Vilka väljare?

Vilka väljare vill man nå? Vilka väljare vill man slåss om? Vill vänsterpartiet forstätta slåss om medelklassväljare med miljöpartiet, ja då är Peter Erikssons utspel negativt för partiet. Men vill vänsterpartiet istället rikta sig mot arbetarklassen och börja slåss för deras intressen. Då är Peter Erikssons utspel bra.

Vill vänsterpartiet slåss om arbetarklassväljare med socialdemokraterna och sverigedemokraterna då är Peter Erikssons utspel ointressant egentligen. Det har ingen verkan i arbetarklassen. Miljöpartiet är inte direkt ett parti som appelerar till arbetarklassens intressen. Inte direkt ett parti som för arbetarnas talan.

Exempel från Europa visar att vänsterpartier, för att få framgång, bör hålla en hälsosam distans från regeringssamarbete med nyliberala socialdemokratiska regeringar. Några typexempel på detta är franska LCR och danska Enhedslisten. Motsatsen visar SV i Norge och PCF i Frankrike med sina tillbakagångar. Samarbete i regeringar med nyliberal politik leder till misslyckanden för vänsterpartier.

Därför borde vänsterpartiet gå vänsterut och istället för att fundera på att sitta i regeringen knyta kontakter med andra vänsterkrafter för att på sikt bygga ett vettigt alternativ för den svenska arbetarklassen. Ett sånt arbete är inte gjort på en dag. Det tar många mandatperioder och kommer att misslyckas om man sätter sig i en nyliberal regering. Men man bör på ett tidigt stadium, precis som Enhedslisten, deklarera att man kommer att stödja bildandet av en mp-s-regering, men säga att man inte stöder och inte kommer att stödja försämringar för arbetarklassen och vanligt folk.

I mitt tidigare inlägg länkade jag till vänsterpartisters inlägg i regeringsfrågan. Nu till vad några socialdemokrater säger: Erik Laakso, Sjölander, Jonas Morian.

Borgarmedia: SVD1, SVD2, GP,
Andra bloggar om: Vänsterpartiet, Vänstern, Socialdemokraterna, Politik, Regeringsfrågan, Regering, Oppositionen

Att sitta i regering

Peter Eriksson inte vill samarbeta med Vänsterpartiet. Det är bra. Vänstern i Sverige bör inte samarbeta med miljöpartiet.

För det är ju precis så som Ali Esbati skriver. Det finns sex borgerliga partier i Sveriges riksdag. Alliansen plus miljöpartiet och socialdemokraterna. Dessutom finns det ett sjunde parti. Ett reformistiskt vänsterparti utan arbetarbas, vänsterpartiet.

Att socialdemokraterna inte har nåt alternativ till en borgerlig politik visades klart av debatten mellan Reinfeldt och Sahlin. Man framstår som något av ett "snällare" borgerligt parti.

Esbati har rätt när hans äger att man inte ska börja en debatt med regeringsfrågan. Man ska börja med att diskutera hur man bygger ett alternativ. Hur man kan bygga ett brett antikapitalistiskt alternativ.

Trondheimsexemplet visar klart och tydligt hur mans både ska göra och inte ska göra. Man ska ha ett alternativ som klart och tydligt står för en vänsterpolitik. En politik som försvarar välfärden, arbetarklassen och de fattiga. Men för ett mindre vänsterparti är det i det läget klart att man också måste profilera sig gentemot det störer partiet. man får inte anpassa sig till en regeringspolitik som är allt annat än vänster. Inte heller får det framstå som om man tycker exakt lika dant som det större partiet. Detta är speciellt förödande för ett parti utan nämnvärd arbetarförankring som vänsterpartiet.

En diskussion om ett alternativ till den borgerliga politiken kan alltså inte börja i en diskussionen om regringsfrågan. Den måste börja i verkligheten och utgå från frågeställningen: Hur bygger vi ett alternativ i människors vardag till den borgerliga politiken. Därför tycker jag det är ointressant för vänsterpartiet att försöka komma med i en snällhögerregering med miljöpartiet och socialdemokraterna.

Börja från början i stället. Bygg på arbetsplatserna. I bostadsområdena. I vardagen. Lämna en del av uppdragen i olika nämnder osv. Tänka brett och långsiktigt måste vara mottot för den svensk vänstern. Att bygga upp nåt nytt från grunden är det viktiga. I det arbetet kan inte vänsterpartiet vara ensamma. Det är dag att ta kontakter med småpartierna längre vänsterut.

Bloggat: Hanna Löfqvist, Josefin Brink, Ilona Sz Waldau, Rossana Dinamarca, Esbati, Approximatiom om vänsterpartiets budget,
Borgarmedia: DN, SVD, Fokus
Andra bloggar om: Vänstern, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Politik, Samhälle, Peter Eriksson, Regering

Är skuggbudgeten arbetarvänlig?

I alla fall är den vänligare mot pensionärer än vad borgarnas politik är. Och sossarna vill återställa a-kassan. Förmögenhetsskatt och fastighetsskatt ska också återställas. Det låter ju i och för sig bra. Frågan är dock hur trovärdigt detta är. Förra gången de ville återställa något som borgarna ställt till med hände ingenting. Ingen återställning blev resultatet.

Miljöpartiet å sin sida, satsar hellre på de unga. Och liksom vänsterpartiet är man emot att folk ska tvingas bosätta sig på vissa orter.

Men i det stora hela tycker jag inte att skuggbudgeten verkar var nåt speciellt annorlunda än borgarnas budget. Den är inte mer arbetarvänlig i det stora hela än vad alliansens budget är. Bara lite mindre dålig.

Slutsatsen av det är att det inte räcker med att sossarna med stöd av vänsterpartiet och miljöpartiet vinner nästa val. Alla tre partierna måste dessutom pressas att föra en radikal vänsterpolitik. En politik för arbetarklassens intressen.

Om vänsterpartiets budget kan man också läsa, hos Esbati och hos vänsterpartiet. Hela vänsterpartiets förslag kan också laddas ner.

Bloggat: Sjölander,
Budgeten i helhet, budgeten i korthet
Borgarmedia: SVD1, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SR, DN6, SVD2
Andra bloggar om: Ekonomi, Socialdemokraterna, Skuggbudget, Mona Sahlin, Per Nuder, Politik, Samhälle, Vänsterpartiet
-----------------------------------------------------------------------------------
Alliansfritt Sverige om Federley och sjukfrånvaro och om finansministerns siffertrixande
,

Så vinner vänstern valen

Genom att hålla till vänster. Lärdomen av det norska valet och speciellt resultatet i Trondheim för vänstern är att man för att kunna vinna val bör föra vänsterpolitik. En politik baserad på inflytande, solidarotet och gemenskap. Med satsningar på gemensam sektor, gemensam välfärd.

På riksplanet i Norge förlorade vänstern valet. Därför att man svek sina väljare. Därför att man förde en högerpolitik. En nyliberal högerpolitik som vanligt folk inte vill ha.

Samtidigt gick det dåligt för det mindre vänsterpartiet i Norge, SV. Även i Trondheim. Orsaken till detta var att de på riksplanet svek sina väljare och rusade åt höger. I Trondheim la de sig så nära det större vänsterpartiet, Arbeiderpartiet, så att det inte fanns nån anledning för väljarna att rösta på den mindre kopian. För mindre vänsterpartier gäller alltså att inte delta i regeringar med nyliberal politik och att inte lägga sig för nära ett större vänsterparti. Profilering är alltså nyckeln till framgång för mindre partier.

Slustatsen för Sverige är att Socialdemokraterna måste formulera en tydlig vänsterpolitik med tonvikt på gemensamma intressen och solidaritet. Privatiseringar och nedskärningar måste stoppas och utvecklingen vridas tillbaka till att det gemensamm ska ta hand om oss alla. Precis motsatsen till vad den förra socialdemokratiska regeringen gjorde. Och motsatsen till den nuvarande regeringens politik.

Vänsterpartiet måste gå längre åt vänster. Öppna upp sig för samarbete med de små vänstergrupperna (SP, RS). Handlar vi på detta sätt vi kan vi nå oanade framgångar för en solidarisk och rättvis politik i Sverige. En välfärdspolitik.

Läs mer: Nätverket för Gemensam Välfärd
Borgarmedia: SVD,
Bloggat: Sjölander, Aron Etzler
Andra bloggar om: Vänstern, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Norge, Politik, Samhälle, Trondheim, Trondheimsmodellen

En väg framåt för vänstern

Det händer mycket i den politiska världen just nu. Borgarregeringen fortsätter på den inslagna vägen. Det som är dåligt för undertryckta grupper är det som ska drivas igenom. Det som är bra för rika är det som ska göras.

Samtidigt ser vi oroväckande tecken ute på extremhögerkanten. Sverigedemokraterna kan eventuellt komma in i riksdagen i valet 2010. Detta förutsatt att den svenska vänstern inte skärper sig. Men den svenska vänstern och extremvänstern har stora möjligheter att skärpa sig.

Det innebär en fokusering på ekonomiska rättvisefrågor. Inklusive lika lön för män och kvinnor. Sådana frågor är enande för arbetarklassen. Därför ska vänstern driva dem. Det är det effektivaste sättet att stoppa högerextremistisk tillväxt.

Den närmaste tiden fram till valen 2009 och 2010 erbjuder stora möjligheter för vänstern. En kraftfull kampanj med inriktning på en folkomröstning om EU måste startas upp. Tecken på att så håller på att ske syns redan. Vidare har en mängd sociala rörelser, fackföreningar och NGO:s gått samman i Nätverket för Gemensam Välfärd för att bekämpa privatiseringar och sociala nedskärningar. Ett annat nätverk med liknande syfte är 18-septemberalliansen som den 18 september ordnar demonstrationer mot borgarna på ett antal platser i Sverige. Det förstnämnda nätverket är betydligt bredare än det senare som främst innfattar Rättvisepartiet Socialisterna och mindre anarkistiska/syndikalistiska organsiationer. De båda nätverken borde som jag ser det slås ihop till ett. Det gör att vi blir starkare.

Nätverket för Gemensam Välfärd och några av dess medlemsorgansiationer är involverade i arbetet med European Social Forum (ESF) som år 2008 ska gå av stapeln i Malmö. Inför det evenemanget (med planeringsmöte i Stockholm den 14-16 sept) med kanske över 20 000 deltagare från hela Europa har också Miljöförbundet Jordens Vänner (MJV) planer på att tillsmmans med eventuellt lansera en kampanj för ett annat Europa som ska sluta i samband med en demonstration mot EU-toppmötet år 2009 i Sverige.

Samma år är det val till EU-parlamentet och det ryktas att kampanjen för en folkomröstning om EU-grundlagen skulle kunna få en efterföljare i form av en gemensam Nej till EU-kandidatur inför EU-valet på samma sätt som det finns i Danmark. En kandidatur som självklart inte kan inkludera främlingsfientliga och rasistiska partier.

En sådan kandidatur, om den kommer till stånd, finns det all anledning för hela den svenska vänstern och extremvänstern att ställa sig bakom. Den skulle dessutom kunna fungera som inspiration för en kandidatur inför valet 2010 som innefattar flertalet svenska extremvänstergrupper och förhoppningsvis också vänsterpartiet.

Vägen framåt för vänstern skulle alltså kunna innefatta:

• Fokusering på ekonomiska rättvisefrågor
• Krav på folkomröstning om EU
• Stärkande av kampanjerna för gemensam välfärd
• En enad Nej till EU-kandidatur inför EU-valet 2010
• Bred vänsterkandidatur inför valet 2010

ESF-mötet i Malmö, liksom de olika planeringsmötena kan bli avstamp för flera kampanjer med inriktning på motstånd mot privatiseringar och nedskärningar liksom en kampanj för ett annat Europa. Och centralpunkter för en kampanj för folkomröstning.

Om vänstern agerar på detta vis kommer den att stärkas. Samtidigt som extremhögern kommer att krympa.

Andra bloggar om: Vänstern, Vänsterpartiet, EU, Folkrörelse, Sverigedemokraterna, Folkomröstning, ESF, Malmö, Politik, Gemensam Välfärd, MJV, Miljöförbundet, Ett annat Europa, 18-septemberalliansen, Samhälle, Socialistiska Partiet, Rättvisepartiet Socialisterna, Nej till EU
-----------------------------------------------------------------------------
Vänsterfolk som skriver om vårdnadsbidrag: Peter Karlberg, Peter Andersson, Erik Laakso, Sjölander, John Johansson
Vänsterfolk om åldersdiskriminering: Jinge, Alliansfritt Sverige, Jag älskar Sverige

Sossarna övergav arbetarna för länge sen

En del kommentarer efter Mona Sahlins tal i Almedalen tyder på att författarna tror att socialdemokraterna kommer att föra en arbetarvänlig politik. Det kommer de inte. Det har de inte gjort sen 1970-talet. Och knappt då. Men idag är socialdemokratin helt inriktad på att föra en politik som gynnar storkapitalet. Precis som borgarregeringen. Men införandet av nyliberala idéer gick lite långsammare när sossarna regerade. Men det var lik förbannat en nyliberal politik.

Privatiseringen av skolorna har sossarna varit för, liksom dcen fördyrande avregleringen av elmarknaden, privatisering av sjukvård (med vissa undantag), utförsäljning av gemensamt ägda företag (ex Telia), privatisering av busstrafik, järnvägstrafik, telefoni osv. Andra saker där socialdemokraterna gått i spetsen för försämringar för vanliga arbetare och fattiga är exempelvis pensionerna och flyktingpolitiken. Sammanfattningsvis - en nyliberal politik. Så den som tror att det kommer att bli bättre med en socialdemokratisk regering har kapitalt fel.

Inte heller är miljöpartiet mycket bättre. De har stött den socialdemokratiska politiken när det gäller allt det ovanstående. Dessutom har de istället för en storsatsning på de kollektiva kommunikationerna runt storstäderna drivit igenom det puckade bygget av nya järnvägar i Norrland. Miljöpartiet är inget parti för arbetarklassen, det är ett parti för den postmoderna individualistiska eliten. Ibland gör de bra saker, oftast tyvärr dåliga. Dessutom dras de med samma sak som sossarna, att säga en sak och mena nåt annat. Miljöpartiet är inget alternativ för den svenska arbetarklassen.

Vänsterpartiet har varit snäppet bättre. Men inte mycket. De har på lokalt plan , på flera orter, varit för och dessutom ibland drivit igenom privatiseringar. Privatisering av skolor och sjukvård. För att vänsterpartiet ska betraktas som arbetarvänligt måste nog en svängning åt vänster ske. Och partiet måste sluta snegla på regeringstaburetter.

Och hur var det med Mona Sahlins tal. Innehöll det egentligen något av värde. Inte alls! Det var mycket snack och lite verkstad. Eventuellt kommer subventioner till bostadsbyggande att återinföras om sossarna vinner nästa val. Det var väl ungefär allt med reellt innehåll. Majoriteten av det borgarregeringen rivit ner kommer att bli kvar nedrivet efter en eventuell sosseseger i nästa val. För att det ska ske något bra krävs det nåt annat än en sosseseger i nästa val. Det krävs folklig mobilisering. Det räcker inte med att ett tal är elegant och elakt. Att något låter bra innebär inte att det är bra. Det måste finnas innehåll också. Det räcker inte att säga det folk förväntar sig att höra. Det krävs mer.

Borgarmedia: DN1, DN2, SVD1, SVD2, AB, SR
Bloggat: Ett hjärta rött
Läs mer: Privatisering, Sjukvård och skola
Andra bloggar om: Arbetarklass, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Politik, Privatisering, Almedalen, Mona Sahlin, Regeringen

Falsk varubeteckning

Den här mannen säger att han indexerar vänsterbloggar. Det gör han inte. Han indexerar vänsterpartibloggar. Inte riktigt samma sak. Det finns många bloggare till vänster som inte är vänsterpartister. Så lite mer ödmjukhet kanske vore på sin plats.

En annan som kommenterar är Esbati. Själva sidan där bloggarna indexeras heter Bloggvänstern.

Andra vänsterbloggar kan hittas på lite olika ställen, Konflikt, Agenda 2010+, SP-bloggar, Vänsterpartibloggar (ytterligare ett ställe), sossebloggar (en del av dem är vänster enligt min definition)

Andra bloggar om: Bloggar, Bloggosfären, Vänstern, Vänsterpartiet, Socialistiska Partiet, Bloggportaler, Bloggvänstern

En ny modern demokratisk vänster, del 6

Med anledning av mina återkommande inlägg om hur en ny modern vänster kan vara organiserad på ett djupt demokratiskt vis så har jag använt exempel från utlandet. Jag har mötts av en del ifrågasättanden av hur detta kan fungera i Sverige. Av typen, vi kan inte bara importera en modell från utlandet! Vad går man egentligen med i? Tendensen, fraktionen, partiet eller vad?

I detta inlägg ska jag försöka svara på dessa frågor och ange hur det skulle kunna fungera. Försst, jag har ingen förståelse för argumentet att vi inte skulle kunna hämta idéer från andra länder och importera dem till Sverige. Så annorlunda är inte partistrukturen i Sverige. Därför kommer jag även nu att använda mig av utländska exempel (Jag kan ju inte använda inhemska exempel, då modellen aldrig prövats här).

Det finns utlandet flera olika modeller på hur det fungerar. Vi har först det franska LCR som är Socialistiska Partiets systerorganisation och medlem i Fjärde Internationalen (FI). I LCR finns det permanent organiserade fraktioner med egna tidningar etc. Det förekommer dessutom fraktioner som är med i andra internationella vänstersammanslutningar, som inte är överens med Fjärde Internationalen. Exempelvis Socialisme par en bas som också är med i engelska SWP:s international IS-Tendency (IST). För det mesta är det så att en person går med i LCR, men det förekommer, framförallt när det gäller de tendenser/fraktioner som tillhör andra internationella organisationer (internationaler) att en person går med där först, för att sen bli medlem i LCR. Detta senare är något ganska nytt i LCR:s fall. Det har i Frankrike förekommit diskussioner om ett bredare vänsterparti, men dessa samtal har än så länge varit fruktlösa.

I England är SWP med i organisationen RESPECT. I huvudsak fungerar RESPECT som en slags organisationskartell, vilket i detta fall innebär att alla medlemmar i SWP , Socialist Resistance eller nån annan medlemsorganisation automatiskt blir medlemmar i RESPECT också. Men det finns också enskilda medlemmar i RESPECT. Rösträtten i RESPECT följer med en persons enskilda medlemsskap. Men man kan inte vara medlem i SWP utan att också samtidigt vara medlem i RESPECT. För att komplicera det hela lite kan jag också nämna att de flesta, men inte alla, medlemmarna i Socialist Resistance är medlemmar i ISG, Fjärde Internationalens engelska sektion.

Ett annat parti som också startade som en partikoalition är Enhedslisten i Danmark. I detta fall en ren koalition mellan SAP, DKP och VS utan enskilda medlemmar till en början. Så småningom övergick organisationen gradvis till att bli en ren medlemsorganisation och är idag en av de viktigaste och starkaste vänsterorganisationerna i Europa. VS är upplöst som enskild organisation. Idag fungerar det så att man är med i Enhedslisten och dessutom kan vara med i exempelvis SAP (FI) och IS (IST). De flesta går med som enskilda medlemmar i Enhedslisten. Men det förekommer säkert att en och annan först går med i IS eller nån annan av de mindre organisationer som arbetar inom Enhedslisten.

Som ni nu kanske sett innefattar dessa samarbeten ofta medlemsorgansiationer i Fjärde Internationalen och IS Tendency. Dessutom ingår i stort sett alltid det gamla kommunistpartiet, både motsvarigheter till svenska SKP och Vänsterpartiet.

Så är det också i Tyskland. Där är det i praktiken så att det gamla östtyska kommunistpartiet, som blivit PDS i sig upptagit de som bildade WASG och bildat Die Linke. Bland dessa återfinns små vänstergrupper som SAV (systerparti till svenska Rättvisepartiet), Linksruck (IST) och ISL (FI). I praktiken fungerar det så att man är medlem i Die Linke och eventuellt en annan grupp. Det hela är ju alldeles nytt så medlemmar har kommit med på olika sätt. Det förekommer också att en person är medlem i någon av de små vänstergrupperna utan att vara med i Die Linke. En del medlemmar kan också vara med i oppositionella nätverk inom Die Linke, såsom NLO. Många av dessa är också medlemmar i någon av de små vänstergrupperna.

Även i holländska SP fungerar det på liknande sätt. En person kan var medlem i det stora partiet och dessutom vara medlem i en mindre grupp som Fjärde Internationalens holländska sektion SAP. Det hela är dock lite problematiskt då SP med sitt maoistiska ursprung inte formellt tillåter detta, utan snarare tvärtom. Än så länge förbjuder man fraktioner/tendenser formellt, om än inte i realiteten.

Hur kan man då eventuellt göra i Sverige. Ja, i praktiken är väl det enklaste att ha en modell där medlemmar i de små vänstergrupperna tillåts vara med i Vänsterpartiet. Samtidigt som de behåller sina separata organisationer och tidningar. Man ska alltså kunna vara medlem i Vänsterpartiet och en annan organsiation samtidigt. Det är väl också lämpligt i så fall att de grupper som idag använder ordet parti i sitt namn ändrar detta, exempelvis kan Socialistiska Partiet bli Socialististiskt Perspektiv. Svårare än så behöver det inte vara. Men vi behöver prata om det mellan grupperna. Det behöver göras gemensamt och på ett organiserat sätt. Det andra alternativet är ju en organisationskartell, men det det kan ju vara en del problem med det om man tänker på vänsterpartiets storlek i förhållande till de andra grupperna.

I nästa inlägg ska jag skriva lite om hur anställningar kan organiseras och hur lönerna bör vara i ett nytt modernt demokratiskt vänsterparti. Lite om hur stadgar kan se ut osv.

Läs mer:
Europeisk debatt om breda vänsterpartier.
Enhedslisten
Bloggat: Frihet och Framsteg, Trotten,
Andra bloggar om: Tendensfrihet, Vänstern, Vänsterpartiet, Demokrati, Politik

En ny vänster, del 5

Jinge har skrivit en analys av den socialdemokratiska idédebatten där han konstaterar:

Idag står inte frågan längre och stampar kring hur partiet ska komma tillbaka, nu handlar det uteslutande OM partiet ska förmå att återgå till en traditionell socialdemokratisk politik. Själv tror jag inte att det längre finns några möjligheter. Det är alldeles för många borgare i partiet idag så om en demokratisk socialist höjer rösten så blir vederbörande direkt utfrusen. Något som vi faktiskt också har sett exempel på.

Jag håller med. Och med ett Vänsterparti som ständig svansar efter socialdemokratin blir det inte bättre för den svenska arbetarklassen.

Det behövs alltså en ny vänster i Sverige. En vänster som företräder arbetarklassens intressen. I en sådan vänster hoppas jag att socialdemokratins oppostionella, socialdemokratins vänster kan var med. Då tänker jag på många fackliga kämpar, men också intellektuella som Katrine Kielos och Göran Greider. När ska de inse verkligheten och sluta hoppas på en förändring inom socialdemokratin. På samma sätt som många fackliga och andra socialdemokrater i Tyskland gjort. Däribland en tidigare partiledare, Oscar Lafontaine.

I Tyskland deltog dessa vänstersocialdemokrater i bildandet av partiet WASG. I den grupperingen kom också större delen av Tysklands småvänstergrupper att ingå. Och nu har partiet slagits ihop med det mycket större vänsterpartiet PDS till PDS-Linke. Låt oss göra på samma sätt i Sverige, bilda ett nytt vänsterparti, där vänsterpartiet kan utgöra kärnan och vänstersocialdemokrater vara med. Där också extremvänstern får plats, exempelvis mitt eget parti Socialistiska Partiet. På det sättet kan vi skapa ett slagkraftig alternativ för atbetarklassen inför framtiden.

Ett sådant nytt parti måste vara demokratiskt på så sätt att man i praktiken och helst också i stadgarna tillåter fraktioner/tendenser att finnas. Grupperingar som kan ha egna tidningar och webbsajter. På det sättet fungerar det i franska LCR, holländska SP (som jag vet att en del ledande figurer i Vänsterpartiet är insnöade på), i engelska RESPECT, tyska PDS-Linke, portugisiska BE, danska Enhedslisten och många andra partier.

Med ett parti baserat på en politik för social rättvisa, en politik för de fattiga, en politik för arbetarklassen och för jämlikhet kan vi åstadkomma något. Är det också demokratiskt på det sätt som jag skisserat ovan kan vi åstadkomma ännu mer. Det behövs mer på det organisatoriska planet för att skapa ett modernt vänsterparti men det kommer jag in på i nästa inlägg. Tills vidare kan ni läsa en del annat i ämnet.

Europeisk debatt om breda vänsterpartier.
Katrine Kielos om identitetspolitik nr1, nr2 och kritik av Mona Sahlin
Mina tidigare inlägg om en ny vänster: Del1, Del2, Del3, Del4, Organisationer inom organisationer, Dags för ett bredare vänstersamarbete
Mitt eget om Klass, Postmodernism och Identitetspolitik
Bloggar: SVD:s ledarblogg, Biology & Politics, Erik Laakso, Jonas Morian, Stormklockan, Esbati
Andra bloggar om: Katrine Kielos, Vänstern, Politik, Socialistiska Partiet, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Göran Greider

Rena politiska propagandan

Återigen en opinionsundersökning. Denna gång skriker rubrikerna ut att socialdemokraterna backar. Nyligen gick socialdemokraterna framåt i en undersökning och då var rubrikerna att Vänsterpartiet skulle hamna utanför riksdagen. Det är bara att konstatera - opinionsundersökningarna används som politisk propaganda. De beställs väl troligen i det syftet från början. Det är inga opinionsundersökningar. Det är delar av den borgerliga propagandan som försöker förminska dominansen för socialdemokraterna och deras stödpartier.

Ali Esbati skriver intressant om detta:

Fram till valet kommer det att kunna upp och ner massvis med gånger för enskilda partier. Sånt är föränderligt. Att DN är en kampanjtidning för borgarna är dock ett mycket stabilt faktum.

Analysmannen på DN börjar för övrigt jobba upp stilen igen. Det är en distinkt stil; att presentera det man vill ska hända, som något som, efter en ”analys”, bedöms kunna ske, underförstått måste ske.

Trots överläget i opinionen anser jag ändå att vänstern måste diskutera hur vi ska kämpa mot privatiseringar, försämringar för arbetare och fattiga etc. Att vänta på regeringsskifte löser ingenting. Socialdemokratena kommer om de vinner nästa val inte att återställa det som borgarregeringen förstört. Inte heller kommer socialdemokraterna att föra en politik som skiljer sig speciellt mycket från borgarregeringens. Även socialdemokraterna är för privatiseringar och har i regeringsställning försämrat en massa saker för vanligt folk.

Arbetare och vanligt folk i Sverige kan inte sätta sin lit till ett regeringsskifte. Vi måste börja kämpa för våra rättigheter. Det finns inget av de stora etablerade partierna som kommer att skapa förbättringar för arbetarklassen frivilligt.

Inte ens vänsterpartiet? Eller? Hur ser vänsterpartiet på stöd till en nyliberal socialdemokratisk regering? Är det viktigt att få sitta vid maktens taburetter? Eller säger man som danska Enhedslisten: Vi stöder bildandet av en socialdemokratisk regering, men kommer att rösta emot alla förslag till nedskärningar och försämringar för vanligt folk. Rösta mot alla förslag till privatiseringar och stöd till krig i främmande land. Ja, hur ställer sig vänsterpartiet?

Läs mer om regeringsfrågan
Borgarmedia: DN, SVD
Andra bloggar: Josefin Brink, Thomas Hartman, LOKE
Andra bloggar om: Vänsterpartiet, Social välfärd, Socialdemokraterna, Opinionsundersökning, Opinion, Politik

Sverige behöver en ny vänster, del2

Sveriges vänster är idag splittrad på ett antal partier och mindre grupperingar. Dessutom tillkommer den autonoma/anarkistiska/syndikalistiska miljön som idag kanske är den största vänstermiljön utanför socialdemokratin. En socialdemokrati som jag brukar hävda inte tillhör vänstern. Det hävdar jag nu också, men det finns många inom socialdemokratin som tillhör vänstern. Dessa borde inse verkligheten på samma sätt som många gjort i Tyskland (Lafontaine, WASG, PDS/Linke) och delta i bildandet av ett nytt brett antikapitalistiskt vänsterparti i Sverige. Den anarkistiska/autonoma miljön kan lämnas utanför diskussionen då de knappast är intresserade av ett nytt parti.

Nyckeln till ett nytt brett vänsterparti i Sverige finns förmodligen hos vänsterpartiet. Något jag skrivit om tidigare, Organisationer inom organisationer och Dags för ett bredare vänstersamarbete. Ett sådant samarbete kan dock inte enbart byggas upp med hjälp av organisatoriska överväganden. Det måste finnas politiska teorier, överväganden och ståndpunkter också. Låt mig skissa på vad ett nytt bredare parti skulle kunna behöva för ingredienser. Allt behövs dock inte för att ett nytt parti ska kunna bildas. Men en del behövs absolut, synen på den interna demokratin och synen på demokrati i stort.

1. Synen på demokrati internt i partiet. Om det handlar mitt ovanstånde inlägg, Organisationer inom organisationer. Kort uttryckt behövs det garanterade rättigheter för organiserade minoriteter. I vänsterspråkbruk kallas detta tendens/fraktionsfrihet. Den "demokratiska centralismen" som den oftast uppfattas (som diktatorisk centralism) bör förkastas.

2. Synen på demokrati i stort. Enpartisystem måste förkastas. Alla områden i samhället ska underställas demokratiska belsut fattade av valda församlingar. Även inom den ekonomiska sektorn, företagssektorn. Uttryck som "proletariatets diktatur" bör inte användas. Och den innebörd, partidiktatur, detta uttryck gavs i stalinismens Sovjet måste förkastas.

3. En modern uppfattning om kapitalismens utveckling behövs. Vad som skrevs för 100 år sen kanske inte alltid har giltighet idag. Detta finns, men används för lite inom den svenska vänstern. Här kan Ernest Mandel och hans efterföljare ge oss en bra grund att stå på.

4. En modern uppfattning om imperialismen. Lenin duger inte längre. De postmoderna marxisterna (ex. Antonio Negri, Michael Hardt) har inte heller kunnat erbjuda någonting. Andreas Malm har dock utvecklat en intresant modern teori om imperialismen, baserad på Antonio Gramsci och Ernest Mandel.

5. En modern syn på vad ett modernt socialistiskt samhälle innebär på det ekonomiska planet. Med hänsyn tagen till att allt omöjligen låter sig planeras centralt. Med möjlighet till småföretagande och närvaron av marknadskrafter på de områden där detta är effektivare än planering.

6. En politik som tar hänsyn till miljön och undviker miljöförstöring. En politik där användning av olja etc begränsas.

7. En vettig syn på regeringsfrågan i ett kapitalistiskt samhälle

8. En socialistisk feministisk politik, något jag tidigare skrivit om, Klasskamp och feminism

9 En syn på invandring och flyktingpolitik som är human och inkluderande.

Jag kommer säkert på mer saker vad det lider och skriver om det då. Alla ovanstående punkter kommer jag att försöka behandla i olika delar av denna serie av artiklar om den svenska vänstern.

Kring några av de ovan listade punkterna finns det samlingar av material att läsa och här kommer länkar till en del av detta:

Om vänsterpartiet
Socialdemokratin
Breda vänsterpartier
Arbetarstater
Förändra utan att ta makten?
Imperialism
Plan eller marknad
Invandrings- och flyktingpolitik
Ernest Mandel
Catherine Samary
Robert Went

Intressant?
Andra bloggar om: Ernest Mandel, Politik, Vänsterpartiet, Vänstern

Vänsterpartiet på normala 5 procent

Den stora opinionsundersökningen från SCB har presenterats. I den hamnar vänsterpartiet på mer normala 5%, dvs gott och väl inne i riksdagen. Detta faktum förändrar dock inte mitt resonemang i mitt tidigare inlägg, Dags för ett bredare vänstersamarbete.

Jag är allstå ute efter ett bredare vänstersamarbetet byggt på klasspolitik och antikapitalism. Jag vill också ha ett bredare parti på vänsterkanten med rätt till organiserade fraktioner/tendenser inuti partiet. Om detta har jag skrivit i inlägget Organisationer inom organisationer.

Borgarmedia: DN, SVD, Aftonbladet, Expressen
Bloggare: Jinge, Stefan Lindborg, Yrsa funderar, Solidaritet och Rättvisa, Eva-Lenas blogg
Andra bloggar om: Vänstern, Vänsterpartiet, Politik
Technorati: Vänstern, Vänsterpartiet, Politik

Postmodernismen - inget för vänstern, del 2

Det kan ibland vara svårt att förstå hur vänstern kommit att omfatta postmoderna teorier. Detta med tanke på vänsterns traditionella områden med social rättvisa och en politik baserad på de ekonomisk förhållandena i samhället. Postmodernismen med sådana som Anthony Giddens, Michel Foucault och andra lägger ju tyngpunkten på annat håll. Visserligen har vi ju Michael Hardt och Antonio Negri som försökt sig på en förening av ekonomi och postmodernism à la Foucault. För länkar till kritik av Hardt/Negri se Postmodernismen - inget för vänstern, del 1. Så här skriver Richard Wolin i en artikel i tidskriften Axess:

"Enligt den vedertagna uppfattningen är både poststrukturalism och postmodernism rörelser som tillhör den politiska vänstern. Men det är ett anspråk som snabbt faller samman vid en närmare granskning. Vänstern har ju trots allt i ett historiskt perspektiv varit pålitligt rationalistisk och universalistisk, försvarat demokrati, jämlikhetssträvanden och mänskliga rättigheter. Ett av den politiska vänsterns kännetecken har varit dess vilja att ta sig an frågor som handlar om ”social rättvisa”. Den har systematiskt ifrågasatt trångsynta definitioner av frihet som sanktionerar oerhörda skillnader i rikedom, och i stället krävt att den formella jämlikhetens förespråkare möter socialt missgynnade gruppers behov på halva vägen. Gång på gång har vänstern tvingat det borgerliga samhället att leva upp till demokratiska normer och trotsat trångt individualistiska föreställningar om rättigheter såväl som politiska och ekonomiska eliters plutokratiska ambitioner.²⁵ Den som studerar den utveckling som moderna samhällen har genomgått kan således iaktta en ryckvis förflyttning framåt, från medborgerlig till politisk och social jämlikhet."

Detta är något som jag håller med om. Och det blir som jag ser det väldigt svårt att förena med psotmodernismens och poststrukturalismens avståndstagande från förnuft och avvisande av att makten finns hos vissa grupper av människor. Men vad kan då var anledningen till att postmodernismen anammats av många inom vänstern, med resultat en världsfrånvänd teoretiserande kultur där man lämnat de social rättvisefrågorna till nån annan. Det är ganska lätt att förstå när det gäller den ena av de två grupper inom vänstern som anammat postmoderna teorier. Den gruppen är högskolevänstern/den intellektuella som man i Sverige kan se bland annat runt tidskrifterna Arena och Fronesis, men även kring Vägval Vänster.

Det beror uppenbarligen på traditioner från 1970-talet då den så kallade strukturella marxismen eller Althusser-skolan, uppkallad efter Louis Althusser, hade stort inflytande i svensk akademiska marxistiska kretsar, bland annat kring tidskriften Zenit. I dessa kretsar ingick bl.a. en av grundarna av Vägval Vänster, Johan Lönnroth. Althussers teorier låg till grund för det som skulle komma att kallas Eurokommunismen, ett projekt som gått i stöpet totalt. De partier som blev eurokommunistiska är idag i huvudsak partier som i praktiken övergivit antikapitalismen. Det svenska Vänsterpartiet är ett sådant exemepl. En annan som tillhörde denna skola är Nicos Poulantzas. En debatt mellan honom och en mer traditionell marxist kan läsas på SP:s hemsida. Althusser-skolan är som sagt en strukturalistisk variant av marxism. Postmodernismen kan också anse vara strukturalism, eller i alla fall bygga på strukturalismen som den formulerats av sådana som Claude Lévi-Strauss. Det kanske inte är så att man kan säga att traditionen i den svenska intellektuella vänstern är obruten, utan det är kanske snarare ett utslag av ett alltför överdrivet intresse av fina teorier på bekostnad av praktiskt politiskt arbetet i verkligheten, som gjort att postmodernismen fått fäste i samma kretsar där den strukturella marxismen hade sitt fäste på 1970-talet.

Den andra gruppen som anammat postmoderna teorier är delar av den autonoma/anarkistiska vänstern. Detta är ännu mer oförståeligt och jag har ingen riktigt bra idé om varför ännu. Men det har troligen med arbetet kring antirasism och feminism att göra. Jag får återkomma om detta. Klart är att det även i denna miljö fått problematiska konsekvenser, livstilism, identitetspolitik osv.

Andra bloggar om: Postmodernism, Politik, Vänstern, Vänsterpartiet, Eurokommunism, Antonio Negri, Michael Hardt, Louis Althusser, Nicos Poulantzas, Strukturalism
Technorati: Antonio Negri, Michael Hardt, Louis Althusser, Vänstern, Postmodernism, Strukturalism, Politik

Dags för ett bredare vänstersamarbete?

Det går dåligt för vänsterpartiet i opinionsundersökningarna. Man ligger under 4%-spärren just nu. Det kommenteras av partiet i SVD:

"- Man ska inte ta enskilda mätningar på för stort allvar. Men det är klart att vi följer dem med visst intresse, säger partisekreterare Anki Ahlsten."

Det verkar lite väl nonchalant att avfärda opinionsundersökningen på det lättvindiga sättet. Trots de invändningar Jinge och LOKE har mot att ta opinionsundersökningen på för stort allvar. Kanske borde vänsterpartiet fundera över varför man stadigt minskar i opinionen, trots att en borgerlig regering borde innebära ett pangläge för att växa.

Enligt min mening är det vänsterpartiets totala anpassning till den svenska socialdemokratin, det totala knäbugandet för det stora arbetarpartiet som lett till vänsterpartiets dåliga siffror. Finns det två partier med samma politik brukar väljarna ta det det större och mer trovärdiga alternativet. I detta perspektiv ligger vänsterpartiets chans i att bli mer radikalt, inte i mer anpassning högerut. Då kanske det är dags för vänsterpartiet att fundera över ett samarbete vänsterut, på samma sätt som hänt i många andra länder i Europa. WASG och dess sammanslagning med PDS i Tyskland, RESPECT i England och Wales, SSP i Skottland är exempel på bredare vänsterpartier. Uppbyggda på olika sätt, men ändå lika. Nåt att titta på för vänsterpartiet kanske?

Annars kanske det går för Vänsterpartiet som för PCF i Frankrike. Man blir omkörda av extremvänstern, LCR är idag är ett viktigare parti än PCF. LCR har vuxit på sin konsekventa kritik av både högerpartierna och socialistpartiet (socialdemokraterna). PCF har backat då de knäböjer för och slickar fötterna på socialistpartiet.

Kanske nåt att fundera på för svenska vänsterpartiet. Kanske dags att ta kontakt med de två svenska vänsterpartier som i förra valet ökad sina röstandelar i de kommunval där de ställde upp. Rättvisepartiet Socialisterna och Socialistiska Partiet. Socialistiska Partiets systerparti Frankrike heter LCR. Det totalt obetydliga partiet Vänsterdemokraterna som bloggaren Peace, Love and Capitalism skriver om är väl knappast lika intressant, då de snarast står ännu närmare socialdemokratin än vad vänsterpartiet gör (hur det nu är möjligt). (fast skulle de vilja vara med, inte mig emot) Om vänsterpartiet inte försöker gå åt vänster och samarbeta med de grupper som finns där kanske man riskerar att försvinna och förminskas till obetydlighet på 10 års sikt.

Mer i borgarmedia: DN.
Intressant?
Andra bloggar om: Vänsterpartiet, Vänstern, Politik

Skattesänkning i Göteborg - V sa nej

Vänsterpartiet sa nej till skattesänkning i Göteborgs kommun häromveckan. Därmed bröt man med miljöpartiet och socialdemokraterna och tillhör nu inte längre den styrande majoriteten i Göteborg.

Vänsterpartiet motiverar brytningen med att ekonomin är dålig i kommunen och att man vill satsa mer på förskolan. Detta verkar ju vara sunda argument, men låt oss granska dem. Det första påståendet är rent falskt. Göteborgs kommun har inte dålig ekonomi. Det finns stadsdelsnämnder (ex. Linnéstaden) som har dålig ekonomi. Detta är ett lösbart problem. Mer pengar kan överföras från kommunens centrala ekonomi.

Satsning på förskolan skulle innebära att man bygger bort köerna. Frågan är dock om köerna finns på grund av dålig ekonomi? Ja i Linnéstaden kan det vara så, men i den stadsdelsnämnd som har längst kö, Centrum, har det inget med ekonomi att göra. Att det inte finns tillräckligt med förskoleplatser i Centrum beror på att det är svårt att hitta lokaler och tomter, det är svårt att få bygglov och andra tillstånd för att bygga om lokaler som hittas. Inte heller innebär det faktum att kommunens centrala ekonomi skulle bli bättre genom att inte sänka skatten , att det skulle bli en utbyggand av daghemsplatser etc. Beslut om sådant fattas i stadsdelnämnderna och det som då behövs är ett beslut om att överföra mer pengar till dessa. Något sådant har inte Vänsterpartiet föreslagit vad jag kan se.

Vänsterpartiets förslag löser alltså inte de problem som finns i stadsdelsnämnderna, löser inte de ekonomiska problemen som finns i vissa, inte heller problemen med förskoleköer som finns i andra. För mig är det därför svårt att se varför vänsterpartiet bröt med miljöpartiet och socialdemokraterna.

Pelaseyed menar att vänsterpartiet nu sätter hårt mot hårt. Men för mig är detta svårt att se. Vänsterpartiet har inte försökt mobilisera vanligt folk för sitt föslag. Man har inte diskuterat sitt budgetförslag med arbetarna i Göteborg, eller med någon annan heller. Eftersom förslaget inte heller skulle löst de problem som vänsterpartiet säger att det skulle lösa verkar det hela för vara ett slag i luften. En ganska meningslös demonstration.

Men vad innebär då miljöpartiets och socialdemokraterna förslag i dessa viktiga frågor. Ja, en sänkning med kommunalskatten med 25 öre. 40 kronor i månaden för en låginkomstagare som ETC skriver. En summa som för mig verkar försumbar och inte något som någon fattig människa komemr att uppfatta som en otoligt bra grej. Så jag förstår inte riktigt deras förslag heller, varför försämra kommunens ekonomi på sikt om man inte har ett rejält förslag att komma med? För mig blir det hela ännu mer ett spel för gallerierna när jag läser på miljöpartiets hemsida om budgeten för Göteborgs kommun.

Den enda riktigt positiva satsning jag ser i den budget som socialdemokraterna och miljöpartiet lade fram är satsningen på billigare kollektivtrafik och en utökad kollektivtrafik. Men, men utbyggnaden är totalt otillräcklig. Den omfattar ingen utbyggnad av spårväg till områden där det redan på 1960-talet utlovats spårväg (ex Backa) och där bussarna är totalt överlastade och i rusningstrafik känns som Tokyos tunnelbana, bara mycket smutsigare, nedgångnare och ofräschare. Miljöpartiets och socialdemokraterna förslag förändrar heller ingenting, innebär inga egentliga förbättringar och satsningen på kollektivtrafiken är bara ord utan verklig substans. Bussar kan inte lösa de problem som finns. De har helt enkelt inte tillräcklig kapacitet. På de överlastade sträckningarna får det knappast plats fler bussar. Och utbygganden av spårväg och pendeltågstrafik dröjer alldeles för länge.

Jag har skrivit tidigare om kollektivtrafik och miljö.

Intressant?
Läs mer: GP1, GP2, GP3, GP4

Andra bloggar om: Göteborg, Kollektivtrafik, Miljö, Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Vänstern, Förskola