Vad är det för fel med identitetspolitik?

Del 7 av 9 i serien Postmodernism

En massa säger jag. Identitetspolitik eller livsstilspolitik är motsatsen till en politik inriktad på social rättvisa och jämlikhet. Motsatsen till klasspolitik. Läs vad jag tidigare skrivit om identitetspolitik. Fadern till identitetspolitiken anser jag att postmodernismen är och det har jag också skrivit en del om. Identitetspolitik är för mig borgerligt och individualistiskt och innebär ett samhälle som är sämre för arbetarklassen och sämre för de fattiga. Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt och de flesta ledande politiker omfattar identitetspolitiska tankegångar. Något som leder till att de alla för eller är för en politik som gynnar de rika, borgarklassen.

En av medlemmarna i redaktionen för Tidskriften Röda Rummet tipsade mig om en liten artikel i Svenska Dagbladet som också tog upp ämnet, Upplivande utmaning av mångfalden, i vilken den amerikanske författaren Walter Benn Michaels ifrågasätter mångkultur, mångfaldskultur och identitetspolitik.

Ju mer uppmärksamhet för mångfaldsfrågorna, desto mindre fokus på fattigdomen och de enorma löne­skillnaderna.

// Särskilt kritisk är Michaels mot liberalerna och vänstern som han menar förvandlat klasskampen till kulturkamp. Genom sin fixering vid identitetspolitiken undviker de klassfrågorna och går därmed den reaktionära högerns ärenden.

Erik Åsard som skrivit artikeln efterfrågar en politik i Sverige som kombinerar ”ekonomisk tillväxt, rättvis fördelning och ökad integration”. Personligen anser jag att det finns ett parti som presenterat en sån politik och det är Socialistiska Partiet. Jag kanske också ska nämna att jag inte är överens med alla tankegångar som verkar finnas i boken, men tycker ändå den verkar intressant.

Katrine Kielos har precis skrivit en intressant recension av en bok, Bögjävlar, som verkar kritisera identitetspolitiken och dess konsekvenser för den svenska gaykulturen. I Aftonbladet i mars i år gav sig Belinda Olsson på identitetspolitikens konsekvenser (som jag tolkar det) för den svenska feminismen, Bang är knädjupt i gnällträsket. Det verkar dock som om det kritiserade numret inte står att återfinna i någon form på Bangs hemsida. Endast en av artiklarna undgår Olssons kritik:

En av få som klarar att lyfta en viktig diskussion om klass är Susanna Alakoski. Utan gnäll, utan att fastna i klyschor eller det totalt självupptagna, skriver hon i samma nummer om hur klassamhället fortfarande slår ner många människor och skapar fruktansvärda underlägen och klyftor.

En läsare av min blogg blev upprörd när hon i mitt första inlägg om postmodernismen läste ett citat där en person ansåg att nazismen och politiken som fördes i den tidens Tyskland var den slutgiltiga formen av identitetspolitik. Hon blev så upprörd att hon inte ens kommenterade det hela på min blogg utan skrev en kommentar hos Mr Brown istället.

Den citerade personen är dock inte ensam om att identifiera identitetspolitik och dess konsekvenser med rasism. På nätet hittade jag en D-uppsats vid Luleå Tekniska Universitet som gör detsamma, Folkmordet i Rwanda – en ny form av identitetspolitik? av Helen Harby.

Intressant?
Andra bloggar om: , , , , ,

Series Navigation<< Postmodernismen, del 6Pomovänstern igen >>
Advertisements