Pomovänster – nej tack, del 4

Jag har ägnat tre inlägg åt postmoderna teorier, dess syn på makten och hur postmoderna teorier letat sig in i vänstern. Jag menar att det inte är bra för vänstern att använda sig av postmoderna teorier för att försöka förklara vad vi ska göra åt orättvisorna i världen. Däremot kan man använda begreppet postmodernt samhälle om det nuvarande stadiet av det kapitalistiska samhället. Även om jag kanske föredrar det av Ernest Mandel myntade uttrycket Senkapitalism istället. Men det behöver inte betyda att vänstern ska bli postmodern och anamma postmoderna teorier för att förändra världen.

När Blair utformade sin sorts socialdemokrati baserades mycket av tankegångarna på den postmoderne tänkaren Anthony Giddens. På samma sätt har Michel Foucault influerat svensk socialdemokrati, exempelvis kring tidskriften/tankesmedjan Arena. Den moderna svenska socialdemokratin med Mona Sahlin i spetsen har tagit intryck från denna tankesmedja och från den engelska blairismen. Postmodernismen blir alltså ett sätt att fomulera en politik som bevarar det existerande politiska/ekonomiska systemet. Ett sätt att konstruera en politik med utgångspunkt i att det inte finns någon grupp som har makten i samhället. Finns ingen grupp som har makten behöver man inte kämpa för att fördela makten eller ta ifrån makthavarna makten. Det blir helt meningslöst att göra motstånd och klassamhället förnekas eller förklaras som betydelselöst.

Kvar blir då enbart identitetspolitik baserad på den individualism som finns i det nuvarande stadiet av kapitalismen. En sådan politik baserad på individualism, mångfald av identiteter, där varje människa är en fritt seglande enhet som väljer och vrakar bland olika möjligheter för individen kommer aldrig att kunna leda till en förändring av samhället.

När delar av den intellektuella vänstern också hemfaller åt sådana teorier kommer de också att finna att de blir försvarare av det existerande och inte kommer att kunna formulera något alternativ till den socialdemokrati vi har idag. De missar därmed också chansen att formulera ett kraftfullt alternativ till nyleninisters (gamla maoister, stalinister etc) teorier. Det är inte bra för vänstern. Därför måste vi säga nej till postmodernismen. Nej till Pomovänstern.

Stöd för denna inställning har jag hämtat hos en rad källor och författare, däribland;
Richard Wolin som visar på varför vänstern inte kan/borde/ska vara postmodern i sin artikel ”Frigörelsen förvandlas till förtryck – från Spengler till Derrida”. Andreas Malm visar hur oanvändbar postmodernismen är för att beskiva vad som händer i världen (i sin specifika allians med den autonoma marxismen) när han kritiserar Hardt/Negris Imperiet. Katrine Kielos har flera gånger kritiserat identitetspolitiken hos socialdemokratin och jag har kritiserat den mer allmänt.

När man förnekar att makten finns någonstans och säger att den finns överallt så förnekar man också möjligheten att göra något åt situationen. Möjligheten att förbättra samhället inför framtiden. Möjligheten att göra uppror mot makten. Det är inte bra för de fattiga, det är inte bar för arbetarklassen. Därför hör postmodernismen inte hemma i vänstern. Därför ska vi säga nej till Pomovänstern.

Läs mer: Jimmy Sand skriver om Pomovänster, Mr Brown också. Alex Callinicos har skrivit kritik, Toni Negri in Perspective. Följande debatter har också bäring på det som jag skrivit om i mina hittills fyra (inkl. denna) artiklar om postmodernism; Förändra världen utan att ta makten, Debatt om imperialism, Strategi för vänstern. Bland deltagarna i debatterna märks Andreas Malm, Ulf Karlström, Charles Post, Claudio Katz, Antoine Artous, Alex Callinicos, John Holloway, Daniel Bensaïd, Hilary Wainwright, Phil Hearse, François Sabado och François Duval.

Mina tidigare tre artiklar:
Postmodernismen – inget för vänstern, del 1
Postmodernismen – inget för vänstern, del 2
Postmodernismen – inget för vänstern, del 3

Intressant?
Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati: , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!

11 svar på “Pomovänster – nej tack, del 4”

  1. Ah, det där med senkapitalism är ungefär så mycket jag känner till om Mandel (från att jag läste Fredric Jamesons essä om ”Senkapitalismens kulturella logik). Och det är också ett perspektiv jag sympatiserar med.

    Den kapitallogiska skolan har jag för övrigt inget emot.

  2. Okej.

    En ska kanske kan invändas mot i det ovanstående inlägget. Att jag kallar Anthony Giddens för postmodern tänkare. Han kritiserar ju postmodernismen, samtidigt som han omfattar många grundläggande idéer i denna. Han kallar det nuvarande tillståndet i samhället för senmodernism istället för postmodernism. Men i realiteten menar han faktiskt samma sak som jag ser det.

  3. ”Postmodernismen blir alltså ett sätt att fomulera en politik som bevarar det existerande politiska/ekonomiska systemet.”

    Det är mycket möjligt. Men Foucault är ingen postmodernist, och om man utifrån hans tankar formulerar en systembevarande politik så anser jag att man nog har vantolkat honom. Svagheten hos Foucault är snarare att han kan vara lite väl anarkistisk, men jag har svårt att se honom som en försvarare av det rådande.

  4. Foucault avvisande av att makten finns hos en speciell grupp innebär i praktiken det som jag säger. Det är något som exempelvis Richard Wolin och Andreas Malm också tar fasta på. (se del 1, resp del 3): en syn på makten som Hardt/Negri övertagit.

    Därvidlag skiljer sig Foucault från anarkismen och de tänkare som jag menar vänstern borde använda istället för postmodernister, sådana som Bordieu och Habermas. Jag menar att man kan inte onfatta deras teorier och smatdigt omfatta Foucault och andra postmodernister.

    Helt enkelt, det är ni som tror att man kan läsa Foucault på ett vänstersätt som har missatagit er. Alldelse oavsett vad han själv kan ha ansett om saken.

  5. Anders, min tidigare kommentar i del 1 av din serie försvann så jag försöker igen.
    Jag kan inte se varför inte vänstern skulle kunna använda sig av en postmodern metodik i någon mening och frågan är om vi skulle kunna prata om t.ex. strukturell diskriminering utan postmodernisterna.

    Bourdieu kanske inte kan anses vara en postmodernist i egentlig mening men skiljer sig egentligen Bourdieus ”distinktioner” så mycket från Derridas ”skillnader”? och är inte uppehållandet vid ”skillnaden” något som är a och o för vänstern?

    Det får mig att undra om inte förkastandet av pomovänstern egentligen handlar om en kulturell fråga. Om det faktum att Derridas filosofiska gärning utövats på ”fina gatan” där Bourdieu uppehållit sig vid klassperspektiven. Minns att både Bourdieu, Derrida och Foucault är produkter av College de France.

    (ser det ut som jag psotar anonymt? avs är i så fall Mr Brown)

  6. Jag anser att vi inte ska luta oss på Foucault, Derrida, Giddens etc.

    Postmodernister kallas de internationellt och också i Sverige, i USA ofta för poststrukturalister (kanske främst Derrida).

    Däremot anser jag att vi ska använda oss av Bordieu, Corcuff, Bensaid och flera från den franska marxismen. Dessa står i motsättning till postmodernismen som jag ser det. Och som de ser det själva. Vi kan också använda Habermas, som ju står i skarp motsättning till Derrida. Däremot finner jag ingen motsättning mellan Bordieu och Habermas.

  7. Det finns saker som är okej hos Foucault, Derrida etc. Men de förnekar förnuftets betydelse och de menar att makten inte finns hos nån speciell grupp utan överallt. Det räcker med dessa två saker för att de inte ska/bör användas av vänstern.

Kommentarer är stängda.