Gudmundson - dubbelagent?

Vad är det jag läser? Självaste propagandaminister Per G lusar ner en artikel med länkar till vänstern. Är han måhända en dubbelagent som smugit sig in i lejonets kula? Vi vet ju sen gammalt att han har ett anarkistiskt förflutet och att han hävdat att han lämnat detta bakom sig efter Göteborg 2001. Kanske är alltihop bara en täckmantel för infiltration från anarkismen sida. Han står kvar vid sina ursprungliga vänsteråsikter, men har döljt dessa för att få fast anställning på SVD. Men varför då länka till de tokiga stalinisterna?

Om han ändå har bytt ståndpunkter får jag dock tacka för länkarna till mitt eget parti. Min undran över länkarna till stalinisterna kvarstår dock.

Stalinismen och socialdemokratin är nog mer lika än vad Per Gudmundson inser. De har historiskt förföljt minoriteter i det egna partiet. Det är partier som styrs uppifrån och ner. Ingen interndemokrati där inte.

Andra bloggar om: Socialdemokraterna, Stalinism, Socialistiska Partiet, Politik, Socialistiskt Forum, Per Gudmundson, Samhälle

Socialdemokratiskt självmål på gång?

Läser en artikel i DN som handlar om ett socialdemokratiskt rådslag om arbetslöshetspolitik. Där hördes tongångar om att sossarna borde anamma samma politik som alliansen. I många stycken reagerade dock de närvarande socialdemokraterna negativt på förslagen, även om jag upffatar det som om de signalerar att de är på väg åt det hållet. Något som understryks när jag också läser Jonas Morians bloggpost om det hela.

Vilket vore allvarligt. Den svenska befolkningen säger i opinionsundersökning efter opinonsundersökning nej till alliansens politik i arbetsmarknadsfrågor. Om sossarna mot befolkningens vilja skulle anamma samma politik om högerna och borgarpartierna så gör man en stor del av arbetarklassväljarna hemlösa. Ett enormt självmål av sossarna skulle det onekligen vara att på det sättet anamma en nyliberal politik gentemot sjuka och arbetslösa. Något som om det vill sig illa skulle gynna Sverigedemokraterna. Detta framförallt om vänsterpartiet inte gör en klar sväng åt vänster och börjar försvara arbetarklassens intressen istället för att diskutera regeringsplatser.

Inte heller tycker jag det verkar som om den aktuella politiken faktiskt fungerar när det gäller att få ner utanförskap. Arbetslöshet, javisst. Men tänk om folk försvinenr ut i intet som jag. Bort från systemen och statistiken. Tänk om det är det som gör att det ser ut som arbetslösheten går ner.

Bloggat: XX-bloggen, Esbati, Alliansfritt Sverige, Ilona Sz Waldau, Monica Green
Borgarmedia: SVD
Andra bloggar om: Socialdemokraterna, Arbetsmarknad, Arbetslöshet, Arbetarklass, Politik, Nyliberalism, Samhälle, Arbetslöshet

Vilka väljare?

Vilka väljare vill man nå? Vilka väljare vill man slåss om? Vill vänsterpartiet forstätta slåss om medelklassväljare med miljöpartiet, ja då är Peter Erikssons utspel negativt för partiet. Men vill vänsterpartiet istället rikta sig mot arbetarklassen och börja slåss för deras intressen. Då är Peter Erikssons utspel bra.

Vill vänsterpartiet slåss om arbetarklassväljare med socialdemokraterna och sverigedemokraterna då är Peter Erikssons utspel ointressant egentligen. Det har ingen verkan i arbetarklassen. Miljöpartiet är inte direkt ett parti som appelerar till arbetarklassens intressen. Inte direkt ett parti som för arbetarnas talan.

Exempel från Europa visar att vänsterpartier, för att få framgång, bör hålla en hälsosam distans från regeringssamarbete med nyliberala socialdemokratiska regeringar. Några typexempel på detta är franska LCR och danska Enhedslisten. Motsatsen visar SV i Norge och PCF i Frankrike med sina tillbakagångar. Samarbete i regeringar med nyliberal politik leder till misslyckanden för vänsterpartier.

Därför borde vänsterpartiet gå vänsterut och istället för att fundera på att sitta i regeringen knyta kontakter med andra vänsterkrafter för att på sikt bygga ett vettigt alternativ för den svenska arbetarklassen. Ett sånt arbete är inte gjort på en dag. Det tar många mandatperioder och kommer att misslyckas om man sätter sig i en nyliberal regering. Men man bör på ett tidigt stadium, precis som Enhedslisten, deklarera att man kommer att stödja bildandet av en mp-s-regering, men säga att man inte stöder och inte kommer att stödja försämringar för arbetarklassen och vanligt folk.

I mitt tidigare inlägg länkade jag till vänsterpartisters inlägg i regeringsfrågan. Nu till vad några socialdemokrater säger: Erik Laakso, Sjölander, Jonas Morian.

Borgarmedia: SVD1, SVD2, GP,
Andra bloggar om: Vänsterpartiet, Vänstern, Socialdemokraterna, Politik, Regeringsfrågan, Regering, Oppositionen

Att sitta i regering

Peter Eriksson inte vill samarbeta med Vänsterpartiet. Det är bra. Vänstern i Sverige bör inte samarbeta med miljöpartiet.

För det är ju precis så som Ali Esbati skriver. Det finns sex borgerliga partier i Sveriges riksdag. Alliansen plus miljöpartiet och socialdemokraterna. Dessutom finns det ett sjunde parti. Ett reformistiskt vänsterparti utan arbetarbas, vänsterpartiet.

Att socialdemokraterna inte har nåt alternativ till en borgerlig politik visades klart av debatten mellan Reinfeldt och Sahlin. Man framstår som något av ett "snällare" borgerligt parti.

Esbati har rätt när hans äger att man inte ska börja en debatt med regeringsfrågan. Man ska börja med att diskutera hur man bygger ett alternativ. Hur man kan bygga ett brett antikapitalistiskt alternativ.

Trondheimsexemplet visar klart och tydligt hur mans både ska göra och inte ska göra. Man ska ha ett alternativ som klart och tydligt står för en vänsterpolitik. En politik som försvarar välfärden, arbetarklassen och de fattiga. Men för ett mindre vänsterparti är det i det läget klart att man också måste profilera sig gentemot det störer partiet. man får inte anpassa sig till en regeringspolitik som är allt annat än vänster. Inte heller får det framstå som om man tycker exakt lika dant som det större partiet. Detta är speciellt förödande för ett parti utan nämnvärd arbetarförankring som vänsterpartiet.

En diskussion om ett alternativ till den borgerliga politiken kan alltså inte börja i en diskussionen om regringsfrågan. Den måste börja i verkligheten och utgå från frågeställningen: Hur bygger vi ett alternativ i människors vardag till den borgerliga politiken. Därför tycker jag det är ointressant för vänsterpartiet att försöka komma med i en snällhögerregering med miljöpartiet och socialdemokraterna.

Börja från början i stället. Bygg på arbetsplatserna. I bostadsområdena. I vardagen. Lämna en del av uppdragen i olika nämnder osv. Tänka brett och långsiktigt måste vara mottot för den svensk vänstern. Att bygga upp nåt nytt från grunden är det viktiga. I det arbetet kan inte vänsterpartiet vara ensamma. Det är dag att ta kontakter med småpartierna längre vänsterut.

Bloggat: Hanna Löfqvist, Josefin Brink, Ilona Sz Waldau, Rossana Dinamarca, Esbati, Approximatiom om vänsterpartiets budget,
Borgarmedia: DN, SVD, Fokus
Andra bloggar om: Vänstern, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Politik, Samhälle, Peter Eriksson, Regering

Är skuggbudgeten arbetarvänlig?

I alla fall är den vänligare mot pensionärer än vad borgarnas politik är. Och sossarna vill återställa a-kassan. Förmögenhetsskatt och fastighetsskatt ska också återställas. Det låter ju i och för sig bra. Frågan är dock hur trovärdigt detta är. Förra gången de ville återställa något som borgarna ställt till med hände ingenting. Ingen återställning blev resultatet.

Miljöpartiet å sin sida, satsar hellre på de unga. Och liksom vänsterpartiet är man emot att folk ska tvingas bosätta sig på vissa orter.

Men i det stora hela tycker jag inte att skuggbudgeten verkar var nåt speciellt annorlunda än borgarnas budget. Den är inte mer arbetarvänlig i det stora hela än vad alliansens budget är. Bara lite mindre dålig.

Slutsatsen av det är att det inte räcker med att sossarna med stöd av vänsterpartiet och miljöpartiet vinner nästa val. Alla tre partierna måste dessutom pressas att föra en radikal vänsterpolitik. En politik för arbetarklassens intressen.

Om vänsterpartiets budget kan man också läsa, hos Esbati och hos vänsterpartiet. Hela vänsterpartiets förslag kan också laddas ner.

Bloggat: Sjölander,
Budgeten i helhet, budgeten i korthet
Borgarmedia: SVD1, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SR, DN6, SVD2
Andra bloggar om: Ekonomi, Socialdemokraterna, Skuggbudget, Mona Sahlin, Per Nuder, Politik, Samhälle, Vänsterpartiet
-----------------------------------------------------------------------------------
Alliansfritt Sverige om Federley och sjukfrånvaro och om finansministerns siffertrixande
,

Sossepolitiker samma fifflare som borgarna?

Vi har sett en lång rad av borgerliga ministrar (och numer en del före detta ministrar) som har fuskat och fifflat. Dte är svartbyggen, skattesmitning, svarta anställningar, fuskexamina osv. Men en del ledande socialdemokrater är bara marginellt bättre. Som Göran Persson som tar ut fullt avgångsvederlag fast han har bra betalt som konsult. Eller som Sven-Erik Österberg, tidigare minister, som är expert på att åka taxi. De har väl formellt inte begått brott såsom en del borgerliga ministrar och exministrar. Men likafullt är Österbergs och Perssons agerande i samma klass. Littorins fuskexamen är ju inte heller nåt brott.

Det är beklagligt att ett fåtal ministrar och exministrar, både ur allianspartierna och från socialdemokratin, beter sig på ett sätt som kan få människor att fatta avsmak för politiken. Dessa politiker förstör så mycket av det som majoriteten av svenska politiker står för. För de flesta svenska politiker är inga fifflare och fuskare (fast man undrar över moderaterna ibland). Politiker som Littorin, Björling, Stegö-Chilò, Persson och Österberg är sådan som skapar det som brukar kalls politikerförakt. Till demokratins förfång.

Borgarmedia: SVT, SVD
Bloggat: Jinge, Kulturbloggen
Andra bloggar om: Socialdemokraterna, Politik, Göran Persson, Sven-Erik Österberg. Fiffel, Korruption, Politikerförakt, Taxiresor, Samhälle

Sjukhusspionen

Under den period som TV-serien Upp till kamp handlar om utspelade sig också affären med den s.k. sjukhusspionen. Här kommer sammanfatttningen från säkerhetstjänstkommissionens utredning:

Något samband mellan anställningen av ”sjukhusspionen” och IB har inte kunnat påvisats. Däremot torde kopplingen mellan Jan Lindqvist och den till IB på olika sätt knutne Leif Andersson ha varit besvärande nog. Särskilt det faktum att Leif Andersson endast någon månad innan Lindqvist avslöjades tillsammans med två andra socialdemokrater deltagit i en kurs i Elmérs regi, bör ha varit tillräckligt för att oroa personer inom både regeringen och SAP. Inte minst mot bakgrund av att partisekreteraren Sten Andersson och ordföranden i Göteborgs arbetarekommun, Sven Hulterström, vid något tillfälle anslutit sig till kurssällskapet. Under kursen hade också Leif Andersson till Ingvar Paues överlämnat en lista på namn han fått från säkerhetspolisen, antagligen genom Jan Lindqvist. Under 1970-talet hade också Andersson och flera andra socialdemokrater i Göteborg haft löpande kontakter med Birger Elmér och Ingvar Paues. Samtalet gällde då ofta extremvänsterns aktiviteter på arbetsplatserna.

Säkerhetspolisen låg aldrig bakom några krav på att en särskild kontaktman skulle anställas vid sjukvårdsförvaltningen. Ansvaret för detta är enbart Leif Anderssons och motiven är inte alldeles lätta att förstå. Emellertid torde Andersson ha ansett det viktigt för partiet att få in en duglig person i förvaltningen. Socialdemokraterna inom Svenska Kommunalarbetareförbundet (SKAF) var enligt Andersson ”väldigt passiva” inom sjukvårdsförvaltningen. Andersson medverkade därför till bildandet av en socialdemokratisk fackklubb där Jan Lindqvist omgående efter sin anställning kom att inta en framträdande position som sekreterare. Genom detta kom Andersson och Lindqvist att sammanträffa omkring en gång i månaden. Men det är också högst sannolikt att Andersson sett Lindqvist som lösningen på vad han ansåg vara påtagliga brister i säkerheten inom sjukvården. Flera av dem SÄKO talat med - personer som känner Andersson väl - har emellertid framhållit att man inte bör läsa in för mycket i detta; Andersson betraktas som ”gråsosse” och skulle, för vilken anställning som helst, alltid rekrytera en socialdemokrat.

För dem som gärna sett att IB låg bakom sjukhusspionen finns dock tröst. I början av 1974 hade Ingvar Paues frågat Leif Andersson om denne kunde sätta honom i samband med någon som hade goda kunskaper om extremvänsterns verksamhet i Göteborg. Andersson ordnade då så att Paues kom i kontakt med en socialdemokratisk ombudsman vid Eriksbergsvarvet, Bertil Levin. Det är ju numera känt att Birger Elmér och Ingvar Paues, i linje med vad JK Gullnäs kom fram till i sin utredning, faktiskt fortsatt med övervakning av svenska medborgare inom landet. Levin var en del av denna apparat. Hade det varit Levin och inte Lindqvist som avslöjats 1975 hade det blivit synnerligen problematiskt för regeringen, SAP och IB. Levin hade nämligen, till skillnad från Lindqvist, så vitt är känt ingen koppling till säkerhetspolisen.

Andra bloggar om: Vänstern, Övervakning, Socialdemokraterna, Upp till Kamp, 1968, Leif Andersson, Jan Lindqvist, Sjukhusspionen, Politik

Så vinner vänstern valen

Genom att hålla till vänster. Lärdomen av det norska valet och speciellt resultatet i Trondheim för vänstern är att man för att kunna vinna val bör föra vänsterpolitik. En politik baserad på inflytande, solidarotet och gemenskap. Med satsningar på gemensam sektor, gemensam välfärd.

På riksplanet i Norge förlorade vänstern valet. Därför att man svek sina väljare. Därför att man förde en högerpolitik. En nyliberal högerpolitik som vanligt folk inte vill ha.

Samtidigt gick det dåligt för det mindre vänsterpartiet i Norge, SV. Även i Trondheim. Orsaken till detta var att de på riksplanet svek sina väljare och rusade åt höger. I Trondheim la de sig så nära det större vänsterpartiet, Arbeiderpartiet, så att det inte fanns nån anledning för väljarna att rösta på den mindre kopian. För mindre vänsterpartier gäller alltså att inte delta i regeringar med nyliberal politik och att inte lägga sig för nära ett större vänsterparti. Profilering är alltså nyckeln till framgång för mindre partier.

Slustatsen för Sverige är att Socialdemokraterna måste formulera en tydlig vänsterpolitik med tonvikt på gemensamma intressen och solidaritet. Privatiseringar och nedskärningar måste stoppas och utvecklingen vridas tillbaka till att det gemensamm ska ta hand om oss alla. Precis motsatsen till vad den förra socialdemokratiska regeringen gjorde. Och motsatsen till den nuvarande regeringens politik.

Vänsterpartiet måste gå längre åt vänster. Öppna upp sig för samarbete med de små vänstergrupperna (SP, RS). Handlar vi på detta sätt vi kan vi nå oanade framgångar för en solidarisk och rättvis politik i Sverige. En välfärdspolitik.

Läs mer: Nätverket för Gemensam Välfärd
Borgarmedia: SVD,
Bloggat: Sjölander, Aron Etzler
Andra bloggar om: Vänstern, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Norge, Politik, Samhälle, Trondheim, Trondheimsmodellen

Förbud mot religiösa friskolor?

Eller i alla fall stopp för statliga bidrag som Marita Ulvskog föreslår i en intervju i SVD. Eftersom skolminister Jan Björklund tidigare varit inne på samma linje är detta kanske något som kan tänkas bli verklighet. Inte mig emot, men...

Vi vet ju sen tidigare att kontroll knappast räcker för att se till att privatägda skolor sköter sig enligt riktlinjerna. Jag tror inte heller stopp för statligt stöd till religiösa privatskolor räcker. Det är ju inga som helst problem att starta en skola med nåt annat uttalat syfte och i regi av någon biorganisation till en kyrka, församling, moské eller liknande. Den typen av åtgärder fungerar helt enkelt inte.

Kanske är inte heller de religiösa skolorna de som bidrar mest till segregationen. Det är snarare den uppdelning på klass, som blivit en följd av den snabba framväxten av allt fler privatägda skolor, som är det större problemet. Detta kan inte lösas på nåt enkelt sätt med kontroll etc över privatskolorna. Den enda lösningen på det problemet är såvitt jag kan se, införande av en enhetskola igen. I allmän ägo.

Andra bloggar om: Socialdemokraterna, Skolpolitik, Religion, Skolan, Privatskolor, Friskolor, Marita Ulvskog, Politik, Samhälle

Det är klart att Mona ska träffa Hamas

Mona Sahlin är på besök i Palestina. På Västbanken närmare bestämt. Den del av Palestina som styrs av en kuppregim, ledd av Abbas från Fatah-rörelsen. Det är också den del av Palestina där stora delar av marken upptas av illegala israeliska bosättningar.

Enligt SVD utesluter Mona Sahlin inte ett möte med Hamas. Det är naturligtvis riktigt av Sahlin att säga så. Hamas är faktiskt Pelstinas legitima regering, utsedd i demokratiska val i hela Palestina, såväl Gaza som Västbanken.

Och det är bra att hon starkare tar ställning för palestiniernas sak än hennes företrädare gjorde. Men det räcker inte, det behövs mer.

Bloggat: Mullvaden, Claes Krantz
Andra bloggar om: Israel, Palestina, Fatah, Hamas, Socialdemokraterna, Mona Sahlin, Politik, Abbas, Västbanken, Gaza, Mellanöstern

Socialdemokrater diskuterar förnyelse

Bengt Silfverstrand ifrågasätter privatiseringen av skolan på sin blogg och undrar vad Johan Lundberg, Jonas Morian och Niklas Nordström menar med förnyelse. Han ställer upp fyra frågor som han ber de andra svara på.

Jonas Morian svarar, Socialdemokratisk utveckling och förnyelse. Men i hans svar finns ingen förnyelse. Det är istället samma socialdemokratiska politik som vi sett de senaste årtiondena. En nyliberal politik som skiljer sig från alliansens endast i hastigheten på nedrivningen av de sociala välfärdssystemen. Han menar exempelvis att ägarformen av skolorna inte spelar någon roll. När man vet att privata skolor leder till ökad segregation. Tillsyn räcker inte för att motarbeta detta. Emellertid öppnar han upp för en mer modern invandringspolitik, vilket är bra.

Erik Laakso lägger sig också i debatten och tar i stort sett samma ställningstaganden som Jonas Morian. En linje som jag tycker för socialdemokratena mer åt höger, vilket är olyckligt för den svenska arbetarklassen som ju ännu vänder sig främst mot socialdemokratin för att få stöd för sina intressen. Den politik som Laakso och Morian företräder tycker jag är en politik som istället gynnar den svenska medelklassen och överklassen.

Just skolfrågan är en fråga som socialdemokraterna i alla fall tar på allvar. Man har öppnat upp för ett rådslag om detta på sin hemsida. Och också publicerat ett diskussionsmaterial. En socialdemokratisk bloggare som antagit förslaget till rådslag och som också vill för ut det på bloggar är Marta Axner som skrivit ett mycket intressant inlägg om förskolan med tonvikt på jämställdhet. Slutsatserna är sådana jag kan skriva under på. Förekomsten av rådslaget kommenterar Jonas Morian också och han hänvisar också till Marta Axners intressanta artikel.

Emellertid är det si och så med den öppna diskusionen menar Peter Karlberg som inte hittar nån diskussion på socialdemokraterna hemsida och det retar upp honom. Han har själv redan tidigare skrivit om en del frågeställningar när det gäller skolan i inlägget Morgondagens skola. Som kanske inte ger så många svar, men sätter in det hela i lite perspektiv.

Peter Andersson som också kommenterar Nordströms krönika i GP menar att socialdemokraterna förnyelse går sakta. Han ifrågasätter i ett tidigare inlägg om socialdemokratisk förnyelse alltid måste gå åt höger på det sätt som jag upplever att Jonas Morian och Erik Laakso föreslår. Peter Anderson backar upp Bengt Silfverstrand och håller inte med Johan Lundberg i sitt läsvärda inlägg. En annan som backar upp Silfverstrand är Andreas Lundgren som menar att förnyelse är bra om den leder till ökad jämlikhet och minskade klyftor. Dessutom ifrågasätter han Anthony Giddens, mannen bakom "tredje vägen" och Tony Blair. En ideolog som jag kritiserat. Och Marianne Alnebratt menar i en krönika i GP att socialdemokraterna faktiskt inte driver nån opposition.

Andra inlägg som är läsvärda i sammanhanget är Johan Sjölanders Vinner alliansen valet 2010 och Socialdemokratisk skolpolitik under förvandling, Markus Blombergs inlägg om skolan i Finland. och Peter Karlberg om debatten Morian-Nordström-Lundberg-Silfverstrand.

Läs mer om om min och mitt partis, Socialistiska Partiets syn på skolan och den gemensamma välfärden: Friskolorna är problemet, Skolpolitik, Sjukvård, skola, omsorg

Andra bloggar om: Skolpolitik, Socialdemokraterna, Socialistiska Partiet, Förnyelse, Skolan, Förskolan

Yttrandefrihet, sossar och möten

Det råder uppenbarligen förvirring i detta land om vad yttrandefriheten innebär. Den innebär att du visserligen får säga vad du vill, men inte att du får säga det var som helst. Precis som DN:s ägare och chefer kan bestämma över vad som får sägas i tidningen kan också arrangörerna av ett möte, en demonstration eller nåt liknande bestämma över vad som får framföras där.

Det ingår inte i yttrandefriheten att tvinga någon att framföra ditt budskap eller att tvinga någon att lyssna på ditt budskap. (vilket en del högerbloggare verkar tro). Den som anordnar ett möte har rätt att bestämma vad som ska avhandlas där. Och andra har rätt att försöka påverka arrangören att ändra innehållet. Det ingår i yttrandefriheten. Varpå naturligtvis den som ordnar mötet har rätt att avvisa den som inte följer mötets regler/bestämmelser, rätt att bestämma över alla deltagare på mötet. Det ingår faktiskt i det lagliga ansvaret för den som arrangerar ett möte på en offentlig plats. (Ordningslagen, läs min uppsats, Dialog eller konfrontation på gatan)

Man kan naturligtvis tycka sossarnas agerande på mötet är fel. Liksom de turkiska mötesdeltagarnas eller för den delen syrianerna/assyriernas agerande. Men nåt angrepp på yttrandefriheten är inte något av deras agerande.

Och att först bjuda in utan att klargöra vad som passar och inte passar gör ju att sossarnas agerande är ytterst märkligt och mycket svårförståeligt. Det är ju konstigt att i efterhand ändra reglerna för vad som får framföras inom mötets ram. Att däremot tala med assyrierna/syrianerna och turkarna för att undanröja motsättningar på mötet är ju bra. Så frågan är hur det hela gick till. Tvingades de ta ner sitt plakat? Eller hade man en diskussion som ledde till att assyrierna/syrianerna tog ner det. Det gör ju en viss skillnad.

Borgarmedia: SR
Bloggat: Peter Karlberg
Andra bloggar om: Yttrandefrihet, Socialdemokraterna, Samhälle, Politik

Odemokratiskt som sagt

Även andra reagerar nu mot borgarnas odemokratiska förslag till kommunala "extraval". En bloggare som kommenterar det hela är Jonas Morian som främst uppehåller sig kring Sundbyberg där två moderater gick över till sossarna. Ilona Sz Waldau kommenterar också lite kort. En del sossar tycker det hela verkar bra. Men det visar väl kanske att sossarna också är en del av borgerligheten.

Borgarmedia: DN1, DN2
Andra bloggar om: Demokrati, Valsystem, Regeringen, Kommunval, Politik, Samhälle, Per Schlingmann, Anders Flanking, Erik Ullenhag, Lennart Sjögren, Alliansen, Socialdemokraterna, Sundbyberg

Mest hatade regeringen sen Hungersköld

Det verkar som regeringen Reinsvält (namnbyte avviserat av Jinge) seglat upp som den mest hatade regeringen i Sverige sen regeringen Hungersköld år 1917. 1917 fick vi nästan revolution i Sverige på grund av Hungersköldspolitik. Nåt liknande lär väl knappast hända nu, jag vet inte heller om jag önskar det just nu, däremot ser jag det som en nödvändighet på lite sikt. Men nog sjutton borde vi i Sverige protestera tydligare och mer mot Reinsvälts och regeringens många nedskärningar.

En ny opinionsundersökning från Demoskop bekräftar min bild av Reinsvälts allians som en av de mest hatade regeringarna de senaste hundra åren i Sverige. Oppositionen leder med 14,6 procentenheter. Socialdemokraterna ensamma har större stöd än alliansregeringen.

Borgarmedia: DN
Andra bloggar om: Socialdemokraterna, Regeringen, Politik, Reinsvält, Fredrik Reinfeldt, Opinionsundersökning

De snackar om samma väljare

Men de företräder dem inte.

Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin försöker båda ge sken av att företräda de fattiga i Sverige, kvinnorna i den offentliga vården och arbetarklassen, skriver Henrik Brors i en kommentar i DN. Det är lika mycket bullshit som moderaternas snack om att vara det "nya arbetarpartiet". Henrik Brors "analys" är ytterligare ett försök att vilseleda folk för att försöka få dem att tror på att moderaterna gynnar dem. Det är ingen analys. Det är propaganda.

Verkligheten är en annan. Moderaterna och alliansregeringen har gång på gång visat att de gynnar de rika på de fattigas bekostnad. Henrik Brors skönmålning kan inte ändra på detta. De väldigt omtalade skattesänkningarna finansieras ju med nedskärningar bland de som har det sämst. Fredrik Reinfeldt, hela alliansregeringen och borgerlig media talar med kluven tunga. De ljuger oss rakt upp i ansiktet. Jag skäms när en tidigare medlem i samma parti som jag är med i, Socialistiska Partiet, skriver sådant som Henrik Brors gör.

Borgarmedia: SVD, DN, SR,
Bloggat: Yrsa funderar, KAS/Bloggarna, Alliansfritt Sverige
Andra bloggar om: Regeringen, Socialdemokraterna, Politik, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, Henrik Brors, Arbetarparti

SSU-kongressen

SSU lyckades trots allt välja en ordförande. Man valde den ena av två högerkandidater. Den kandidat, Jytte Guteland, som hade stöd av byråkratin blev vald. Som förväntat alltså.

I sammanhanget såg jag också att SSU bara redovisar 4000 medlemmar. 2001 redovisade man 21500. Den siffran var till stora delar fusk och väldigt uppblåst. Totalt har tydligen alla ungdomsorganisationer cirka 20 000 medlemmar. Exklusive Ung Vänster och Grön Ungdom som inte lyckats redovisa sitt medlemsantal på ett acceptabelt sätt. Jag skrev i ett tidigare inlägg om SSU att UV kunde ha cirka 5000 medlmmar. Jag tror nu att denna siffra måste justeras neråt ganska rejält.

Åter till SSU. Jag tror inte att valet av Jytte Guteland kommer att innebära någon förändring av SSU alls. Man kommer fortsätta att vara en organisation som går kräftgång och som saknar större politisk betydelse. Inga ideologiska frågor avgjorde valet av ordförande. Det var bara personfrågor, maktbegär och byråkratins grepp som avgjorde vem som valdes.

Borgarmedia: DN1, SVD1, SVD2
Bloggat: HBT-sossen, Jonas Morian, Jinge, Sjölander, Ulf Bjereld, Mullvaden
Andra bloggar om: Socialdemokraterna, SSU, Jytte Guteland, SSU-kongressen

Sosse eller moderat - spelar ingen roll?

Jag anser att det finns en viss skillnad på om socialdemokraterna eller moderaterna regerar Sverige. Men skillnaden handlar mer om takten i de nyliberala refomerna än om politikens innehåll. Jag tycker bägge partierna främst gynnar borgarklassen, de rika, företagen och företagsägarna. På arbetarklassens, de fattigas bekostnad. När socialdemokraterna regerar går de arbetarfientliga åtgärderna bara i en långsammare takt. Men politikens grundtema är detsamma. Arbetarna ska klämmas åt. Borgarna ska komma undan.

Avhoppet från moderaterna till sossarna i Sundbyberg bekräftar min uppfattning om att det bara är små politiska skillnader mellan partierna. I de flesta frågor är man i själva verket överens. Avhopparna redovisar egentligen inte ett enda ideologiskt politiskt skäl till att byta parti. Det handlar bara om praktiska saker. Man vill ha en fungerande maktstruktur i kommunen för att kunna genomföra ett antal besvärliga beslut i den närmaste framtiden. Nu tenderar visserligen kommunalpolitik att vara mindre ideologisk och mer praktisk än rikspolitik, men jag tycker ändå att min uppfattning stärks av det som inträffat i Sundbyberg.

Sosse eller moderat spelar ingen roll. Det är makten i sig som verkar viktig för våra politiker. Riktning på politiken och ideologi spelar ingen roll när de väljer parti. Därför att partierna har samma grundläggade riktning, ideologi och politik.

Borgarmedia: SVD1, SVD2, SVD3
Bloggat: Sjölander, Promemorian, Käringen mot Strömmen, Peter Karlberg, Jinge
Andra bloggar om: Politik, Socialdemokraterna, Moderaterna, Sundbyberg

SSU-skandalen

Åny o har fusk avslöjats i en svensk ungdomsorganisation. Det är ju inte direkt något nytt. För länge sen avsljöjades upprepat fusk i fler borgerliga ungdomsorganisationer. Vad jag minns rensade dessa då upp i medlemsregister och tog tag i problematiken. Fusket fortsatte dock i SSU och Ung Vänster, vilket avslöjades för några år sen. Ung Vänster förlorade sitt statliga bidrag då de inte kunde redovisa ett korrekt medlemsantal. Så vitt jag kan bedöma är det uppenbart att både SSU och Ung Vänster redovisat/redovisar uppblåsta medlemssiffror.

Några exempel: Ung Vänster har i långa tider redovisat lokalorganisationer på små orter där ingen hört talas om dem osv. SSU i Göteborg är i praktiken osynliga utanför fackföreningsrörelsen och där är de bara en skugga av sitt forna jag. Jag tror att Ung Vänster i realiteten inte har fler än någonstans kring 5 000 medlemmar. SSU har väl förmodligen fler medlemamr än Ung Vänster (men det gäller knappast i Göteborg).

Men nu till det aktuella fusket som enligt Politikerbloggen handlar om fusk med studiecirklar. Sådant fusk tror jag faktiskt att nästan alla svenska föreningar någon gång ägnat sig åt. Så ur den synpunkten är väl inte SSU värre än andra. Det speciella med avslöjandet i SSU är väl att det hela är en del av maktkampen inom förbundet. Enligt Stig-Björn Ljunggren som intervjuas i SVD är det mellan två olika högerkandidater som striden utspelas.

Man frågar sig då vad som är de politisk skillnaderna. Jag har läst och läst men inte kunnat hitta nån egentlig åsiktsskillnad i någon väsentlig fråga. Det hela verkar vara ett utslag av den sjuka som drabbat stora delar av socialdemokratin. Istället för klassbaserad välfärdspolitik med sakfrågor som grund har politiken för sossarna förvandlats till individbaserad postmodern identitetspolitik.

Läs exempelvis varför Laila Naraghi kandiderar till SSU-ordförande. Inte ett enda ord om arbetarklass eller arbetare. Inte ett ord om solidaritet mellan människor från samma klass. Inte ett ord om rättvisa. Däremot gott om identitetspolitiska trossatser. Det är inte bättre hos den andra kandidaten, Jytte Guteland. Inget om arbetarklass, rättvisa och solidaritet där heller.

SSU:s officiella kommentar
Borgarmedia: SVD1, SVD2, EX, DN, SVT, Metro
Annan media: AiP
Bloggat: Politikerbloggen1, Politikerbloggen2, Laila Naraghi1, Politikerbloggen3, Peter Hultqvist, Jytte Guteland, Laila Naraghi2, Thomas Hartman
Andra bloggar om: Socialdemokraterna, Politik, SSU, Laila Naraghi, Jytte Guteland, Samhälle, Identitetspolitik

Sossarna och EU

Två socialdemokrater skriver en utmärkt debattartikel i dagen SVD om EU och borgarregeringens och socialdemokraternas undfallenhet mot dåliga beslut. Om att det nya fördraget är detsamma som den grundlag som fransmän och holländare röstade nej till.

Det nya fördraget är i princip samma förslag som den grundlag holländare och fransmän röstade nej till 2005. Man har gjort förändringar i symbolfrågor, men huvudriktningen är densamma. Överförandet av mer makt till ett oreformerat EU – som holländarna röstade nej till – är kvar i fördraget.

Högerpolitikens befästande i texten – som fransmännen röstade nej till – är kvar i fördraget. Fördraget urholkar vår militära alliansfrihet ytterligare, ger ingen verklig ökning av de nationella parlamentens makt och ger oss inget undantag från EMU.

Det två, Anna Hedh och Peter Gustavsson kräver att socialdemokraterna ändrar sin inställning i EU-frågan och i frågan om folkomröstning.

I höstens förhandlingar kan Sverige kräva undantag från EU-lagstiftningen på områden som arbetsrätt, alkoholpolitik, EMU och EU-försvaret. Med tanke på att Danmark redan har liknande undantag är dessa krav inte alls orimliga.

Nästa val i Sverige är valet till EU-parlamentet 2009. Om socialdemokratin framstår som en hejarklack till regeringen riskerar vi att återigen ett nederlag i stil med de tre tidigare EU-valen där partiet fått resultat mellan 25 och 28 procent.

Att socialdemokratin har varit och är sådana stora EU-kramare tycker jag borde få en del vänstersossar att fundera. För jag tror inte socialdemokratin kommer att ändra inställning, detta trots att en majoritet av sossarnas väljare är emot EU. Trots att det finns en mängd interna kritiker som kräver förändringar.

Socialdemokratin kan välja att sluta upp bakom regeringen och motsätta sig folkomröstning. Detta stärker intrycket av att de ledande partierna gör upp över folkets huvuden och är receptet för ett svagt resultat i EU-parlamentsvalet. Alternativt driver vi socialdemokrater kravet på att folket ska få säga sitt, och låter regeringen stå med hundhuvudet för att de inte tillåter en folkomröstning om det fördrag de förhandlat fram.

Precis som de två författarna skriver innebär de svenska politikernas inställning, borgarregeringens såväl som socialdemokraternas, att man skapar en klyfta mellan politiker och väljare. Man skapar en mer utbrett missnöje med hur "demokratin" fungerar. Något som leder till lägre valdeltagande, mer misstroende mot politiken och så vidare i en ond cirkel. Att genomföra en folkomröstning kring det nya fördraget är något som skulle motverka ett ökande politikerförakt. En nog så bra anledning att ha en folkomröstning.

Läs mer: Självklart ska vi folkomrösta, Folkomröstning - Ja tack, Utan medborgarna, Nej till EU-fördraget
Andra bloggar om: EU, Socialdemokraterna, Politik, Peter Gustavsson, Anna Hedh, Regeringen
Technorati: EU, Socialdemokraterna, Politik, Regeringen

Identitetspolitik och Mona Sahlin

Flera socialdemokrater i bloggvärlden har kritiserat Mona Sahlins tal i Almedalen. Däribland Enn Kokk som bland annat skriver:

För det första fanns de sedvanliga identitetspolitiska signalorden i hennes anförande; Katrine Kielos har tidigare på ett mycket skärpt sätt kritiserat henne för detta. Problemet med detta är inte att det skulle vara fel att slåss för undertryckta eller marginaliserade gruppers rättigheter - självfallet inte! - utan att hon noggrant undviker att tala om den grundläggande konflikten i samhället, klasskonflikten.

Katrine Kielos har själv skrivit i Expressen och verkar tycka det var blahablaha. Men de flesta skjuter in sig på Sahlins tal om en ungdomspanel. Helt riktigt kritiseras detta och istället föreslår man att socialdemokraterna borde förankra sin politik i folkrörelser.

Men detta kommer inte att ske. Det är lika bra att vänstern inom socialdemokratin inser det och lämnar partiet. Ty den svenska socialdemokratin har för evigt slagit in på en väg som för den bort från folkrörelserna, bort från arbetarklassen. Det bästa är att istället bilda nytt parti på samma sätt som i Tyskland.

Bland de som kritiserar Mona Sahlin återfinns Peter Karlberg, Åsa Petersen och Marta Axner. Den sistnämnda lyfter fram Sahlins ungdomspanel som en eventuell misstroendeförklaring av SSU, medan de två förstnämnda är tveksamma till ungdomspanel och talar sig varma för en folkrörelseförankring.

Mona Sahlins och socialdemokraternas politik är ingen politik för jämlikhet. Det är ingen politik som vill få bort klassklyftorna. Det är en politik för individualistiska medelklassmänniskor och inget för arbetarklassen.

Borgarmedia: EX, DN1, DN2, SVD1, SVD2, AB, SR
Bloggat: Kajsa Borgnäs på Almedalsbloggen, Kajsa Borgnäs, Enn Kokk, Markus Blomberg, Kajsa Borgnäs igen
Läs kritik av identitetspolitik och skriverier om vänstern.
Min tidigare kritik av socialdemokratin och Mona Sahlin.
Andra bloggar om: Socialdemokraterna, Identitetspolitik, Arbetarklass, Klass, Politik, Mona Sahlin, Enn Kokk, Vänstern

Sossarna har övergett arbetarklassen 2

I dagens SVD konstaterar kristdemokraten Ella Bohlin att socialdemokraterna övergett klasspolitiken till förmån för identitetspolitik. Något som vi inom extremvänstern sagt länge. Socialdemokraterna har övergivit en politik för social rättvisa och välfärd för alla till förmån för en nyliberal politik som gynnar de rika, borgarklassen.

Bohlin har naturligtvis rätt om socialdemokraternas politik under Mona Sahlin. Grunden i den socialdemokratiska politiken av idag är densamma som grunden hos de borgerliga partierna. Enda skillnaden är som jag har skrivit förut, hastigheten i de nyliberala kontrarefomerna.

Det behövs därför att ett nytt arbetarparti skapas , ett parti som är för en politik för jämlikhet och social välfärd. En politik baserad på alla människors lika värde och rättigheter. För frihet kan bara människor som är trygga uppleva. Trygghet är det som kan skapa fria människor i alla samhällsklasser. Trygghet skapas genom en politik för jämlikhet, rättvisa och social välfärd. Den nyliberala politiken leder visserligen också till frihet, men bara för de priviligierade, för de rika, för borgarklassen, för överklassen, för eliten. Och den leder inte till trygghet för majoriteten av befolkningen.

Ett sådant nytt parti som jag är ute efter har jag skrivit om i en rad inlägg. Det senaste finns att läsa här.

Borgarmedia: DN
Andra bloggar om: Socialdemokraterna, Arbetarklass, Klass, Politik, Mona Sahlin, Ella Bohlin, Identitetspolitik, Social välfärd, Social rättvisa

Sossarna övergav arbetarna för länge sen

En del kommentarer efter Mona Sahlins tal i Almedalen tyder på att författarna tror att socialdemokraterna kommer att föra en arbetarvänlig politik. Det kommer de inte. Det har de inte gjort sen 1970-talet. Och knappt då. Men idag är socialdemokratin helt inriktad på att föra en politik som gynnar storkapitalet. Precis som borgarregeringen. Men införandet av nyliberala idéer gick lite långsammare när sossarna regerade. Men det var lik förbannat en nyliberal politik.

Privatiseringen av skolorna har sossarna varit för, liksom dcen fördyrande avregleringen av elmarknaden, privatisering av sjukvård (med vissa undantag), utförsäljning av gemensamt ägda företag (ex Telia), privatisering av busstrafik, järnvägstrafik, telefoni osv. Andra saker där socialdemokraterna gått i spetsen för försämringar för vanliga arbetare och fattiga är exempelvis pensionerna och flyktingpolitiken. Sammanfattningsvis - en nyliberal politik. Så den som tror att det kommer att bli bättre med en socialdemokratisk regering har kapitalt fel.

Inte heller är miljöpartiet mycket bättre. De har stött den socialdemokratiska politiken när det gäller allt det ovanstående. Dessutom har de istället för en storsatsning på de kollektiva kommunikationerna runt storstäderna drivit igenom det puckade bygget av nya järnvägar i Norrland. Miljöpartiet är inget parti för arbetarklassen, det är ett parti för den postmoderna individualistiska eliten. Ibland gör de bra saker, oftast tyvärr dåliga. Dessutom dras de med samma sak som sossarna, att säga en sak och mena nåt annat. Miljöpartiet är inget alternativ för den svenska arbetarklassen.

Vänsterpartiet har varit snäppet bättre. Men inte mycket. De har på lokalt plan , på flera orter, varit för och dessutom ibland drivit igenom privatiseringar. Privatisering av skolor och sjukvård. För att vänsterpartiet ska betraktas som arbetarvänligt måste nog en svängning åt vänster ske. Och partiet måste sluta snegla på regeringstaburetter.

Och hur var det med Mona Sahlins tal. Innehöll det egentligen något av värde. Inte alls! Det var mycket snack och lite verkstad. Eventuellt kommer subventioner till bostadsbyggande att återinföras om sossarna vinner nästa val. Det var väl ungefär allt med reellt innehåll. Majoriteten av det borgarregeringen rivit ner kommer att bli kvar nedrivet efter en eventuell sosseseger i nästa val. För att det ska ske något bra krävs det nåt annat än en sosseseger i nästa val. Det krävs folklig mobilisering. Det räcker inte med att ett tal är elegant och elakt. Att något låter bra innebär inte att det är bra. Det måste finnas innehåll också. Det räcker inte att säga det folk förväntar sig att höra. Det krävs mer.

Borgarmedia: DN1, DN2, SVD1, SVD2, AB, SR
Bloggat: Ett hjärta rött
Läs mer: Privatisering, Sjukvård och skola
Andra bloggar om: Arbetarklass, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Politik, Privatisering, Almedalen, Mona Sahlin, Regeringen

Obligatorisk a-kassa - vad vill egentligen borgarna?

Borgarregeringen fortsätter sin arbetarfientliga och fackföreningsfientliga politik. I tidningarna, i deras retorik framstår det ibland som om de är anhängare av den svenska modellen. Inget kan vara felaktigare.De är anhängare av den amerikanska modellen. De vill skapa ett samhälle där den enskilde arbetaren är helt utlämnad till sin arbetsgivare. Ett samhälle där arbetarnas kollektiva försvarsorganisationer, fackföreningarna försvagats och förminskats.

De har god hjälp i detta av socialdemokraterna som delvis förstört facket, gjort det odemokratiskt, byråkratiskt och delvis till en del av det socialdemokratiska partiet. En utveckling som med rätta fått många arbetare att vara missnöjda med facket.

Detta utnyttjar naturligtvis borgarregeringen i sin offensiv mot fackföreningarna. Första steget i försöken att minska det svenska fackets inflytande var borgarregeringens minskning av det statliga bidraget till a-kassorna. Något som tvingade a-kassorna att höja avgifterna. En åtgärd som regringen hoppades skulle leda till avhopp från facket. Vilket det också delvis gjorde. Men i många fall blev det bara avhopp från a-kassa, men inte från facket.

Nu kommer nästa steg. Bluffminister Sven-Otto Littorin föreslår nu en obligatorisk a-kassa som staten betalar. Och använder det faktum att många lämnat a-kassan som argument för detta. Alltså, först drar regeringen bort stora delar av den statliga finansieringen av a-kassan. Sen vill de införa en helt statlig a-kassa. Jag kan inte se nån ekonomisk vits med detta. Enbart en ideologisk. Man vill minska fackets roll i det svenska samhället. Först försämrar man villkoren för enkilda arbetare, sen utnyttjar man detta faktum. Jag kan bara se att det är ideologiska intressen som lett regeringen att agera som den gör.

Sammanlagt kommer den förda politiken leda till att facket förlorar en femtedel av medlemmarna. Det tror i alla fall Arbetslivsinstitutet. Det är i själva verket detta som är borgarregeringens mål med den förda politiken kring a-kassorna. Meningen är att försvaga facket.

Borgarmedia: E24_1, DN, SVD1, SVD2, SR, TV4, E24_2, E24_3
Läs mer: Dagens Arbete, Jonas Morian, Erik Laakso, Signerat Kjellberg, LO kommenterar, LO om den borgerliga regeringen, Socialistiska Partiet om facket, Luciano Astudillo
Andra bloggar om: Facket, Fackligt, Regeringen, Politik, Arbetslöshet, arbetsmarknad, Arbetarklass, Socialdemokraterna, Socialistiska Partiet

En ny vänster, del 5

Jinge har skrivit en analys av den socialdemokratiska idédebatten där han konstaterar:

Idag står inte frågan längre och stampar kring hur partiet ska komma tillbaka, nu handlar det uteslutande OM partiet ska förmå att återgå till en traditionell socialdemokratisk politik. Själv tror jag inte att det längre finns några möjligheter. Det är alldeles för många borgare i partiet idag så om en demokratisk socialist höjer rösten så blir vederbörande direkt utfrusen. Något som vi faktiskt också har sett exempel på.

Jag håller med. Och med ett Vänsterparti som ständig svansar efter socialdemokratin blir det inte bättre för den svenska arbetarklassen.

Det behövs alltså en ny vänster i Sverige. En vänster som företräder arbetarklassens intressen. I en sådan vänster hoppas jag att socialdemokratins oppostionella, socialdemokratins vänster kan var med. Då tänker jag på många fackliga kämpar, men också intellektuella som Katrine Kielos och Göran Greider. När ska de inse verkligheten och sluta hoppas på en förändring inom socialdemokratin. På samma sätt som många fackliga och andra socialdemokrater i Tyskland gjort. Däribland en tidigare partiledare, Oscar Lafontaine.

I Tyskland deltog dessa vänstersocialdemokrater i bildandet av partiet WASG. I den grupperingen kom också större delen av Tysklands småvänstergrupper att ingå. Och nu har partiet slagits ihop med det mycket större vänsterpartiet PDS till PDS-Linke. Låt oss göra på samma sätt i Sverige, bilda ett nytt vänsterparti, där vänsterpartiet kan utgöra kärnan och vänstersocialdemokrater vara med. Där också extremvänstern får plats, exempelvis mitt eget parti Socialistiska Partiet. På det sättet kan vi skapa ett slagkraftig alternativ för atbetarklassen inför framtiden.

Ett sådant nytt parti måste vara demokratiskt på så sätt att man i praktiken och helst också i stadgarna tillåter fraktioner/tendenser att finnas. Grupperingar som kan ha egna tidningar och webbsajter. På det sättet fungerar det i franska LCR, holländska SP (som jag vet att en del ledande figurer i Vänsterpartiet är insnöade på), i engelska RESPECT, tyska PDS-Linke, portugisiska BE, danska Enhedslisten och många andra partier.

Med ett parti baserat på en politik för social rättvisa, en politik för de fattiga, en politik för arbetarklassen och för jämlikhet kan vi åstadkomma något. Är det också demokratiskt på det sätt som jag skisserat ovan kan vi åstadkomma ännu mer. Det behövs mer på det organisatoriska planet för att skapa ett modernt vänsterparti men det kommer jag in på i nästa inlägg. Tills vidare kan ni läsa en del annat i ämnet.

Europeisk debatt om breda vänsterpartier.
Katrine Kielos om identitetspolitik nr1, nr2 och kritik av Mona Sahlin
Mina tidigare inlägg om en ny vänster: Del1, Del2, Del3, Del4, Organisationer inom organisationer, Dags för ett bredare vänstersamarbete
Mitt eget om Klass, Postmodernism och Identitetspolitik
Bloggar: SVD:s ledarblogg, Biology & Politics, Erik Laakso, Jonas Morian, Stormklockan, Esbati
Andra bloggar om: Katrine Kielos, Vänstern, Politik, Socialistiska Partiet, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Göran Greider

Lite mer om en ny svensk vänster, del 3

I mitt förra inlägg skissade jag lite på vad som behövs för att en ny svensk vänster ska kunna ta form. Jag listade där ett antal punkter som är viktiga för att en svensk modern vänster ska kunna företräda en hållbar politik. Men jag skrev inte om det absoluta grundkravet. Det kanske kändes för självklart. Men jag ändrade mig och här kommer det nu.

Grunden för ett nytt parti måste var de sociala rättvisefrågorna. Jämlikheten mellan olika sociala grupper i samhället. En politik som baseras på klass. Dett innebär inte att att andra former av underordning får negligeras. Jag tror inte att kvinnoförtryck, rasism osv skulle försvinna om klassamhället försvann. Orsaken till andra typer av underordning är alltså inte primärt klassamhället. Men jag tror att om klassklyftor tillåts är det enklare för ett samhälle att också tillåta andra typer av förtryck. Systemen hänger ihop och överlappar. En ny politik får baseras på arbetarklassens intressen helt enkelt. Då måste naturligtvis arbetarklass definieras. För arbetarklassen innefattar definitivt inte bara den klassiske svenske industriarbetaren. En skiss på hur arbetarklassen kan definieras har jag skrivit tidigare, Arbetarklass, vad är det?

Mer kanske inte behöver sägas om detta, men intressant i detta sammanhang är också de artiklar jag skrivit om identitetspolitik. Katrine Kielos har också skrivit flera artiklar på samma tema. Nu senast en kommentar till en artikel av Åsa Petersen. Kielos argumenterar för en ändring av socialdemokratins politik. Artikeln är dock läsvärd för hela vänstern, vilket ockås Esbati upptäckt. Jonas Morian har också skrivit ett inlägg kring debatten Petersen och Kielos. Dessutom har Enn Kokk och Markus Blomberg kommenterat, Klassförtryck kontra statusförtryck resp. Katrine Kielos och Åsa Petersen i (s)-märkt framtidsdebatt.

Jag ser att Åsa Petersen använder Iris Marion Young för att försvara sin position. Men allt jag läst av Young utgör ett försvar av Katrine Kielos position som jag förstår det i alla fall. Om detta tänker jag återkomma nån annan gång liksom till Judith Butler som Kielos och Petersen också berör.

Andra bloggar om: Katrine Kielos, Arbetarklass, Vänstern, Politik, Socialdemokraterna,

Rena politiska propagandan

Återigen en opinionsundersökning. Denna gång skriker rubrikerna ut att socialdemokraterna backar. Nyligen gick socialdemokraterna framåt i en undersökning och då var rubrikerna att Vänsterpartiet skulle hamna utanför riksdagen. Det är bara att konstatera - opinionsundersökningarna används som politisk propaganda. De beställs väl troligen i det syftet från början. Det är inga opinionsundersökningar. Det är delar av den borgerliga propagandan som försöker förminska dominansen för socialdemokraterna och deras stödpartier.

Ali Esbati skriver intressant om detta:

Fram till valet kommer det att kunna upp och ner massvis med gånger för enskilda partier. Sånt är föränderligt. Att DN är en kampanjtidning för borgarna är dock ett mycket stabilt faktum.

Analysmannen på DN börjar för övrigt jobba upp stilen igen. Det är en distinkt stil; att presentera det man vill ska hända, som något som, efter en ”analys”, bedöms kunna ske, underförstått måste ske.

Trots överläget i opinionen anser jag ändå att vänstern måste diskutera hur vi ska kämpa mot privatiseringar, försämringar för arbetare och fattiga etc. Att vänta på regeringsskifte löser ingenting. Socialdemokratena kommer om de vinner nästa val inte att återställa det som borgarregeringen förstört. Inte heller kommer socialdemokraterna att föra en politik som skiljer sig speciellt mycket från borgarregeringens. Även socialdemokraterna är för privatiseringar och har i regeringsställning försämrat en massa saker för vanligt folk.

Arbetare och vanligt folk i Sverige kan inte sätta sin lit till ett regeringsskifte. Vi måste börja kämpa för våra rättigheter. Det finns inget av de stora etablerade partierna som kommer att skapa förbättringar för arbetarklassen frivilligt.

Inte ens vänsterpartiet? Eller? Hur ser vänsterpartiet på stöd till en nyliberal socialdemokratisk regering? Är det viktigt att få sitta vid maktens taburetter? Eller säger man som danska Enhedslisten: Vi stöder bildandet av en socialdemokratisk regering, men kommer att rösta emot alla förslag till nedskärningar och försämringar för vanligt folk. Rösta mot alla förslag till privatiseringar och stöd till krig i främmande land. Ja, hur ställer sig vänsterpartiet?

Läs mer om regeringsfrågan
Borgarmedia: DN, SVD
Andra bloggar: Josefin Brink, Thomas Hartman, LOKE
Andra bloggar om: Vänsterpartiet, Social välfärd, Socialdemokraterna, Opinionsundersökning, Opinion, Politik