Postmodernismen – inget för vänstern, del 1

Del 1 av 9 i serien Postmodernism

Jag läste ett intressant kritiskt inlägg om postmodernismen i den borgerliga, liberala tidningen Axess, ”Frigörelsen förvandlas till förtryck – från Spengler till Derrida” . Artikeln är skriven av Richard Wolin, historieprofessor på City University i New York.

Den fick mig att tänka på och att börja läsa om postmodernism. Jag har redan tidigare funderat över om inte Foucaults teorier om att makten finns överallt och att man när man kämpar för förändringar i samhället i själva verket medverkar till att stärka de som redan har makten, leder till att det inte är någon idé att kämpa för att få det bättre. En uppgivenhet och en känsla av meningslöshet. Jag håller inte med allt som Wolin skriver, artikeln är trots allt främst ett försvar för liberalismen (Socialliberalismen som jag förstår det). Men också ett försvar för förnuftet och humanismen. Två värden som jag menar måste ingå i en socialists arsenal. Tolkningen av Foucault delar jag uppenbarligen med med Wolin som skriver:

”Om det verkligen förhåller sig så som Foucault påstår, att ”makten” finns över allt, verkar det ju så gott som meningslöst att bekämpa den. I stället för att bekämpa underordningen i praktiken föredrar postmodernister att hålla sig på relativt säker mark och ägna sig åt ”metapolitik” – den isolerade nivå av ”teori” där de största farorna är ”begreppsmässiga” och där konkret politik blir något lätt eteriskt. Derrida har visserligen nyligen gett uttryck för ett förstulet intresse för en vag ”kommande demokrati” (democratie à venir/avenir), men vad detta metapolitiska dekret – så rikt på retorik och så fattigt på empiriskt innehåll – skall betyda får var och en försöka komma fram till själv.”

Han kritiserar identitetspolitik utifrån samma ståndpunkter som Katrine Kielos och jag själv gjort tidigare:

””Identitetspolitik” bemäktigar sig den traditionella vänsterns intresse för social rättvisa. Skillnader måste självfallet respekteras men det finns inte någon anledning att göra dem till en fetisch. Ett av problemen med ett okritiskt förhärligande av ”skillnad” är att det med lätthet kan resultera i en ny ”essentialism” i vilken frågor om gruppidentitet tilldelas en ställning som yttersta grundsats. Eftersom ansträngningar för att nå fram till samtycke a priori betraktas med hån och misstro tycks det så gott som omöjligt att återställa en meningsfull känsla av att tillhöra en politisk gemenskap. Historiskt har slutresultatet varit kulturvänsterns politiska marginalisering och fragmentering. I stället för att stimulera en hållning av aktiv protest har en inskränkt fokusering på gruppidentitet uppmuntrat en reträtt från politiken.”

Och avslutningen av hans artikel är att säga att nazismen är den ultimata identitetspolitiken:

”Som en europeisk vän en gång uttryckte saken: ”identitetspolitik – det är vad de hade i Tyskland mellan 1933 och 1945”. Den kulturella politikens misslyckande speglar den nya vänsterns tillbakagång så som den har skildrats av Christopher Lasch och Richard Sennett: man har gett upp en oppositionell politik som är inriktad på den offentliga sektorn till fördel för en självupptagen ”narcissistisk kultur” som bara följer sin inre röst.”

Det man kan säga är väl att postmodernismen är det som skapat identitetspolitiken och identitetspolitiken står emot kollektiva lösningar. Kollektiva lösningar är vänsterns sätt att frigöra individen. En trygg individ är en fri individ. Precis som en person jag träffade på en fest häromdan sa till mig. Hon kom som flykting från Östeuropa i början på 80-talet. ”I öst var allting grått, alla byggnader etc, men människorna var trygga och färgstarka. I väst är byggnader och omgivning färgstarka, men människorna gråa.”

Den individuella frihet, individaulismen, som postmodernism och nyliberalism skapat och vill vidareutveckla leder alltså till en likriktning av och en ofrihet för individerna. Det ständiga väljandet leder till otrygghet, att man blir upptagen med att anpassa sig till normen (under täckmantel av att man är unik). Så länge man måste sysselsätta sig med överlevnad ( i vårt moderna samhälle i form av ständiga val) är man inte fri. Först när överlevnaden är tryggad kan man vara fri. Tryggheten skapas alltså genom generella kollektiva lösningar.

Istället för relativistisk postmodernism måste vänstern vända sig tillbaka där vi en gång var. Vänstern måste ställa krav på social rättvisa, jämlikhet, mer demokrati etc.

En kritik av postmodern vänster, som Hardt och Negri, finns hos tidskriften Clarté, läs Mikael Nybergs Kalkonmarxismen. En annan kritik finns i Andreas Malms utmärkta bok, När kapitalet tar till vapen. En recension av Malms bok kan läsas hos tidskriften Röda Rummet.Clarté nr 3/06 har en rad artiklar om individen, individualismen och kollektivet. Mikael Nyberg har skrivit en annan artikel i LO-tidningen och här finns ytterligare en kritik av Hardt/Negri.

Ett försvar av en postmodern identitetspolitik finns att läsa hos bloggen Vänstra Stranden (men han har missuppfattat begreppet identitetspolitik) som talar för ytterligare individualisering av politiken. Det gör också Hörsing. I i tidskriften Arena försvaras ”Pomovänstern”, som en debattör med samma förnamn som jag har, döpt den postmoderna vänstern till. Rasmus Fleischer buntar där ihop alla de inom vänstern som vill syssla med sociala frågor till något han kallar ”nationalvänstern”. Det ska jag komma in på i ett annat inlägg i framtiden. Strötankar och sentenser funderar över vad Pomovänster egentligen är i ett inlägg. Här skriver Mr Brown ett annat Pomovänsterinlägg som jag ser det.

Intressant?

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Series NavigationPostmodernismen – inget för vänstern, del 2 >>
Advertisements
  • Mr Brown

    Några reflektioner i all hast. Som jag ser det är den motsättning mellan det som du kallar ”pomovänster” och vad Fleischer kallar ”nationalvänster” knappast något nytt. det är bara ett nytt sätt att beskriva den vattendelare mellan den akademiska vänstern och arbetarvänstern som lyckades överbryggas 1968 men i övrigt separerar sig ganska effektivt från varandra. det är en motsättning som inte försvinner i ett nafs.

    Även om man kan kritisera H/N för den snåriga och flödiga stil de använder i ”Imperiet” så är deras tankegångar inte mindre giltiga. Jämför till exempel George Monbiot, som i ”The age of consent” också avfärdar Imperiet men samtidigt i högsta grad lever den ”globalvänster”-vision som boken försöker beskriva.

  • Anders_S

    Andreas Malm har kritiserat Hardt/Negri utifrån ståndpunkter som han hämtat från Gramsci, Ernest Mandel etc. Detta är en kritik från en annan sorts globalvänster som samtidigt är en arbetarvänster. Och det är här som jag placerar in mig själv.

    Denna strömning har alltid funnits, även 1968. Idag kanske främst representerad av olika trotskistiska tänkare och kan kanske anses vara en del av den kapitallogiska skolan (hegeliansk marxism) med sådana som Roman Rosdolsky.

    Denna inriktning är i motsatställning till både strukturalistisk marxism (Althusser etc) och som jag ser det, dess efterföljare, den postmoderna vänstern och mer traditionell marxism, det Fleischer kallar nationalvänster.

  • Mr Brown

    Det var hursomhelst en interssant postning, och jag måste till viss del ge dig rätt. När postmodernismen introducerades i sverige i kulturdebatten på 80-talet tyckte jag att det stod ganska klart att tänkare som derrida och foucault inte tillhörde ”vänstern” i någon traditionell mening, snarare såg jag dem som ett slags apolitiska fritänkare (vilket möjligen kan förklara de autonomas intresse för deras skrifter). numera tycker jag mig ana att framför allt foucaults sätt att se på världen asnvänds i många olika syften. ett uppenbart exempel är Masoud Kamalis utredning om rasism. skulle vi överhuvudtaget prata om strukturell diskriminering utan postmodernisterna? är inte det i så fall ett bidrag till den politiska vetenskapen som också gynnar vänstern?

  • Anders_S

    Jag är av uppfattningen att postmodern som uttryck kan användas för att beskriva dagens globaliserade kapitalistiska samhälle, det som Ernest Mandel kallar senkapitalismen.

    Postmoderna tänkare kan användas för att beskriva detta samhälle, men inte användas för att skapa en teori som ger oss vägvisning för hur vänstern ska arbeta för att förändra den postmoderna kapitalismen. Postmodern teori skapar istället ett försvar för kapitalismen och en blairistisk socialdemokrati. Identitetspolitik ersätetr klasspolitik. Många områden i smahället lämnas utanför politiken. Detta är en naturlig följd av åsikten att makten inte finns nånstans (hos en definierbar grupp människor) utan överallt. Den kan alltså inte bekämpas och en ny grupp kan alltså inte ta över den och det blir då logiskt att sluta med et och överlämna beslut åt individer.

  • rasmus

    Hej Anders! Jag tycker det är lite lustigt att se mina små synpunkter kring ”nationalvänstern” (publicerad våren 2004) diskuteras i presens. Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna; både ”vänstern” och den globala världsordningen har förändrats på några rätt avgörande sätt, och ‚Äì tro det eller ej ‚Äì jag själv har omvärderat ett och annat och tycker kanske inte att alla formuleringar i den artikeln känns helt lysande idag. (Däremot är det fortfarande talande att de som pekades ut i artikeln konsekvent har undvikit att försvara sina ståndpunkter, och föredragit att tillskriva mig allehanda åsikter och egenskaper…)

  • Anders_S

    Andreas Malm kallar samma gäng som du kallade för nationalvänster för nyleninister sin sin bok när Kapitalet tar till vapen. Han levererar också en mer gångbar kritik av Hardt/Negri i den, än vad Nyberg et al lyckas göra. För mig är de samma gamla maoister/stalinister som sabbat uppbygget av en svensk antikrigsrörelse mot kriget i Irak. Något som jag berör i inlägget om boken om FNL-grupperna.

    Problemet där är väl att både Malm och de gamla maoisterna resonerar sig fram till, utifrån skilda utgångspunkter, ett stöd för islamister. Något som jag är bestämt emot. Mend et är en annan diskussione.
    Och självklart har det runnit en del vatten under broarna sen dess.

  • Pingback: Svensson » Blog Archive » Är Naomi Klein verkligen vänster?()

  • Pingback: Queer har inget med socialism att göra | Svensson()

  • Du råkade förresten länka till Fleischers artikel om nationalvänstern istället för mitt blogginlägg om pomovänstern.

  • Pingback: Identitetspolitik och marxism | Svensson()

  • En fördel när man kritiserar något kan ju vara att först definiera det man kritiserar. Annars kan det lätt framstå som att man inte vet vad fan man snackar om. Just nu blandar du ihop korten rejält och verkar vilja slänga ihop allt du inte gillar och kalla det ”postmodernism”. Vad har identitetspolitik med Negri och Foucault att göra till exempel? Ingenting förutom att du kallar båda för ”postmodernism”. Pinsamt, Svensson.

  • Anders_S

    Bonnot: Du borde nog läsa mer av mina inlägg. Foucault är ju den mest ansedde postmoderne filosofen. Jag anser att Foucault har mycket med identitetspolitik att göra. Precis som postmodernism.

    Det är mina åiskter. Jag kan naturligtvis ha fle. Men det är i alla fall min uppfattning. Det är inte på något sätt hlelr något speciellt uppseendeväckande att jag kopplar ihop Foucault, postmodernism och identitetspolitik. Jag är så att säga inte ensam om det. Vilket framgår av mitt inläg.

  • Ja, vilket bara bevisar vilket nonsensord det är. Det är ju ingen riktig inriktning utan bara en smutskastelse man använder på strömningar man inte gillar. Detta bevisar du med all tydlighet. För återigen; vad har foucault, Negri, Deleuze & Guattari med identitetspolitik att göra? Hur kan du blanda ihop det som socialliberalerna i Arena och andra säger med före nämnda kommunister? Du riktar en väldigt bred och otydlig ”kritik” (om man ens kan kalla det för kritik – du verkar mest vilja klistra på olika dåliga buzzwords, som identitetspolitik, individualism, borglig osv – utan att egentligen belägga dessa) emot breda fenomen och sedan försöker knyta ihop säcken genom att kalla allt ”postmodernism”. Det håller inte. Utveckla gärna på vilket sätt Foucault sysslar med ”identitetspolitik” eller ”individualism”. Vet du ens vad det är? Det skulle inte förvåna mig eftersom du mest citerar och länkar till vad andra har sagt – själv verkar du inte ha mycket att komma med. Kanske borde gå till källan själv först innan du kritiserar något?

  • Pingback: Postmodern identitetspolitik är sossarnas och vänsterns problem | Svensson()

  • Pingback: Är det verkligen vänster? - Kajsa Ekis Ekman om pseudovänstern i Arena | Svensson()

  • Pingback: Efter den tredje vägen « strötankar och sentenser()

  • Pingback: Heteronormen återigen | Svensson()

  • Pingback: Vänstern som ett problem för arbetarklassen/folket | Svensson()

  • Pingback: Pomovänstern igen | Svensson()

  • Pingback: Postmodern identitetspolitik är sossarnas och vänsterns problem | Svensson()