uttryckte saken: ”identitetspolitik – det är vad de hade i Tyskland mellan 1933 och 1945”. Den kulturella politikens misslyckande speglar den nya vänsterns tillbakagång så som den har skildrats av Christopher Lasch och Richard Sennett: man har gett upp en oppositionell politik som är inriktad på den offentliga sektorn till fördel för en självupptagen ”narcissistisk kultur” som bara följer sin inre röst."

Det man kan säga är väl att postmodernismen är det som skapat identitetspolitiken och identitetspolitiken står emot kollektiva lösningar. Kollektiva lösningar är vänsterns sätt att frigöra individen. En trygg individ är en fri individ. Precis som en person jag träffade på en fest häromdan sa till mig. Hon kom som flykting från Östeuropa i början på 80-talet. "I öst var allting grått, alla byggnader etc, men människorna var trygga och färgstarka. I väst är byggnader och omgivning färgstarka, men människorna gråa."

Den individuella frihet, individaulismen, som postmodernism och nyliberalism skapat och vill vidareutveckla leder alltså till en likriktning av och en ofrihet för individerna. Det ständiga väljandet leder till otrygghet, att man blir upptagen med att anpassa sig till normen (under täckmantel av att man är unik). Så länge man måste sysselsätta sig med överlevnad ( i vårt moderna samhälle i form av ständiga val) är man inte fri. Först när överlevnaden är tryggad kan man vara fri. Tryggheten skapas alltså genom generella kollektiva lösningar.

Istället för relativistisk postmodernism måste vänstern vända sig tillbaka där vi en gång var. Vänstern måste ställa krav på social rättvisa, jämlikhet, mer demokrati etc.

En kritik av postmodern vänster, som Hardt och Negri, finns hos tidskriften Clarté, läs Mikael Nybergs Kalkonmarxismen. En annan kritik finns i Andreas Malms utmärkta bok, När kapitalet tar till vapen. En recension av Malms bok kan läsas hos tidskriften Röda Rummet. Clarté nr 3/06 har en rad artiklar om individen, individualismen och kollektivet. Mikael Nyberg har skrivit en annan artikel i LO-tidningen
och här finns ytterligare en kritik av Hardt/Negri.

Ett försvar av en postmodern identitetspolitik finns att läsa hos bloggen Vänstra Stranden (men han har missuppfattat begreppet identitetspolitik) som talar för ytterligare individualisering av politiken. Det gör också Hörsing. I i tidskriften Arena försvaras "Pomovänstern", som en debattör med samma förnamn som jag har, döpt den postmoderna vänstern till. Rasmus Fleischer buntar där ihop alla de inom vänstern som vill syssla med sociala frågor till något han kallar "nationalvänstern". Det ska jag komma in på i ett annat inlägg i framtiden. Strötankar och sentenser funderar över vad Pomovänster egentligen är i ett inlägg. Här skriver Mr Brown ett annat Pomovänsterinlägg som jag ser det.

Andra bloggar om: Vänstern, Klass, Identitetspolitik, Politik, Hardt, Negri, Social rättvisa, Postmodernism

Betydelsen av klass

Åsa Linderborg skrev igår i Aftonbladet en mycket bra artikel om de båda pseudokändisarna Linda Rosing och Carolina Gynning (de kanske den här tidens Alice Timander). Artikeln handlar om varför de båda behandlas så olika i media. Och varför de går så olika öden till mötes.

Det handlar om klass kommer Åsa Linderborg fram till:

"Den hårfina skillnaden mellan att vara en slampa och en vamp kan kanske förklaras med varifrån kvinnan kommer. Inte alltid men ofta är det klassursprunget som avgör hur man tar för sig i de offentliga sammanhangen. Och hur man blir behandlad."

Det är en bra artikel, en rejäl vidräkning med klassamhällets konsekvenser. Men det går visst att missförstå och reta sig på artikeln ändå som Feministisk vänstertjej gör. Åsa bespottar inte alls arbetarklassen. Vad är det för trams. Hon skriver ju hur läget kan vara. Hur klass avgör hur du behandlas och hur klass avgör om och hur du kan "lyckas". Det finns inget förakt mot Linda Rosing i Åsas Aftonbladet-artikel. En bättre och intressantare kommentar finns då på bloggen Systrar, kamrater som bland annat skriver:

"Därför blev jag lite glad när jag såg att Åsa Linderborg har skrivit om just Gynning och Rosing. Det är långt, långt ifrån någon hyllning, eller krönika ämnad att utifrån en feministisk ståndpunkt ge dem upprättelse. Men det är en krönika som tar dem båda på allvar, och skriver om dem som människor och inte enbart objekt. Det känns uppfriskande.Det är dessutom en intressant analys som Linderborg levererar, när hon resonerar kring skillnaden Rosing och Gynning emellan: deras klassbakgrund."

Här däremot finns en kommentar som verkligen förvränger innehållet i Åsa Linderborgs artikel. Hänsynslöst mot Åsa Linderborg, Carolina Gynning och Linda Rosing. Här är ett blogginlägg som visar att författaren inte förstår hur man resonerar kring sociala grupper. Att man tillhör en viss klass medför olika möjligheter i livet. Man kommer att behandlas olika beroende på vilken klass man kommer ifrån. Man får också olika möjligheter på grund av detta. Så är det. Det har inget med det individuella valet att göra. Man frånsäger inte heller människor sitt individuella val bara för att man säger att klass har betydelse. Det blir ju bara lättare att förstå varför saker och ting är som de är och varför vi måste göra nåt åt sakernas tillstånd. Inlägget ifråga försvarar den extrema individualismen. Vilket innebär ett försvar av ojämlikhet och ojämställdhet. Och kommentarerna på den aktuella bloggen är föraktfulla och hänsynslösa mot Linda Rosing. Precis det som Åsa Linderborg pekar på i sin artikel. En annan blogg som ger en intelligent kommentar är Funky Fresh!

Intressant?
Andra bloggar om: Feminism, Klass, Arbetarklass, Linda Rosing, Carolina Gynning
Technorati: Feminism, Klass, Arbetarklass

Arbetarklassen och Renzo Aneröd

Renzo Aneröd är en krönikör som skriver många bra saker i GT. Men han tycks ha ett par allvarliga fall av blindhet. Han har fördomar om vänstern och fördomar om den klass han själv kommer från. Något jag tidigare skrivit om.

Den 4 juni skrev han krönikan I nationalisternas klass i GT. Så här står det i början på krönika:

"Några av mina politiska motståndare är sverigedemokraterna, och de ska bemötas med argument. Men mediernas attacker mot dem bottnar ofta i förakt för ”outbildad” arbetarklass.
Man har dragit fram att flera av dem är förtids- och sjukpensionärer som inte har råd att betala räkningar.
Med andra ord: En del människor som man på nittiotalet krossade arbetarhedern på genom att kalla dem tärande, har i dag valt att bli stolta svenskar i stället för stolt arbetarklass."

Det resonemanget och fortsättningen på det håller jag med om. Det finns ingen anledning att döma ut någon som politiker bara för att de begått ett eller annat brott. Men fortsätter de begå brott, smita med skatten, lura till sig bidrag. Då ska de kritiseras oavsett om de är arbetare eller inte. Även arbetare måste väl ha en viss antändighet tycker jag. Och det tycker nog Renzo också. För längst ner i sin krönika skriver han:

"De få ur den militanta vänstern som är från arbetarklassen borde snacka med sina föräldrar. De kan nog lära dem lite om heder. Man slår inte flera mot en och man hyllar inte att underklassen tar överdoser. Som antifascist skäms jag över sånt ovärdigt beteende. Visa lite arbetarmoral för fan."

Det konstiga är emellertid att han bara kräver moral av vänstern. Inte av fascisterna på högerkanten. Jag anser inte att moral är nåt viktigare krav. Men jag anser att man ska uppfylla sina skyldigheter mot samhället. Det kallas solidaritet. Inte moral. En solidaritet som innebär att de som har inkomster betalar skatt så att att de som inte klarar av att arbeta kan få stöd från oss andra (samhället) till sitt uppehälle. Och snack om "heder" gör mig allergisk. Heder? Heder är väl i så fall att vi alla bidrar solidariskt till allas vår överlevnad. Det är den enda heder jag kan kännas vid. Men jag gillar inte ordet. Jag föredrar solidaritet. Att inte slå flera mot en. Vad har det med heder att göra? Eller med arbetarklass? Eller att inte hylla att människor dör av överdoser? Vad har det med heder att göra? Eller med medelklass? Nej, heder är ett olämpligt begrepp som hör hemma i en annan tid. Associationerna till gangsters och maffia är alltför starka för att ordet ska kunna användas. Är det sånt Renzo menar med arbetarklass? Det är det jag menar med fördomar. När man framställer det som om det är detta det innebär att vara arbetarklass. Nog förekommer det i delar av arbetarklassen. I den delen som ofta kallas trasproletariat. Men det är inte så arbetarklassens majoritet ser ut.

Aneröd visar i sin krönika återigen på den monumentala okunnighet han har om vänstern. Han skriver:

"Nyligen var det en arbetarkille som dog av en överdos. Överdosen hyllades av delar av den militanta 'vänstern' som uppmanade andra nationalister att gå samma väg.
Skrivs det något om dessa vidrigheter i tidningarna? Självklart inte, medelklass- ”humanisterna” håller varandra bakom ryggen. Nassarna är ju drägg, white trash, avskum, epatraktorbönder och pundarsvin utan människovärde."

Överdosen hyllades av den militanta vänstern. Det är inte sant. Det kanske var så att en person från den militanta vänstern skrev en sådan sak i nåt forum. Men att då pådyvla hela den militanta vänstern såna åsikter visar att Renzo Aneröd inte vet ett skit om vänstern. Renzo kan försvara högerextremister med att de är socialt utslagna, de har problem och därför måste man ha överseende med en del av deras avarter. Gäller inte detsamma för vänstern undrar man då? Eller för vem som helst. Det är bra med humanism. Men humanism måste gälla lika för alla. Inte bara för en liten minoritet högerextremister.

Andra bloggar om: Arbetarklass, Klass, Politik, Vänstern, Humanism
Technorati: Klass, Humanism, Arbetarklass

Bostadsbristens Göteborg

En lokal socialdemokratisk politiker säger att det är flyktingmottagandet som orsakar segregationen och de dåliga förhållanden i Göteborgs förorter. Hon gör sig till tolk för samma uppfattningar som Sverigedemokraterna och ser inte att det är klassamhället som är orsaken till missförhållandena. Klassamhället och bristen på bostadspolitik.

Bristen på bostäder i Göteborg är ungefär 30 000 enligt en undersökning som gjordes för några år sen. Detta gör att folk får bo extremt trångbott, bo i källare, i lokaler avsedda för kontor, i gamla fabriker osv. Bristen på byggande av hyresrätter gör att bostadsproblemen bara kommer att öka. Hyresrätter byggs inte om bara marknadskrafter får råda. För att hyresrätter ska byggas krävs politiska beslut. Subventionerat byggande av bostäder krävs. En reglerad bostadsmarknad krävs för att bostadsbristen ska kunna avhjälpas. Med en ordentlig social bostadspolitik kan vi också åtgärda vissa saker som orsakas av den stora segregationen. Vi kan bestämma att hyresrätter ska byggas i områden där det huvudsakligen finns villor, och i centrala Göteborg. Att villaområden ska byggas där det huvudsakligen finns hyresrätter.

För att minska bostadsmisär krävs alltså en social bostadspolitik.

Artikelserie i Göteborgs-Posten: GP1, GP2, GP3.
Lite om bostadspolitik: DN.
Andra bloggar om: Bostadspolitik, Flyktingpolitik, Göteborg, Klass, Sverigedemokraterna
Technorati: Bostadspolitik, Flyktingpolitik

Karolina Ramqvist går högerns ärenden?

I tidskriften Arena har Karolina Ramqvist till attack mot vänsterns nyvaknade intresse för klass. Katrine Kielos har på sin blogg med inlägget Hur höger kan Arena bli?, levererat en arg kritik av tidskriften Arena och Karolina Ramqvist. Även I DN har Mikael Löfgren skrivit om artikeln i Arena, något Karolina Ramqvist kommenterar med Den riktiga vänstern - check på sin blogg. Katrine Kielos undrar i sin tur vad Mikael Löfgren menar.

Elin Alvemark kommenterar också Karolina Ramqvists artikel och det gör även Katarina Wikström i tidningen Internationalen.

Elin Alvemark skriver bland annat:

"Jag vill att Ramqvist ger exempel på politik som enligt henne lyckas integrera teori och praktik som leder till förändring som harmoniserar med hennes ideal. För annars dristar jag mig till att tro att Ramqvist inte skulle vara förmögen att se positiv förändring, konstruktivt politisk arbete eller ens den enklaste hållbara förklaring till ett politisk engagemang över huvudtaget. Och det känns som en läskig tanke med tanke på att Ramqvist besitter en hel del makt att påverka människors inställning till de som jobbar mot förtryck."

Några citat från Katarina Wikströms krönika i Internationalen:

"Vidare skriver hon att ”projektet att återupprätta klass som den enda parametern är lönlöst”. Vad hon menar är att hon som individ inte har något intresse av det. Och det är väl inte så märkligt påstående med tanke på att Karolina Ramqvist sitter på chefredaktörsstolen för en av Sveriges största tidskrifter. Vänster eller inte, det klart att det är lönlöst att tala om klass för en liberal individualist som uppenbarligen inte har den minsta förankring i vänsterrörelsen."

"Karolina Ramqvist gillar den så kallade identitetspolitiken. I den skräddarsyr var och en sin egen kombination av ”identiteter”, låt säga: lesbisk + asiat + blind… och kämpar för just dem, för sig själv. Någon vilja till samarbete med dem man bara delar en enskild identitet med – låt säga: arbetare eller kvinna – finns inte. Således bör ingen solidaritetstanke uppmuntras, för alla är olika individer som aldrig kan eller bör enas i ett kollektiv."

"Klassperspektivet är och förblir vad vänsters hela ideologi bygger på. Det är bara pinsamt att någon med sådant förakt för kollektivet ens representerar vänsterrörelsen. Finns det ingen gräns för hur högervridna åsikter en uttalad vänstertidskrift får uttrycka? Borde inte typ presstödet ryka eller nåt? Annonsörer dra in sin pengar? Och finns det ingen seriös teoretiker en verklig intellektuell alltså, som kan ryta till att Karolina Ramqvist definitivt inte hör hemma i deras lag heller?"

I samma nummer av Internationalen i en artikel som inte finns på nätet säger Mikael Wiehe följande:

"- Jag läste Karolina Ramqvists artikel i Arena om att klass tar för mycket plats inom vänstern.... Jag är 61 år gammal. För mig tillhör klasskampen fundamentet för vänstern. Inte sexuell tillhörighet. Ska vi snacka om vänstern, så får vi snacka klasskamp. Låt oss snacka politik. Ska vi snacka självförverkligande på Södermalm, så kan vi snacka en massa andra grejer."

Läs också Trottens hyllning till Wiehe för hans uttalande häromsist om Danmark.

Fler artiklar i ämnet: Katrine Kielos, Erik Åsell, Per Wirtén

Andra bloggar om: Katrine Kielos, Klass, Karolina Ramqvist, Arbetarklass
Technorati: Klass, Arbetarklass

Sverigedemokraternas arbetarfientliga politik

I tidningen Internationalen gör man en genomgång av Sverigedemokraternas ekonomiska politik och av deras arbetsmarknadspolitik. Kort sagt är politiken mycket arbetarfientlig, mycket fientlig mot alla fattiga.

Sverigedemokraterna vill:

Ta bort medbestämmandelagen (MBL)
Försämra lagen om anställningsskydd (LAS)
Sänka arbetsgivaravgifterna
Inte ha nån fastighetsskatt
Privatisera mer inom offentlig sektor (sjukvård, skolor etc)

Kort sagt en politik i samma linje som borgarregeringens, en politik som gynnar de rika och missgynnar alla arbetare och fattiga.

Tidningen har också en kortare artikel om deras konservativa familjepolitik som jag också berört tidigare.

En arbetarvänlig politik presenterar jag i artikeln Nationalism - inget bra sätt att bekämpa Sverigedemokraterna

Andra bloggar om: Politik, Sverigedemokraterna, Sjukvård, Privatisering, arbetsmarknad, Arbetarklass, Klass

Technorati: Sverigedemokraterna, Arbetarklass, Privatisering, Klass

Invandring, attityder och rasism

En undersökning har idag presenterats av Intergrationsverket. Detta är ett viktigt faktum. Integrationsverket ska läggas ner. De har alltså intresse av att visa att de behövs. Därför beställer man en undersökning. Och icke-förvånande visar denna (enligt samma Integrationsverk) att främlingsfientligheten ökar.

Men det är ett problem med undersökningen. Man jämför med år 2005. År 2005 pågick i Sverige en stor kampanj för flyktingars rättigheter. Denna kampanj medförde att främlingsfientlighet och rasism i Sverige minskade. Had undersökningen tagit nåt år innan 2005 är det inte säkert att någon förändring alls hade kunnat påvisas.

Under väldigt lång tid har andelen presumtiva väljare på främlingsfientliga partier legat runt 25% i Sverige. Men antalet röster på såna partier har aldrig varit höga. Därför att sociala välfärdsfrågor alltid varit viktigare för fattiga väljare i Sverige. Och därför att de högerextrema partierna aldrig lyckats framställa sig som rumsrena. Undersökningen visar som jag ser det inget nytt och faktiskt inte heller nån avgörande förändring i svensk opinion. Den visar däremot på ett problem som funnits mycket länge.

Dessutom gör undersökningen ingen skillnad på flyktingar och invandrare (i alla fall inte i de redovisningar och artiklar som jag sett). Detta innebär att siffran på andelen som kan tänka sig att invandrare ska få åka hem när det inte finns tillräckligt med arbete blir väldigt konstig. Hur hade siffran blivit om frågan bara gällt flyktingar, eller bara gällt arbetskraftsinvandrare?

Man bör också uppmärksamma att omkring 80% av den svenska befolkningen inte har några rasistiska eller främlingsfientliga åsikter. En otrolig majoritet faktiskt. Helt unik i Europa vad jag vet.

Grunderna till problemet är att arbetarpartierna i Sverige övergett de social välfärdsfrågorna och arbetarklasspolitiken. Socialdemokraterna har med vänsterpartiets (oftast, men inte alltid) stöd lämnat över många välfärdsfrågor till marknadskrafterna. Det gör att politiken innehåll blir urvattnat och enbart kommer att handla om livsstilsfrågor, identitetspolitik. Vilket i sin tur fjärmar arbetarklassen från politiken. När politiken inte längre erbjuder möjligheter till ett bättre liv, varför bry sig? Att politiken lämnat välfärdsfrågorna innebär att partier som tar upp dessa frågor, oavsett vilka lösningar de presenterar kommer att få röster och ökat stöd. Om de lyckas framställa sig som rumsrena alltså.

Sverigedemokraterna är inte rumsrena och ska inte behandlas så. De ska behandlas som paria. De ska inte ha någon offentlighet. Men de frågor som människor upplever viktiga, sjukvård, arbete, bostäder etc måste diskuteras. Det viktigaste är inte vilken mat vi äter, vilken kultur vi konsumerar eller vad vi väljer att köpa för de pengar vi eventuellt får över. Det viktiga är om vi kan få ett jobb, skaffa en bostad, ha tillgång till billig och bra sjukvård osv.

• För fler arbeten - återanställ alla som fått sluta inom offentlig sektor. Förkorta arbetstiden.
• För fler bostäder - återinför en reglerad bostadmarknad med byggandfe av subventionerade hyresrätter.
• För en billig och bra sjukvård för alla - stoppa privatiseringen
• För en lika skola för alla - stoppa privatiseringen och återförstatliga skolan
• För en bra miljö - satsa på kollektivtrafik
  

Sverigedemokraterna bekämpas bäst om vi driver dessa frågor i vår vardag och om politiken tar tillbaka dessa frågor från marknadskrafterna. Det är detta som krävs av arbetarpartierna i Sverige för att rasism ska kunna bekämpas. Detta måste göras så vi slipper en dansk eller norsk utveckling.

Tillbaks till en politik som gynnar alla arbetare och fattiga, en politik som gynnar undertryckta. Det är vad som krävs.

Intressant?
Källor och mer läsning: DN, Esbati, Astudillo, Robsten, SVD1, SVD2, FRP-koden1, FRP-koden2.

Andra bloggar om: Politik, Arbetarklass, arbetsmarknad, Arbetslöshet, Privatisering, Sjukvård, Sverigedemokraterna, Vänstern, Rasism, Populism, Klass, FRP-koden

Arbetarklass vad är det?

Jag, man måste ställa sig frågan. Diverse olika borgerliga företrädare och tidningar försöker regelbundet omdefiniera begreppet , förmodligen i ett försök att göar det ofarligt. Vi i vänstern får inte låta dem göra det. Därför är det viktigt att vi som vill ha en politik baserad på arbetarklassens intressen definierar begreppet.

Så här stod det exempelvis i en artikel i Göteborgs-Posten:

"Röster om klassförvirringen:
"Vi menar att en arbetare i dag är en som arbetar och uppbär lön, och vill uppmuntra och synliggöra de människorna" Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann i Svenska Dagbladet.

"Den plattsättare som kommer hem till mig i den flottaste Mercedes jag någonsin sett, är han arbetarklass?" Hanne Kjöller, ledarskribent på Dagens Nyheter.

"En arbetare är snarare en tjej som jobbar i långvården. Bilden som partiet fortfarande har är byggjobbare, gruvarbetare. Men arbetare i dag är också en tjej." Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin i Expressen.Fritidsvanor"

Ja ni ser. För moderaternas partisekreterare är alla som arbetar, arbetarklass. För Mona Sahlin är arbetarklassen framförallt kvinnor. Och för Hanne Kjöller kan man inte vara arbetarklass om man lyckats köpa en fin bil.

Dom två borgarna har ingen susning om vad som menas med arbetarklass, eller så försöker de bara låtsas som de inte vet och sen försöka omdefiniera begreppet. Men det finns definitioner på vad som är arbetarklass. Låt oss gå till den eminenta boken Klasstrukturen i Sverige 1930-80, av Göran Therborn, ZenitFörlag, Lund, 1981. Där finns definitioner som är användbara. För att hänga med behöver vi först nämna hans indelning av samhället i fyra ekonomiska sfärer; produktion, cirkulation (handel, varuutbyte), tjänster och reproduktion (sjukvård, barnuppfostran, skolor etc)

"Arbetarklassen är kapitalets motpol, den centrala oppositionella och förändrande kraften i ett utvecklat kapitalistiskt samhälle."

I hans analys av arbetarklassen i Sverige delar han upp arbetarklassen i olika delar:

1. Arbetarklassen i snäv bemärkelse, dvs arbetarklassen i produktionen
2. Arbetarklassen inom cirkulation, tjänster och reproduktion

Den första gruppen definieras så här av Therborn:

"De löntagare i den produktiva sfären som är anställda av kapitalägare, som inte har några maktbefogneheter delegerade till sig av arbetsgivaren och som inte har en anställnings- och arbetssituation som skiljer ut dem från massan av produktiva kroppsarbetare."

Denna del av arbetarklassen menar Therborn har minskat sen 1930-talet fram till 1980. Den har säkerligen fortsatt minska även därefter.

Om den andra gruppen skriver Therborn så här:

"Arbetarklassen uppstår och utvecklas genom ett särskilt slag av förändringar i arbetets och de arbetandes villkor, en process som vi kan kalla proletarisering. // Proletariseringen omfattar inte bara produktionssfären. Det är inte bara tillverknings-, lager- och transportarbetet som blir lönearbete efter arbetsgivarens order i en kollektiv arbetssituation och ett opersonligt anställningsförhållande. Samma utveckling drabbar också cirkulations-, tjänste- och reproduktionssfärerna. Arbetarklassen i vid bemärkelse är resultatet av en proletarisering av arbetets och de arbetandes villkor inom all de fyra samhällsekonomiska sfärerna"

Denna grupp har ökat oavbrutet mellan 1930 och 1980 och har säkerligen ökat ännu mer efter det. Denna grupp är idag majoriteten av arbetarklassen och omfattar även en hel del människor som inte subjektivt uppfattar sig som arbetarklass, något som också påverkar hur de beskriver sig själva, sitt arbete och sin klasstillhörighet.

Enligt Therborn så minskar andelen av de förvärvsarbetande i samhället som tillhör arbetarklassen i vid bemärkelse endast marginellt mellan 1930 och 1980. Jag är säker på att en undersökning idag skulla visa att det skett en ökning sen 1980 till idag. En reell ökning samtidigt som klassmedvetenheten minskat och därför kommer undersökningar av typen där man frågar viken klass en person upplever sig tillhöra att ge mindre andel arbetarklass än vad som verkligen är fallet.

Moderaterna vill förstås inte omfatta den definition av arbetarklassen som Therborn ger och dom ska ge fan i att försöka omdefiniera begreppet. Hanne Kjöller har överhuvudtaget inte förstått att den hantverkare (som förmodligen har egen firma) hon träffat aldrig någonsin ansetts vara arbetarklass i någon som helst marxistisk, ekonomisk eller annan tolkning eller analys. Hantverkare tillhör ofta småborgerligheten, vilket ju inte är detsamma som arbetarklass.

Klass har primärt heller inget att göra med hur mycket du tjänar. Men omvänt gäller, arbetarklassen tjänar i snitt mindre än mellanskiktet (populärt medelklassen), småborgerligheten och borgarklassen. Inte heller har klass att göra med vilken subjektiv uppfattning som gäller, även om detta kan påverka handlande, röstande etc och också måste beaktas i politiken, men inte vid en klassanalys.

Intressant?

Läs mer: Arbetarkamp, facket, Arbetets villkor.

Andra bloggar om: Arbetarklass, Klass, Politik, Vänstern

Facket vinner Vaxholmsmål

Jag besökte nyligen Enhedslistens kongress. Där hade jag också förmånen att träffa en styrelseledamot i den stora fackföreningen 3F. Han uttryckte bekymmer och allvarliga farhågor kring Vaxholmsfallet och det hot mot de nordiska fackföreningarna och den nordiska arbetarklassen det skulle utgöra om fackföreningen förlorade. Nu verkar det som om facket vinner rättsfallet i EU. I alla fall om vi denna gång vågar lita på DN, SVD, Aftonbladet1, Aftonbladet2.

Andra bloggar om: Arbetarklass, Facket, Fackligt, Politik, Vaxholm, Klass

Nationalism - inget bra sätt att bekämpa Sverigedemokraterna

Petter Larsson skriver i en krönika i Göteborgs-Posten att retoriken när de borgerliga mainstream-partierna (inklusive sossarna) debatterar mot Sverigedemokraterna går käpprätt åt helvete när man tar till nationalistiska argument. Han menar att detta är förkastligt och felaktigt.

"Men det är att leka med elden. Problemet är att socialdemokratin därmed accepterar en av sd:s grundidéer: att det finns något (en hållning, ett antal värden, en essens) som är svenskt och att detta är bättre än det som är osvenskt. Så normaliseras fiendens språk och tankar.
Risken är att folk går på det - särskilt när det kommer från ett stort parti, som inte kan misstänkas för rasism.

Är det inte just den här typen av klimatpåverkan som är den stora faran med högerpopulismen? Sverigedemokraterna kommer sannolikt inte att bli något betydande parti i väljarsiffror under överskådlig tid - med några få lokala undantag. Men om de tillåts styra det offentliga samtalet, vad vi pratar om och hur vi gör det, så har de redan delvis vunnit."

Jag håller med. Att bekämpa Sverigedemokraterna med deras egna medel innebär ju att deras åsikter vinner, även om de som parti inte vinner.

I stället måste man bekämpa dem på annat sätt. Vi måste ta upp vardagsfrågorna, de sociala rättvisefrågorna och ge andra svar än Sverigedemokraternas papegojliknande upprepande av ett mantra.

Bostadsbrist och bostadssegregation med problem och förfall i en del arbetarklassområden beror på flera saker. Dessa är:

1. Borttagna bostadssubventioner vilket lett till minskat bostadsbyggande och bostadsbrist
2. Ombildning av allt fler hyresrätter till bostadsrätter vilket gör boendet dyrare
3. Arbetslöshet och utanförskap för arbetarklassen som gör folk fattigare vilket elder till ett alltmer segregerat boende

Detta åtgärdas med ett återinförande av bostadssubventioner och byggande av fler hyresrätter. Istället för mer marknad, som bara gynnar de rika, inför vi mer reglering, något som gynnar de fattiga, arbetarklassen. Detta leder till fler byggda hyresrätter och färre bostadsrätter. En politik för full sysselsättning måste återigen införas.

Arbetslöshet, utanförskap, marginalisering, våld slår hårdast mot arbetarklassen. Det finns ett samband mellan dess saker. Arbetslöshet skapar de tre senare. Sammantaget leder de till ökad segregering.

Åtgärdas med en politik för full sysselsättning. Börja med att återanställa 265 000 människor i offentlig sektor. Tidningen ETC tog fram ett förslag inför valet förra året. A-kassan återställs till 100%. Läs ett förslag med finansiering till detta. Att minska löneskillnader är ytterligare en åtgärd som minskar dessa problem. Det kan man gör genom att höja kvinnors löner och genom att höja offentliganställdas löner. Med minskade klyftor i samhället och minskad arbetslöshet minskar också våld och brott.

Arbetarklassen åker mer kollektivtrafik än andra. Att satsa på kollektivtrafiken innebär att man förbättrar för arbetarklassen. Dessutom förbättrar det miljön.

Sjukvården försämras och privatiseras. Privatiseringar leder till en dyrare sjukvård och en segregerad sjukvård. Arbetarklassen får då sämre sjukvård än de rika. Istället ska vi förbättra sjukvården genom att stoppa privatiseringar , göra tandvården fri och förbättra för äldre. Vad ytterligare privatiseringar kan leda till visar Michael Moore i sin senaste film Sicko. Han kritiserar också den svenska regeringen.

Privatiseringen av pensionerna missgynnar arbetarklassen. Pensionssystemet måste alltså förbättras.

De gemensamma egendomar (telefonnätet, järnvägar, busstrafik med mer) som olika borgerliga och socialdemokratiska regeringar försnillat leder till försämringar för de med sämst betalningförmåga, för de som tjänar minst, arbetarklassen. Ta tillbaka dessa egendomar.

Avregleringar har lett till dyrare priser i exempelvis elmarknaden. Inte heller någon annan stans kan man se nåt som gjort det bättre för arbetarklassen med avregleringar. Regleringar kan införas igen för att gynna arbetarklassen.

Den nuvarande borgerliga regeringen har gynnat de rika med diverse skattelättnader. Naturligtvis inför vi dessa skatter igen och minskar på det sätte klyftorna i samhället. Något som leder till minskat utansförskap, minskad segregering etc. När vi ändå håller på ser vi till att skatt på räntor , aktieutdelningar etc får samma reella procentsats som skatt på arbete. Bör leda till en höjning av det förstnämnda och en säkning av skatten på arbete. SItuationen för arbetarklassen förbättras.

För att minska segregeringen inför vi återigen en statlig skola och avslutar det för arbetarklassen farliga exprimentet med alltfler privatskolor (så kallade fristånde skolor).

Det går säkert att forstätta en stund till, men min poäng kanske kommer fram, vi bekämpar Sverigedemokraterna bäst genom att presentera bättre förslag på lösningar av olika problem. De lösningar vi inom vänstern presenterar på sociala problem måste gynna hela arbetarklassen.

Politiken måste utgå från arbetarklassens behov, inte utgå från diverse livstilsfrågor. För då lämnar vi fältet fritt för populister från höger. Vi i vänstern måste tala i ett underifrånperspektiv. Oxh kom ihåg, det är inte Sverigedemokraterna som främst bojkottas av det etablerade. Det är vänstern. Bojkotten mot oss från borgarmedia är klart större och effektivare än något som eventuellt drabbar SD. Det är vi inom vänstern som behandlas illa. Inte SD.

Intressant?

Andra bloggar om: Arbetarklass, Arbetarkamp, Bostadspolitik, Identitetspolitik, Klass, Kollektivtrafik, Nationalism, Politik, Socialistiska Partiet, Sverigedemokraterna, Socialpolitik, Vänstern

När blir Mauricio Rojas Sverigedemokrat?

Man kan inte annat än undra. I Mauricio Rojas inlägg i DN ser han kommunister i varje buske. Ja, kommunister har skrivit varenda läromedel, varenda bok och sprider falsk propaganda. Hemlig kommunistpropaganda alltså. Herregud, böckerna beskriver det moderna Sverige som om det skapats av människor i kamp, som ett verk av vanliga männsikor. Men förstås vet Mauricio Rojas bättre. Vanliga människor är oförmögna att skapa någonting. Allt skapas av några få fantastiska män (naturligtvis män, kvinnor verkar inte existera i Rojas artikel).

För mig är Rojas artikel precis samma sak som när Sverigedemokraterna beskriver Sverige som full av smygkommunister som hotar den "svenska kvinnan" och de "svenska familjeidealen".

Mauricio Rojas "undersökning" är i själva verket inget annat än patetisk traditionell antikommunism och förnekande av vanliga människors roll i historien. Han vräker ur sig diverse påståenden som inte beläggs och som troligtvis helt saknar relevans och sanning. Socialpolitik (han menar social välfärdspolitik förstår man) kan inte förändra någonting skriver han. Vad var det då som förändrade Sverige under 1950-talet, 1060-talet och 1970-talet till världens kanske mest jämlika och jämställda land? Men detta är förstå produkten av några enskilda starka män till kapitalister i Mauricio Rojas förvirrade hjärna. Alla inser att karl'n faktiskt är ute och cyklar med sin "undersökning" och sin artikel.

När han skriver att det var män som Johan August Gripenstedt, Gustaf de Laval, Lars Magnus Ericsson eller Nils Gustav Dalén som skapade landet och inte det vanlig arbetande folket visar Mauricio Rojas ett förakt för arbetare och fattiga som i kamp tvingat fram allmän och lika rösträtt, pensioner och mycket annat. Samma förakt som högerpartier och deras medlemmar alltid visat. Vad skulle dessutom de nämnda gubbarnas företag ha varit utan arbetarna?

Och ärligt sagt, vad har LM Ericsson gjort? Han uppfann inte ett skit. Hans företag höll på att gå åt helvete så staten gick in och tog över telefonnäten som bolaget drev. Och sen var det statliga beställningar som garanterade hans företags överlevnad. Att rädda hans företag var dock inte ändamålet med att staten övertog telefonnäten. Nej, att man övertog driften av telefonnäten berodde på att man ville få en utbyggnad till alla delar av landet och se till att alla männsikor, oavsett klass och bostadsort skulle kunna ha telefon. Så länge nätet var i privata händer var det bara lönsamma folkgrupper och orter som fick telefon. Det är så marknadskrafterna fungerar. Mycket ojämlikt och orättvist alltså.

Mauricio Rojas påstår i sin artikel att han presenterar "den vetenskapliga sannaingen". Sånt trams. Han presenterar en ideologisk partsinlaga som i argumentation och blindhet inte står Sverigedemokraterna efter. Snart dags för partibyte igen?

Andra bloggar om: Mauricio Rojas, Klass, Socialpolitik, Sverigedemokraterna, Utveckling, Arbetarkamp

Strukturellt förtryck och den liberala rätten

Tempus Fugis missförstår hela resonemanget om strukturellt förtryck som jag hänvisar till i mitt inlägg, Liberala rättstraditioner. Med strukturellt förtryck menas att strukturer inte individer orsakar rättvisor. Sådant kan inte åtgärdas av ett liberalt rättssystem med sin inriktning på individualism. Det innebär inte att man fråntar individen ansvaret för sina handlingar, vilket Tempus Fugit behagar påstå. Det enda som det bevisar är att TF inte förstått nånting av resonemang kring strukturer.

Låt oss titta på rättssystemet och några av de följder vissa strukturella problem i samhället får.

Klasskillnader - leder till att arbetare straffas hårdare än överklass för samma brott.
Patriarkat - leder till att våldtagna kvinnor inte blir trodda i rätten.
Rasism - leder till att folk av icke-svenskt ursprung får hårdare straff.

Sammansättningen i rätten när det gäller nämndemän är oerhört skev. Nämndemännen är äldre, oftare män och mer sällan invandrare än vad som generellt gäller i samhället.

Detta beror på klassamhället, patriarkatet och rasismen, inte på individuella fel av enskilda personer som sitter i tingsrätten, hovrätten eller HD. Inte heller av individuella fel av poliser, åklagare och domare. De systematiska fel som begås i dessa hänseenden är för att man omedvetet styrs av sina egna fördomar som skapats avde strukturella skillnader mellan olika grupper som existerar i vår samhälle.

Ovanstående är inga kontroversiella påståenden. Alla har belagts i ett flertal undersökningar, bland annat i Diesens bok "likhet inför lagen". Läs mer i mitt tidigare inlägg Orättvis rättvisa.

Kan sådan här problem åtgärdas inom ramen för det liberala rättssystemet? Mitt svar är nej. Kan vi åtgärda dem med en förändring av rättssystemet och hur skulle ett sådant system se ut? Jag är tveksam till detta, Kielos verkar övertygad. Jag vet inte hur ett sådant system skulle kunna se ut, men kan kanske återkomma till detta senare.

Kan vi åtgärda såna här fel med strukturella åtgärder. Ja, det är min övertygelse att vi kan det. Avskaffa klassamhället, avskaffa patriarkatet osv är ju lösningar. Men som alla inser är det inte direkt några förbättringar här och nu. Och jag tycker inte vi ska vänta tills "paradiset" uppnåtts för att göra något. Vi kan angripa en del av dessa fel med strukturella åtgärder för att komma till rätta med snedrekrytering av nämndemän, poliser etc.

Läs också:
Klasskamp och feminism – oförenliga världar?
Identitetspolitik vs klasspolitik

Andra bloggar om: Brott, Politik, Polisen, Klass, Feminism, Rasism

Under helgen som varit ...

.. har två svenska partier haft kongresser. Miljöpartiet och Sverigedemokraterna. Och jag har varit på landet och umgåtts med min fru, min dotter och mitt lilla barnbarn Hjalmar. Regnigt har det varit, soligt har det varit.

Men som sagt, två partier har haft kongresser. Två väldigt olika partier, ett parti totalt dominerat av män, ett annat inte lika dominerat av män. Ett parti nästan utan debatt, ett annat parti med rejält av debatt, i en ny form - s.k. påverkanstorg. Inte på någon av kongresserna skulle jag känt mig hemma. I det ena fallet på grund av de fascistiska, rasistiska och intoleranta åsikterna. I det andra fallet främst på grund av det flummiga upplägget och attityderna.

Hos inget av partierna kan jag hittat en politik för arbetarklassen. Inget av de två partierna är emot privatiseringar, inget är för kollektiva lösningar, inget av partierna är för en politik baserad på jämlikhet och rättvisa för alla, oavsett klass, ursprung, sexuell läggning etc.

Ett av partierna är för en familjepolitik som hör hemma i ett annat århundrade, det andra partiet ser inte problemet och de ökade klasskillnaderna som privatskolor innebär.

Varken Sverigedemokraterna eller Miljöpartiet kan erbjuda en politik för arbetarklassen. Sverigedemokraterna kan inte erbjuda en modern politik överhuvudtaget och miljöpartiet spelar de facto kapitalismen och miljöförstöringen i händerna då de inte inser att kapitalismen och marknadskrafterna aldrig kan lösa problemen med klimatet, problemet med växthuseffekten.

Källor: DN1, DN2, DN3, DN4, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, Jinge.se, Joel Malmqvist, Hanna Löfqvist

Andra bloggar om: Miljöpartiet, Klass, Sverigedemokraterna, Politik

Klasskamp och feminism – oförenliga världar?

Ibland verkar det så när man följer debatter och diskussioner. Men så behöver det inte vara och så ska det inte vara. Klasskamp och kvinnokamp (låt oss använda det ordet istället, då ordet feminism blivit korrumperat och numera även inbegriper saker som inte alls är feminism som jag ser det) måste kombineras, något som mitt parti i alla tider försökt med, bl.a. i broschyrer som Ingen klasskamp utan kvinnokamp, Ingen kvinnokamp utan klasskamp. Detta har emellertid skett utan att en riktig koppling mellan kvinnokamp och klasskamp gjorts. Så har det varit inom hela vänstern, utom de autonoma och anarkistiska kretsarna som jag ser det. Därför framstår det alltid lite förvirrat hur vi tänker oss att kampen mot olika förtryck kan kombineras. Men försök till teorier att kombinera kvinnokamp, klasskamp och även kamp för andra förtryckta gruppers rättigheter har gjorts. Kändast i Sverige är de teorier som den autonoma och anarkistiska miljön tagit till sig.

Den miljön har plockat upp en teori som heter ”triple oppression” och vidareutvecklat denna i Sverige till något som går under namnet ”förtryckssamverkan”. En definition kan se ut så här:

” det finns tre grundläggande förtryck: kapitalism, sexism och rasism, som alla tre är sammantvinnande i en slags nätliknande struktur, och som alla tre bör bekämpas lika mycket, var och en för sig och tillsammans. En slags förtrycktas ”gemenskap” förutsätts uppkomma, där allianser bildas mellan olika grupper av förtryckta. Vidare överfördes det feministiska slagordet om att det personliga är politiskt även på rasism och kapitalism – vi har inte bara insocialiserade normer om över och underordning i våra könsroller, utan även i egenskap av individer tillhörande en särskild klass eller etnisk grupp.”
(från Marco Espvall, Anti Fascistisk Aktion – socialistiska kämpar eller terrorister?)

Den här teorin har emellertid fått en del konsekvenser som idag framstår som totalt felaktiga och ibland rentav bisarra. Teorin har utvecklats åt det håll att alla förtryck ska jämställas och det har fått djurrättsaktivister att hävda att förtrycket av djuren ska jämställas med kvinnoförtryck, klassförtryck, rasism osv. Men den allvarligaste konsekvensen av teorins brister är att den inte inbegriper social grupper som den enhet som utsätts för resp. utsätter andra för förtryck. Detta har lett till en individualisering av politiken som har blivit som en slags spegelbild av det nyliberals samhället. På det sättet har via anarkismen individualismen eller identitetspolitiken tagit sig in i andra delar av vänstern. Rikard Warlenius har i webbtidningen Yelah levererat en svidande kritik av ”triple oppression”-teorin och dess efterföljare ”förtryckssamverkan” och identitetspolitik. Idag verkar den anarkistiska/autonoma miljön i stor utsträckning ha lämnat denna teori till förmån för mer klassiska marxistiska teorier om klasser etc. Men lagom till att den autonoma/anarkistiska miljön överger såna här teorier har de letat sig in i socialdemokratin, vilket Katrine Kielos i flera artiklar kritiserat, och även i andra delar av vänstern där det ibland kallas intersektionalitet (fast det finns flera teorier om detta också),oftast livsstilspolitik, ibland identitetspolitik. Om en debatt kring detta och kring definitionsfrågorna kan man läsa i ett av mina tidigare inlägg, Identitetspolitik vs Klasspolitik.

Det finns dock andra som försökt sig på att skapa en teori där olika typer av kamp mot förtryck kan förenas. En av dessa är Iris Marion Young med sin teori om ”förtryckets fem ansikten”. Hon menar där att förtryck är något som inbegriper social grupper och att sådan här analyser inte kan göras på individnivå. Motsättningar och förtryck har alltså med grupper, inte individer att göra. Och teorier måste utformas utifrån detta. Detta är en viktig distinktion gentemot ”triple oppression”-teorin som jag ser det.

Klassförtryck eller motsättningen mellan arbetarklass och borgarklass ser Young som en grundläggande motsättning i samhället, men det anser hon även att vissa andra förtryck eller motsättningar är. Iris Marion Young menar att hennes teori är ett utkast till en teori där kamp mot olika former av förtryck och kamp för rättvisa och ett annat samhälle kan förenas. Låt oss ta en titt på vad det innebär i korthet.

”Förtryckets fem ansikten” är

Exploatering vilket Young jämställer med det marxistiska begreppet utsugning. Dvs några vinner rikedom genom att tillägna sig profiten av andra människors arbete. Innebär en systematisk överföring av kraft och resurser från en social grupp till en annan. Ex.vis. från arbetarklass till borgarklass. Det finns också de som menar att familjen kan ses som en form av exploatering, där överföring av kraft och resurser sker från kvinnor som grupp till män som grupp.

Marginalisering som Young menar är en typ av förtryck som blir allt vanligare. Speciellt gäller detta kanske för många invandrargrupper som marginaliseras och aldrig blir en del av samhället de lever i. Men det gäller också andra, exempelvis människor ur arbetarklassen som friställs och sedan aldrig med kommer in på arbetsmarknaden eller fysiskt och psykiskt funktionshindrade.

Maktlöshet som handlar om att människor ställs utanför beslutsfattande och inflytande. De som drabbas hårdast av detta är människorna i botten, invandare, arbetare, kvinnor. Arbetarklassens obetydliga inflytande på sin arbetsplats är ett fall av maktlöshet liksom invandrarnas och arbetarklassens i praktiken obefintliga möjligheter att påverka den politik som förs i ett land som Sverige. Val duger inte för att häva maktlöshet. Speciellt inte då kandidaterna som finns att rösta på alla kommer från borgar- eller medelklass. Ett ytterst fåtal är invandrare.

Kulturell dominans innebär att en grupp samtidigt som den är osynliggjord framställs i stereotypa bilder och skiljs ut som den ”andre”. Typexempel är USA:s behandling av svarta och hela västvärldens behandling av muslimer. Men också arbetarklassen utsätts för detta när deras vanor inte är ”tillräckligt fina” eller kanske rentutav ”vulgära”. Debatten i Aftonbladet om köphysteri innehåller en hel del av kulturell dominans kan man nog lugnt konstatera.

Våld. Systematiskt våld är det femte och sista av förtryckets ansikten. Något som kanske framförallt drabbar kvinnor, invandrare, HBT-personer, men förstå även andra, beroende på typen av samhälle. I en diktatur drabbas t.e.x. arbetare ofta av systematiskt våld.

Enligt Young är en grupp förtryckt om den drabbas av något av förtryckets fem ansikten. Ett kriterium räcker alltså för att en grupp ska vara förtryckt.

Några frågeställningar uppstår direkt när jag läst Youngs text och min egen sammanfattning här ovan. Är det möjligt att denna teori också kan leda till identitetspolitik, individualism? Det verkar väl inte så med den starka betoningen på sociala grupper. Vidare kan man ställa sig frågan att om en grupp är drabbad av flera av kriterierna – är den gruppen då mer förtryckt än en grupp som bara drabbas av något enstaka kriterium? Den frågan kan jag inte svar på så här direkt, men kanske någon annan kan kommentar just detta och hjälpa mig och andra på traven här.

Läs gärna andra artiklar om detta ämne:

Debatten om identitetspolitik:

Katrine Kielos, Mona Sahlins modernitet (mars 19, 2007)
Marcus Nilsson, Vi måste problematisera kön, etnicitet och kultur (19 mars 2007)
Marta Axner, Identitetspolitik eller inte? (20 mars 2007)
Peter Karlberg, Klassanalys versus identitetspolitik (21 mars 2007)
Roya, Identitetspolitik vs klasspolitik (24 mars 2007)
Jimmy Sand, Identitet, klass och maktanalys (25 mars 2007)
Jimmy Sand, Identitet, klass och makt - en uppföljning (26 mars 2007)
Vänstra Stranden, En ny vänster? (27 mars 2007)
Charlotte W, "identitetspolitik" - den nya fiendebilden (27 mars 2007)
Jimmy Sand, Vad f-n är “identitetspolitik”? (del 1 av 2) (2 april 2007)
Jimmy Sand, Vad f-n är “identitetspolitik”? (del 2 av 2) (23 april 2007)
Katrine Kielos, Om identitetspolitik i Tiden (2007/04/26)
Peter Karlberg, Feminism - identitetspolitik eller..? (27 april 2007)
Jimmy Sand, Kielos om identitetspolitik igen (30 april 2007)
Anders Svensson, Identitetspolitik vs klasspolitik (3 maj 2007)
Jimmy Sand, Identitet, livstil, rörelser - en summering (3 maj 2007)

Artiklar om ”triple oppression” och ”förtryckssamverkan”

Triple Oppression (ursprungsdokumentet för teorin)
Arwid Lund, Triple Oppression (31 dec 1995)
Debatt om förtryckssamverkan på socialism.nu
Arwid Lund, Så kan marginaliseringen brytas (Arbetaren nr 30, 2000)
Rikard Warlenius, Revolutionen börjar inte inom oss själva (17 maj 2000)

Artiklar av Iris Marion Young

Iris Marion Youngs artikel om Förtryckets fem ansikten (1990)
Unruly Categories, A critique of Nancy Fraser's Dual Systems Theory (NLR 222, 1997)

Ett par artiklar om Iris Marion Young

Iris Marion Young 1946-2006
Iris Marion Young är död, (Yelah, 1 aug 2006)

Andra bloggar om: Feminism, Identitetspolitik, Iris Marion Young, Klass
Intressant.se

Identitetspolitik vs klasspolitik

Finns här en motsättning eller inte? Jag har läst igenom större delen av en debatt som förkommit på diverse bloggar med anledning av ett inlägg av Katrine Kielos om Mona Sahlin på Jonas Morians blogg.

Det är lätt att se att debatten varit något förvirrad. Man har inte varit överens om begreppsapparaten och det har lett till allehanda tolkningar och diverse spretiga inlägg från skribenter och bloggare som tolkat betydelsen på sitt eget sätt. Därför tänker jag börja med att försöka reda ut vad begreppet identitetspolitik egentligen står för.

Ordet tycks ha dykt upp i den svenska debatten omkring år 2000 i autonoma och anarkistiska kretsar som en del av debatter kring den globala rättviserörelsen (också kallad globaliseringsrörelsen eller av motståndarna, anti-globaliseringsrörelsen). Från början är det ett begrepp som har en entydigt positiv betydelse. Det används för att beskriva den politik som enfrågerörelser för ut. Sådana rörelser kallas nämligen också för identitetsrörelser. Några som behandlade identitetspolitik från en svensk horisont var Arwid Lund som skrev ”Flykten från partipolitiken” och Anki Bengtsson i artikeln ”Kan identitetsrörelser bli gränsöverskridande”, bägge två i nättidningen Yelah.net. Likhetstecknet mellan identitetsrörelse och enfrågerörelse var starkt och man menade att dessa skiljde sig från politiska rörelser. Politiska rörelser kunde förstås som rörelser med ett helt system av frågor och lösningar, ex politisk partier. Bägge två var emellertid exempel på sociala rörelser. Man såg också den globala rättviserörelsen som exempel på hur små och stora identitetsrörelser (ex.vis gay-, miljö-, kvinnorörelser) kan samarbeta för att tillsammans bli en politisk rörelse och på så sätt bli mer effektiva mot en gemensam fiende. Det är denna betydelse av identitetspolitik som Jimmy Sand hänvisar till i en av sina artiklar om frågan, Vad fan är "identitetspolitik"? (del 1 av 2) när han citerar engelska Wikipedia Men som vi snart ska se är denna betydelse inte längre den giltiga i Sverige. Här har begreppets innebörd förskjutits.

I olika diskussioner inom den autonoma miljön har begreppet gradvis förskjutits till att få en annan innebörd och kommit att i praktiken betyda detsamma som livsstilspolitik (livstilism). Något som Jimmy Sand också hänvisar till och menar att det är detta som Kielos egentligen menar. JS har dock missat att det faktiskt rör sig om samma sak. På debattsajten socialism.nu finns flera debatter både kring identitetspolitik och livsstilism. I en av dessa debatter säger en ledande autonom aktivist och ideolog att Gunilla Thorgren i DN den 4 mars 2003 gav en perfekt beskrivning av vad identitetspolitik innebär. Det är Karolina Ramkvist som intervjuar.

"-Du skriver att parollen "det privata är politiskt" har förvandlats?
-När vi använde oss av den handlade det om de problem som kvinnor upplevde var deras eget fel; att man var en dålig mor som inte ville vara hemma eller en dålig hustru som var arg på sin man. Vi sa att det här är politik, det är inte oss det är fel på. Att vi inte fungerar privat är ett resultat av att vi är förtryckta, att vi har en omöjlig livssituation. Idag har det blivit en individualism, en privatisering av politiska frågor.

Identitetspolitik är alltså individualism, en privatisering av politiska frågor. Denna tolkning av begreppet identitetspolitik överensstämmer väl med den Kielos gör sig till taleskvinna för när hon skriver:

"Sahlin väljer alltså medvetat att inte analysera i termer av klass och kön. Hon menar att problemen uppstår i det glapp som finns mellan individ och norm. Detta är en stor ideologisk förändring bort från klassanalys och mot identitetspolitik."

"Det finns en ideologisk konflikt mellan klassanalys och identitetspolitik som sällan erkänns inom socialdemokratin."

"Att ”bejaka och erkänna kulturella och etniska skillnader” har börjat ersätta solidariteten som princip bland socialdemokrater som är inspirerade av identitetspolitisk teori."

Följaktligen menar jag precis som Kielos att det faktiskt finns en motsättning mellan identitetspolitik och klasspolitik, men däremot ingen motsättning mellan klasspolitik och enfrågerörelser (också kallade identitetsrörelser). Istället är det min uppfattning att klasskamp måste kombineras med kvinnokamp (feminism), antirasism, kamp mot förtryck av HBT-personer osv för att vi inom den socialistiska vänstern ska kunna bli framgångsrika.

Eftersom ingen utrett bakgrunden och utvecklingen av begreppet identitetspolitik har debatten blivit förvirrad som jag redan tidigare skrivit. Exempelvis har bloggen Vänstra Stranden hamnat totalt fel i analyserna och resonemangen. De debatterande bloggarna har i många fall helt enkelt inte förstått att begreppet förändrat betydelse under den korta tid det använts i svensk debatt. Men det har Kielos gjort. Olika inlägg som gått emot Kielos har därför helt missuppfattat var frågeställningarna står och argumenterar mot fantasier som jag ser det. Inte undra på att debatten blir förvirrad när begreppet ges olika tolkning av olika debattörer. Såväl Roya och delvis Axner skjuter följaktligen förbi målet när de argumenterar mot Kielos.

En politik från enfrågerörelser som syftar till att föra fram enskilda gruppers intressen är alltså inte vad som idag menas med begreppet identitetspolitik. Det finns i min uppfattning ingen motsättning mellan detta och klasskamp. Istället måste de olika frågorna komplettera varandra (om hur detta kan gå till tänker jag återkomma till). Inte heller bör begreppet identitetspolitik användas för att beskriva enfrågerörelsernas kamp, vilket Charlotte W påpekar i ett inlägg på sin blogg Kamferdroppar. Tyvärr har hon just missuppfattat begreppet på det sättet och argumenterar därefter.

En av de som däremot läst Kielos rätt är Peter Karlberg som skrivit två inlägg i debatten, ”Klassanalys och identitetspolitik” samt ”Feminism – identitetspolitik eller?”. I det andra inlägget kommenterar han Katrine Kielos andra inlägg i frågan, en artikel som ursprungligen publicerades i den socialdemokratiska tidskriften Tiden. Peter Karlberg kritiserar med rätta i sin artikel en del rena motsägelser i Kielos resonemang i Tiden-artikeln.

Läs mer om flyktingfrågor, etnicitet, rasism och invandring
Debatt om integration och mångkultur
Öppna Gränser, Kampanj från Socialistiska Partiet år 2005.

Läs mer om feminism
Ingen klasskamp utan kvinnokamp, ingen kvinnokamp utan klasskamp

Fjärde Internationalens HBT-resolution från 2003 (på engelska)

Andra bloggar om: Klass, Flyktingpolitik, Feminism, Identitetspolitik, Vänstern, Katrine Kielos

Varför har så många fel om Sverigedemokraterna?

Alltför många vänsterdebattörer tycker det är rätt att "ta debatten" med Sverigedemokraterna. Jag förstår inte riktigt varför de tycker så.

Den enda effekten av att debatterna med Sverigedemokraterna är att de får mer uppmärksamhet, man hjälper SD att bli rumsrena. Och att bli rumsrena, det är vad det fascistiska partiet behöver för att kunna ta det sista steget i sin sin väg mot riksdagen. Utan att "smuts"-stämpelns tvättas bort är deras chanser mycket mindre.

Än värre blir det när man som Mustafa Can i DN, Den förledande svenska idyllen, tror att man kan "besegra" Sverigedemokraterna i en debatt genom att säga att de är invandrarfientliga. Så dumt, så korkat. Det vet ju deras presumtiva väljare redan. Det är ju en av huvudanleninganr till att de kan tänka sig rösta på partiet.

SD ska naturligtvis bemötas genom att påpeka att deras medlemmar i stor utstäckning är kriminella, genom att påpeka att deras politik leder till sämre villkor för arbetaklassen. Så fort man pratar socio-ekonomiska frågor har Sverigedemokraterna inga egentliga svar. Men den diskussionen ska inte tas med Sverigedemokraterna direkt. Utan tas vid sidan av. Vi ska inte bemöda oss med att ha kontakter med ett parti som är uppenbart demokratifientligt, med misskötsamma medlemmar, med en politik som skulle försämra villkoren för de fattiga i Sverige. Om hur man bemöter SD och liknande partier har Katrine Kielos skrivit ett bra blogginlägg, Problem i Sahlins debattstrategi mot SD. Men hon har fel när hon tycker man ska ta debatten med fascisterna. Men rätt när det handlar om vilka frågor som måste dras. Det handlar om social rättvisa, det handlar om klassfrågor. Låt oss föra fram hur vi kan göra samhället bättre för arbetarklassen. Det är enbart genom att göra klassperspektivet till det centrala vi kan besegra partier som vill göra etnicitet till den viktiga frågan. För att göra det behöver vi inte debattera med dom.

Vi måste acceptera att problem finns, men presentera klassmässiga lösningar istället för rasistiska lösningar.

Lodenius har också fel när hon säger att SD inte är ett rasistiskt parti: Det är uppenbart att det är ett rasistiskt parti. De vill ha bort invandrarna, de vill ha ett etniskt rent Sverige osv. Dessutom är det ett fascistiskt parti, precis som sina kompisar i andra länder, Dansk Folkeparti, Le Pens Front National för att ta några exempel.

Andra debattörer hävdar att vi måste lära från andra länder hur partier av SD:s typ ska hanteras. Ja inte ska vi göra som i Danmark, där man "tog debatten" och vips har man fått en regering med en invandrarfientlig och arbetarfientlig politik. Det är faktiskt ingen bra lösning. I Danmark har man normaliserat Dansk Folkepartis åsikter genom att behandla dem som vilket parti som helst. Det tycker jag inte vi ska göra i Sverige.

Det finns ett antal länder i Europa där högerpopulistiska fascistpartier ännu inte slagit igenom på nationellt plan. Två av dessa länder är Sverige och Tyskland. I bägge länderna har den allmänna inställningen varit att inte debattera med fascistgrupper. Det har alltså visat sig vara effektivt. Baksidan är naturligtvis att fascister och rasister i dessa två länder är lite våldsammare än i många andra länder. En resultat av det utanförskap som skapas när de blir utdefinierade. Det är en olägenhet vi får ta för att framgångsrikt kunna bekämpa rasister och fascister på den högerpopulistiska kanten.

Andra bloggar om: Sverigedemokraterna

Därför ska man inte debattera med Sverigedemokraterna

För att ett högerextremt parti ska nå framgång krävs två saker.

Det första är att det finns utrymme för dem att presentera enkla förklaringar. Förklaringar som använder etnicitet istället för klass som grund för motsättningar. Utrymme för sådana förenklade förklaringar ges när arbetslösheten är hög, när människor känner sig orepresenterade och långt ifrån makten. Utanförskap skapar möjligheter för rasistiska partiers propaganda. Skapar möjligheter för sådana partier som SD. Ansvariga för utanförskapet och för arbetslösheten är dagens riksdagspartier.

Det andra som krävs är att partiet betraktas som rumsrent. Detta har varit Sverigedemokraternas problem. Med sitt nazistiska förflutna har det varit svårt för partiet att framstå som rumsrent. Med den stora mängd personer i partiet som dömts för brott har det också varit svårt att framstå som ett parti som alla andra. Men nu har SD fått en gratischans, helt plötsligt debatterar riksdagspartierna med dem. På så sätt bidrar dessa partier till att göra Sverigedemokraterna rumsrena. Det är helt onödigt.

På två plan är alltså de nuvarande riksdagspartierna ansvariga för att Sverigedemokraterna ges en chans. Så onödigt. Eller är det med flit. De borgerliga partierna vill kanske i skuggan av rasisterna i Sverigedemokraterna driva igenom en precis lika rasistisk och borgerlig politik. En reaktionär familjepolitik osv. Precis på samma sätt som i Danmark. Eller?

Debattera inte med Sverigedemokraterna! Ge dem ingen trovärdighet!

Demokrati ?

Jag hör det hela tiden, jag hörde det i Malmö på MR-dagarna, jag har sett det i tidningarna i samband med SVT:s Castrotema. Allt som inte är exakt enligt ramen för en västerländsk demokrati är ingen demokrati. Sånt trams. Precis som det skulle finnas en färdig mall, en slutgiltig form som är demokrati. Det kan självklart inte vara så. Även västerländska demokratier ser ju helt olika ut.

Är USA den slutgiltiga demokratin, eller kanske Sverige? Våra samhällsystem är ju totalt olika i de flesta aspekter. Är ett land där 80% av befolkningen deltar i olika fomer av val en bra demokrati eller ett land där bara 45% deltar en bättre demokrati? Det första skulle kunna var Sverige eller Kuba, det sistnämnda USA. Vilket land är mer demokrati? Ett land med mängder av partier, ett land med i praktiken bara två partier eller ett land med bara ett parti?

Vilket är mest demokrati? Ett land där media kontrolleras helt av staten eller ett land där media kontrolleras av ett fåtal privata koncerner tillhöriga en liten maktelit. Ett land där fackföreningar i praktiken inte tillåts i stora delar av landet, eller ett land där facket är en del av statsapparaten?

För mig är det inte så enkelt att demokrati är något färdigt. Demokrati för mig är något som ständigt utvecklas, något som konstant måste fyllas med nytt innehåll, nya former och utvidgas till allt fler samhällsområden. Görs inte detta förtvinar demokratin. För mig är varken Sverige, där områden som berörs av demokratiska politiska beslut inskränks, Kuba, där rätten att bilda föreningar saknas, eller USA där bara en minoritet av befolkningen deltar i politiken, några demokratier.

För mig krävs det mer för att något ska kallas demokrati. Det krävs att politiken omfattar alla samhällsområden, även den ekonomiska sektorn. I min demokrati kan inte en odemokratiskt tillsatt företagsstyrelse ödelägga bygder, orter och städer genom att lägga ner fabriker. Även sådana beslut måsta vara underordnade demokratin. Då har vi nått något som börjar likna demokrati.

Jag är trött på allt snack om att "försvara demokratin". Vilken jävla demokrati? Volvos rätt att lägga ner i Göteborg? Är det demokrati? Trams! Det är diktatur. Överklassens diktatur, borgarklassens diktatur. Enda sättet att fösvara demokratin är att utvidga de områden som omfattas av demokratiska beslut.

Anders_S

Läs också vad mitt parti, Socialistiska Partiet, tycker om Kuba.

Vilka röstade på Sverigedemokraterna?

Petter Larsson menar i GP den 20/10 att debatten om SD:s framgångar i valet är förenklad, Vilka röstade på Sd - och varför?. Där hänvisar han bland annat till Lars Henrikssons krönika En larmklocka för arbetarrörelsen från den 19 oktober.

Men vilka röstade dåpå Sverigedemokraterna? Några exempel från verkligheten i Göteborgsområdet kan kanske ge en fingervisning. Låt oss börja med öarna längst norrut i Öckerö kommun. På en av dessa öar är jag född, nämligen Rörö. På Rörö fick SD 3 röster (1,57%) i kommunvalet. På betydligt mindre Hyppeln fick SD 5 röster (3,5%) och på ön med störst befolkning av de tre nordliga öarna, Knippla, 6 röster (2,17%). I riksdagsvalet var det 2 röster på Rörö (1,05%), 6 söter på Hyppeln (4,11%) och 7 röster på Knippla (2,55%). Få röster kan tyckas och låg procent. Men siffrona säger oss nånting om vi vet något om öarna. Den ö där SD har högst andel av rösterna, Hyppeln, är en ö som historiskt har schartauansk kristendom som dominerande tro. De andra två öarna är till stor del frireligiösa, framförallt Rörö där SD är svagast. Likadant är mönstret i hela södra Bohuslän, schartauanska distrikt har större andel röster på Sverigedemokraterna än andra. Yrkesmässigt är man på Rörö framförallt fiskare. På Knippla dominerar pendling till Göteborg, men det finns även fiskare. Så också på Hyppeln. Ön med mest "småborgare" har alltså minst andel röster på SD. Ön med störst andel arbetare, Knippla, ligger mittemellan.

Hur ser det ut i själva Göteborg då? Störst andel röster fick SD i Rannebergen 2, dvs själva Rannebergens hyreshusområde (9,23% i kommunvalet). I detta område bor i huvudsak "vit" arbetarklass". Näst störst andel fick SD i ett område i Tynnered, Näset-Önnered 7 (7,98% i kommunvalet), ett område med insatslägenheter och villor med vit arbetarbefolkning. Av de 28 områden där SD fått över 5 % är alla utom 5 stycken, områden med "vit" arbetarbefolkning.

Lars Henrikssons vagt framförda teori om att det är arbetarväljare som röstar på SD verkar bekräftas av de exempel från Göteborg jag fört fram. Men de motsäger inte heller Petter Larssons påstående om att SD hämtar sitt främsta stöd från "småborgare". Många småföretagare i hantverksbranscher och andra branscher lever ju ofta med samma ekonomiska villkor som arbetare och bor därför ofta i samma områden. Landsortsexemplen från södra Bohuslän visar på att det också finns andra faktorer som påverkar. Vilken betydelse har exempelvis den stora andelen Jehovas vittnen bland de boende i Rannebergen? Eller det faktum att många Hells Angels-medlemmar är skrivna i Bergum där SD fått över 6%.

Jag tror alltså att även Petter Larsson förenklar, men åt andra hållet. Hos honom är det bara rasismen hos SD som spelat in. Så tror jag inte det är, men rasismen hos SD innebär att man kan få en enkel förklaring på problemen med arbetslöshet osv. De orsaker som Lars Henriksson och Petter Larsson presenterar är i själva verket kompletterande. Med låg arbetslöshet kan helt enkelt inte rasismen få fäste. Däri ligger sossarnas misslyckande. När man slutade bekämpa arbetslösheten så skapade man också en grogrund för enkla förklaringar såsom rasism.

Anders_S

Renzo Aneröd visar okunnighet

I tidningen City Göteborg läste jga idag en krönika av Renzo Aneröd. Skriven ur perspektivet att "jag är den ende arbetaren som vet nånting i hela världen, vänstern är skit och SD är dom enda som lyssnar på arbetarklassen, tyvärr".

I krönikan radar han upp sina fördomar. "Vänsterpartiet demonstrerar med fascisterna i Hizbollah". Förutom att det är tveksamt om Hizbollah är fascister så är det dessutom fel i sak. Vänsterpartiet har inte varit med och organiserat demonstrationerna mot Israel i samband med detta lands invasion av och övergrepp mot Libanon. Hizbollah har heller inte deltagit som arrangör. Däremot har anhängare till Hizbollah synts i demonstrationerna. Och vi har ju en demokrati, eller hur? Så dom får väl gå med om dom stöder demonstrationernas syfte. Som var att kritisera Israels politik. Och som sagt, Vänsterpartiet var inte med.

Och som den stora "expert" Renzo uppenbarligen anser sig vara, slår han också fast att "akademikerynglen" i den antifascistiska rörelsen i första hand slår mot arbetarklassen. Frågan är vad Renzo vet om detta. Så vitt jag vet har han ingen som helst kunskap om den antifascistiska miljön, vilka som är medlemmar osv.

Med sån okunskap och sådana fördomar som han visar upp är det svårt att ta hans krönika på riktigt allvar. Men det värsta är nog att det faktiskt finns folk som gör det och därför gör Renzo enbart fascisterna i SD en tjänst (trots att han vill det motsatta) och den antirasistiska kampen en björntjänst.

Anders_S

Bygg fler bostäder för vanligt folk!

Bostadssituationen i Göteborg blir allt mer ohållbar. I takt med att fler och fler flyttar in p.g.a. jobb och utbildning minskar utbudet av bostäder. Politikerna genomför parallellt med den stora inflyttningen till regionen även utförsäljningar av allmännyttan och ombildningar av befintliga hyresrätter till bostadsrätter vilket ytterligare försvårar för ungdomar och vanliga människor att hitta någonstans att bo. Byggandet har visserligen ökat, men konkurrensen inom byggsektorn är dålig och det som byggs är ofta dyra bostadsrätter eller exklusiva hyreslägenheter som unga vuxna med vanliga inkomster inte har råd att bo i.

Rätten till en bostad borde vara självklar. Trots det står tusentals människor utan bostad i Sverige. Bostadssituationen har lett till att många unga tvingas förlita sig på otrygga korttidskontrakt, tvingas tacka nej till utbildning eller jobb för att man inte kan ordna boendet. Vågar man chansa och tacka ja till jobb är det många som måste leva i kappsäck och förlita sig på sina vänners goda vilja med en madrass på vardagsrumsgolvet.

• Bygg fler bostäder!
• Sälj inte ut – bygg ut allmännyttan!
• Inför inte marknadshyror!
• Inför kommunala eller regionala bostadsförmedlingar!

Anders_S

Stoppa clownernas attacker på arbetarklassen - Rösta rätt - Rösta rött!

I år är det valår och valcirkusen har just dragit gång på allvar. Riksdagspartierna kommer att tjafsa på som vanligt och i deras kölvatten kommer återigen de främlingsfientliga och högerextrema småpartierna försöka skräna sig hesa. Precis som tidigare år så kommer de använda lögner och feltolkningar av fakta för att försöka värva röster. De kommer att anspela på människors berättigade oro över sin livssituation för att försöka förmå så många som möjligt att godta deras enkla lösningar på komplexa problem. Tillsammans ska vi se till att de inte lyckas.

Läs mer på Nätverket mot Rasisms hemsida.

Förortsupplopp i Sverige?

Frågan är inte om de kan ske. De har ju redan skett. Ronna nu senast och i Hammarkullen 1997. Även 1994 var det upplopp i Hammarkullen, men då var det i protest mot ett nazistmöte.

Majoriteten av de ungdomar som deltog i Göteborgskravallerna 2001 var också från Göteborgs förorter. Ett förortsupplopp är kanske därför inte långt borta, inte heller i Sverige.

För att få veta mer om vad som hände under kravallerna i Göteborg 2001, kolla min egen sida om detta, Anders_S om Göteborg 2001. Om kravllerna i Hammarkullen kan du läsa här.

Nazistmöte 1994 Hammarkullens Folkets Hus

Nassarna hade hyrt Folkets Hus för ett möte. Lokalbefolkningen i Hammarkullen sammankallade till motdemonstration. Folk försökte ta sig in i lokalerna för att stoppa mötet men misslyckades. Polisen anlände och angrep folk. De lyckades köra bort folk från framsidan av huset, men inte från gaveln. Alla fönster i Folkets Hus våningen som vetter mot gaveln kastades sönder med sten. I praktiken blev det omöjligt för nassarna att ha möte. Vaktmästaren sa att det var mycket obehagligt att ha nassarna där och att han var skitskraj för vad som skulle ha hänt om folkmassan lyckats ta sig in. Sammanstötningar mellan polis och motdemonstranter ägde rum i stort sett hela natten. Polisen eskorterade till slut nassarna därifrån.

Gripande av ung man 1997

Enlig deltagare var den unge man polisen grep en kille som skulle utvisas, enligt andra uppgifter rörde det sig om en kriminell som skulle gripas. I vilket fall som helst var gripandet mycket brutalt och det resulterade omedelbart i att människor, främst ungdomar i omgivningen gav sig på polisen, varpå fler poliser kallades dit. Sammanstötningarna kom att vara ett par timmar.

Från Ove Sernhedes AlieNation is our Nation om denna händelse

Det första som händer när jag våren 1997 börjar vistas i området är för övrigt en konfrontation mellan ungdomar och polis. Vid denna tid fanns i området ingen kvarterspolis. När en 19-årig ung man skall gripas av en polispatrull uppstår en situation då en större grupp ungdomar griper in för att frita sin kamrat. Bilens rutor slås sönder och polismännen förlorar kontrollen, råkar i panik och kallar på förstärkning. Inom några minuter kommer ytterligare 22 polisbilar för att stävja ”upploppet”. Feta rubriker kablas dagen efter ut i pressen. Hammarkullens unga framställs som en oregerlig pöbel, som ligister och den bakgrund som de unga menar var anledningen till bråket kommer inte fram i medierna. TV 4 utgjorde dock ett undantag. Den lokala nyhetsredaktionen ordnade en debatt mellan ungdomar och polis. Vid detta tillfälle blir det uppenbart att pressen inte gett hela sanningen. Ungdomarna framstår här absolut inte som huliganer, de motsvarar inte alls kvällspressens stereotypa föreställningar om invandrarungdomar som farliga och brutala. Dessa
framträder snarare tvärtom – som verbala, mogna och balanserade och de bjuder i direktsändning t.o.m. in polisen till en ”kurs” som de har för avsikt att ge om polisen är intresserad. De anser nämligen att polisen måste ha mer kunskaper om invandrarungdomens och storstadens livsvillkor. Många poliser kommer från små orter utan kunskap om vad det innebär att leva i en modern storstadsförort. Än mindre kunskap har de om vad det innebär att vara invandrare.

Läs också följande om Hammarkullen (Föreningen Harm finns inte längre så vitt jag vet)
HARM - lyckat stadsdelsmotstånd (denna text handlar delvis om kravallerna 1994)
http://www.folkmakt.nu/texter/artiklar/02-harm.htm
I Hammarkullen golar vi inte
http://www.yelah.net/articles/kronika0709
Låt mig säga det med en gång: Jag älskar Hammarkullen!
http://www.svt.se/gbg/hammarkullen/birro.htm
Från ungdomar i Hammarkullen till palestinska ungdomar i Shatila
http://www.proletaren.se /Proletaren/Prolarkiv/Proletaren0226/Pro0226solidaritet.html
HARM - Ett exempel på framgångsrikt motstånd!
http://www.folkmakt.nu/texter/artiklar/10-harm.htm
Kolla också in
Gänget - hot eller möjlighet
http://www.alba.nu/Alba7_01/ove.html

Säpo i Hammarkullen (från AlieNation is our Nation):

Ett av de förhållanden som jag direkt slås av med förundran när jag kom till Hammarkullen i mars–april 1997 var hammarkullebornas relation till polisen. Här fanns en påtaglig och utifrån min förståelsehorisont helt omotiverad rädsla. Jag skriver också redan i mina fältanteckningar från april 1997 om min upplevelse av en ”paranoid misstänksamhet som ger mig en starkt obehaglig känsla och som får mig att känna mig som en inkräktare och en främling”. Det tog mig t.ex. fyra månader innan jag kände att jag kunde plocka fram en bandspelare och en mikrofon utan att provocera eller väcka
obehagliga frågor. Under den första tiden i kontakten med den grupp killar jag följt på nära håll fick jag nämligen flera gånger höra, oftast på ett skämtsamt sätt, att dom inte litade på mig – ”hur skall vi kunna veta att du inte är en ’under cover’ ”. När nu SÄPO kontaktar mig fick alla dessa reflektioner och känslor en ny innebörd, det handlar inte om paranoia utan om en verklig situation. Anledningen till SÄPO:s kontakt med mig var att man ville ha information om vad som händer i förorterna i nordost. Enligt egna uppgifter har säkerhetspolisens behov av att skaffa kunskap om kulturen i dessa områden, de vill lära sig ”knäcka koderna”, detta behov i kombination med svårigheterna att ta sig in i och infiltrera dessa miljöer ledde dem till att kontakta mig. Jag uppmanades i brevet från den 10:e mars att ta kontakt med en kommissarie. Jag gjorde så för att få klarhet i varför de var intresserade av mitt arbete. Kanske skulle jag på detta sätt också få veta om mina informanters berättelser om SÄPO:s arbete hade någon verklighetsanknytning. Kommissarien berättade att man arbetade i Angered men hans redogörelse hölls på ett så generellt plan att mina informanters berättelser varken bekräftades eller tillbakavisades. Några ytterligare kontakter utöver denna träff mellan mig och säkerhetspolisen har inte förekommit. På inrådan från rättsvetenskaplig expertis på området uppmanades jag berätta för de ungdomar och de fritidsledare jag haft kontakt med vad som passerat. Det skulle naturligtvis vara helt förödande för mig och min forskning om uppgifter om att jag haft kontakt med SÄPO kom ut i området från något annat håll än från mig. Men när jag berättar att SÄPO kontaktat mig blev det ingen större diskussion, ”det är ju det vi sagt”. Några i gruppen menade att jag fick finna mig i att bli lite extra granskad under en tid eftersom de inte kunde utesluta att jag bedrev ett dubbelspel.

Den svenska sociala bomben

Detta är samma rubrik som DN:s ledare har idag och det är snat. Det finns problem med och i de svenska förorterna. Men sen spårar DN ur. I ledaren är det främst fundamentalistiska muslimer som utgör faran. Var fan får dom allt ifrån. Det finns cirka 90 000 medlemmar i muslimska samfund i Sverige. Av dessa är bara en bråkdel med i sekter som kan kallas fundamentalister. Ska man döma efter storleken på grupperna utgör kristna fundamentalister i organisationer som Livets ord ett betydligt större problem.

DN:s ledare tar emellertid också upp arbetslösheten och det är naturligtvis rätt att ange arbetslösheten som en stor faktor bakom en tickande social bomb i våra förorter. Där stannar emellertid DN, man ser inga andra orsaker än muslimska fundamentalister och inkompetens hos socialdemokratiska statsråd. Så imbecillt, så futtigt, så ointellektuellt. Man vill inte se att orsakerna är den omfördelning av rikedomar från fattiga till rika som skett de senaste 20 åren. Man vill inte se att det är klassamhället som är den egentliga boven. Det krävs åtgärder för att komma till rätta med detta och det kommer vi knappast att få med den regering som DN föredrar. Det krävs att de privatiseringar av skolor och annan offentlig verksamhet som gjorts tas tillbaka. Det krävs en offentlig sjukvård som är lika för alla, det krävs att vi delar på de arbeten som finns. En ökad produktivitet ska, som alltid tidigare i Sverige, naturligtvis tas ut i form av kortare arbetstid.

Och det är inte muslimska fundamentalister som är problemet i Bergsjön. Det är maffia som är problemet, det är OG och andra gäng som är problemet. Kriminella gäng som utnyttjar att det sociala välfärdssystemet delvis brakat ihop som en följd av nyliberalismen och privatiseringarna. När folk inte får hjälp från myndigheterna får de hjälp från OG. Det är problemet och det kan bara lösas genom att välfärdssystemen återställs till den nivå där de var tidigare. Människor måste kunna få hjälp av det allmänna. Den regering som DN föredrar kommer inte att lösa dessa problem.

Anders_S

Privatskolor bättre?

Skolverket har gett ut en rapport som säger att privatskolor (s.k. friskolor) ger bättre betyg för eleverna och en bättre skolkvalitet än vanliga kommunala skolor. Men ingen säger vad detta beror på, inte skolverket, inte skolminister Baylan, inte borgerliga politker som den stockreaktionäre folkpartisten Björklund. Orsaken är ganska enkel att räkna ut, det är det svenska klassamhället som orsakar att betygen och resultaten i privatskolorna är bättre. Eftersom det huvudsakligen går medelklass- och överklasselever i privatskolorna blir resultaten i de skolorna bättre. Men kanske någon invänder, resultaten blir ju bättre i de kommunala skolorna också, dvs bara i de områden som har många privatskolor. Men snälla nån säger jag då, många privatskolor finns bara i kommuner som bebos av medleklassen och överklassen. Det har inget med privatskolor eller konkurrens alls att göra. Det är inte att skolan är privat som ger bättre resultat, det är att dom privata skolorna domineras av elever som alltid klarar sig bra i skolan som ger det bättre resultatet.

I själva verket är det så att privatskolor leder till en alltmer ökande segregering, till ett allt tydligare klassamhälle och till ökade klassklyftor. Enda lösningen på detta är att man återskapar ett skolsystem där alla får lika möjligheter och lika rättigheter. Det går inte att skapa ett sånt skolsystem så länge överklassen och medelklassen kan välja segregerade privatskolor för sina barn.

Privatskolor ökar klassklyftorna och segregeringen - därför måste skolsystemet reformeras.
För ett rättvist skolsystem - avskaffa systemet med privatskolor för dom redan priviligierade.

Anders_S

Hur många invandrare finns egentligen i Sverige?

Enligt många finns det en miljon, enligt vissa finns det 450 000 muslimer och enligt andra ännu fler. Men hur förhåller det sig egentligen och vilka är invandrarna?

Totalt fanns det 481 141 utländska medborgare bosatta i Sverige den 31 /12 2004. Det fanns 1 100 262 utrikes födda och 326 031 personer födda i Sverige med bägge föräldrarna födda i utlandet. Totalt cirka 1,4 miljoner.

År 1945 var antalet utrikes födda så lågt som 100 000. Sedan andra världskriget har 2,4 miljoner människor flyttat till Sverige och 1,4 miljoner har flyttat ut ur landet. Av utflyttarna var en halv miljon svenska medborgare och av inflyttarna var ungefär 320 000 svenska medborgare. Något mindre än hälften av invandrarna har lämnat Sverige. En spridd missuppfattning är att invandrare och flyktingar är synonyma begrepp. Endast en åttondel av de personer som invandrat åren 1990–2003 är flyktingar d.v.s. i behov av skydd.

Av de 1,1 miljoner människor som fötts utomlands men som idag bor i Sverige kommer 60 000 från Afrika varav 15 000 från Somalia, Etiopien med 11 000 och Eritrea med 4 000. Från latinamerika finns cirka 45 000 personer, varav 28 000 från Chile, 8 000 från Colombia (7 000 av dessa är adaptivbarn) och 5 000 från Peru. Totalt finns det 9 000 adoptivbarn från Sydamerika. Från Asien finns det ungefär 220 000 personer som bosatt sig i Sverige, av dessa kommer 70 000 från Irak, 40 000 från Turkiet, 40 000 från Iran, 15 000 från Libanon, 16 000 från Syrien. Av invandrarna från Asien är 26 000 personer adoptivbarn ( 7 000 från Indien och 8 000 från Sydkorea). Från Thailand och Filippinerna har totalt omkrign 10 000 personer flyttat till Sverige, överväldigande delan av dessa är kvinnor. Om vi räknar de cirka 10 000 nordamerikaner (USA och Canada) som finns i Sverige blir det totala antalet personer från länder utanför Europa cirka 315 000. Cirka 35 000 av dessa utgörs av adopterade barn. Kvar blir 280 000 personer.

Av dessa 280 000 människor från länder utanför Europa kommer kanske 210 000 från länder med dominerande muslimsk religion. Det finns emellertid ytterligare ett antal muslimer i Sverige, från Bosnien härstammar 54 000 personer varav endast en del är från muslimska familjer. Sammanlagt blir det 264 000 människor från "muslimska" länder. Många av dessa har dock kristet ursprung (armenier, assyrier/syrianer, serber, kroater), är zoroastrianer (bland iranier och kurder) eller icke-troende. Totalt är kanske 150 000 troende muslimer i Sverige, kanske 100 000 utövar aktivt sin religion. (Som jämförelse kan nämnas att Pingströrelsen har cirka 90 000 medlemmar). Påståendet om 450 000 muslimer är alltså totalt taget ur luften.

Nu vet vi varifrån nästan en tredjedel av Sveriges invandrare kommer. Resten, två tredjedelar kommer alltså från Europa. Av dessa kommer 140 000 från före detta Jugoslavien, 54 000 av dessa är från Bosnien. En liten del av bosnierna utgörs av troende muslimer. Cirka 60 000 är födda i Baltikum, Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien. Från EU-länder (exkl. Norden) finns omkring 50 000 personer, de flesta från Storbritannien, Tyskland och Italien.

Kvar att redovisa finns cirka 535 000 personer. Dessa är alltså nordbor. Överväldigande majoriteten av dessa är födda i Finland.

Av 1,1 miljoner personer födda i andra länder är alltså hälften från nordiska länder och ytterligare 250 000 från resten av Europa. Adopterade barn från utanför Europa utgör ytterligare 35 000 och kvinnor som flyttat till Sverige och gift sig här utgör omkring 10 000 personer.

Vi kan alltså konstatera att de som pratar om cirka 1 miljon invandrare har rätt men jag tror att flertalet inte tänker på att nordbor utgör hälften av de som som flyttat till Sverige och att adoptivbarnen utgör en stor grupp. Flertalet invandrare i Sverige är alltså sådan som inte "syns".

En annan fråga som också ofta nämns är att arbetarklassens majoritet skulle ugöras av invandrare. Det är natruligtvis ett falskt påstående. Arbetarklassen i vid bemärkelse utgör cirka 4 miljoner personer. Det finns 1, 1 miljoner invandrare och ytterligare 300 000 personer med två utlandsfödda föräldrar. Totalt 1,4 miljoner. Många av dessa är arbetare, men andra är det inte. Även om alla var arbetare skulle de inte utgöra majoriteten av den svenska arbetarklassen.

Anders_S
(Källa: SCB)

Arbetarsolidaritet över gränserna

Borgarpartierna vill förbjuda arbetare att visa solidaritet över gränserna. Det hela är ett grovt angrepp på de svaga i samhället.

Kapitalisterna får ju lägga ner företag och flytta fabriker över gränser precis hur dom vill. Enda sättet för arbetare att försvara sig mot detta är kollektiv solidaritet över gränserna. På det sättet kan arbetarna hindra att grupper i olika länder spelas ut mot varandra.

På sikt är regionala och internationella kollektivavtal enda möjligheten för arbetarklassen att försvara sig mot den globaliserade kapitalismen.

Att kunna utlysa sympatiåtgärder med arbetargrupper i andra länder är en nödvändig del i den kamp mot kapitalismen som ligger i arbetarklassens intressen. När borgarpartierna vill förbjuda detta går man de rika kapitalägarnas ärenden.

Anders_S