Det tredje avsnittet av Upp till kamp visade sig var ett bra mycket bättre avsnitt än de två första. Framförallt mycket bättre än det andra avsnittet som jag tyckte var rent dåligt. Det sjuka hos stalinismen och errarna framgick klart. Och det betydligt mer friska hos de som ockuperade Hagahuset, den vänster som jag senare kom att tillhöra. Trots att även en del av dessa var medlemmar i det som idag heter Kommunistiska Partiet. Den vänster som kom att grunda Sprängkullen och som kom att spela en betydelsefull roll i Kungstorgsockupationen. Även errarrnas isolering när det försökte få ut arbetarna i strejk på Arendalsvarvet framkom väl.
Men vi alla som var med, vet att det var så mycket mer än errarna (även om de starkt dominerade vänstern i Göteborg) och maoisterna. Det var en bra tid, när vi hade framtidshopp, när vi kämpade. Det var inte bara stalinisternas sjuka människosyn. Inte bara deras devota hyllningar till massmördaren Stalin. Det var också det positiva hos andra vänstergrupper, hos kvinnorörelsen, hos musikrörelsen. Det får man inte glömma. Det fanns och finns en annan vänster, en vänster som aldrig hyllat diktaturer.
Dessutom kunde man lätt se paralleller mellan överklassens klubbliv som det framställs i Upp till kamp och det dekadenta livet på Stureplan som figurerat i tidningarna i samband med våldtäkter och annat. Överklassens dekadens har inte förändrats.
Media: AB
Andra bloggar om: Vänstern, Upp till Kamp, 1968, Hagahuset, Arendalsstrejken, Hagahusockupationen, Politik, Samhälle
Förresten, råkas vi imorrn törhända, demonstrationen osv?
Lenin har iofs sagt att om man är tvungen att utrota nio tiondelar av befolkningen för att uppnå de kommunistiska idealen så är det värt denna ”uppoffring”. Lenin och Stalin var två sidor av samma mynt.
Nej, det har Lenin aldrig sagt. Inte Stalin heller för den delen. Sprid inte fördummande och falska påståenden!
med sådana kontroversiella påståenden är alltid källhänvisning att föredra.
Jag tyckte avsnittet mest var fullt av klichéer. En hel del i allmänhet, men kanske om r-arna i synnerhet. Så där stelt, sekteristiskt och inskränkt var det ju inte. Och inte var det så viktigt att sjunga om Stalin. Den sången hade väl Spartacuskören inte ens på sin repertoar. Nej, det var inte ett bra avsnitt; sådana inslag fanns ju, men att ensidigt fokusera på dem blir ju bara smutskastning.
De errare som fanns på Hagahuset filmen framställdes ju okej. Sen är det ju lite skoj med originalbilderna som också sändes. Dessutom var ju livs levande aktiva errare emd i den kör som sjöng i filmen. Till och med en från partistyrelsen. Så bilden kan ju inte vara så fel.
Ja, det fanns gott om klichéer i detta avsnitt också. Men de tidigare avsnitten var ju ändå värre. problemet är attd e försöker få in för mycket på en gång. Ochd et blri väldigt förenklalt och klichéartat då. men jag tycker ändå att beskrivningen av errarna centralt stämemr med de uppfattnigar jag har av tiden Jag var med i SKU(ml), errarnas ungdomsförbund 1974/75 och tillbringade en hel del tid med andra errare än de på Sprängkullen (vilka jag ju upfattade mer positivt). Men errarna på Sprängkullen lämnade ju verksmaheten, som jag förstod det, av precis de skäl som anförs av partifolket i filmen.