Göran Skytte har två gånger det senaste året blivit påkörd av bilar. Han är medveten om att han kunde ha dött. Det har fått honom att känna kärlek till livet skriver han. För en gångs skull håller jag med Göran Skytte. Att vara nära döden ger kärlek till livet. Det har jag själv upplevt.
Men i mitt fall var det ingen bil, inte ens en olycka som höll på att döda mig. Det var den svenska polisen som kunde ha dödat mig. Helt utan att jag begått nåt brott, utan att jag var misstänkt för nåt var det nära att polisen sköt mig till döds.
Men precis som Göran Skytte skriver kan man få kraft av att vara nära att dö. Det hände mig. Man kan ändra inställning kring en del frågor. Det gjorde jag. Förhoppningsvis kan också Göran Skytte göra det. Han kan förhoppningsvis bli lite mindre arrogant och föraktfull. Han kan förhoppningsvis försöka sätta sig in i sjuka, handikappades och svagas verklighet. Kanske han till och med kan inse att SVT inte alls är vänstervridet.
För nog är det så att man ändras av att vara nära döden. Man får mer kärlek till livet och till andra människor. Min förhoppning är att det gäller alla, även en sån som Göran Skytte.
Så här i jultider passar det väl också med lite kärleksfulla hälsningar till en del andra bloggare, som exempelvis Opassande som skriver om Aftonbladets positiva negativitet, Alter Ego som sysslar med julkorgar, Teflonminne som julrimmar och Tempus Fugit som skrivit ett grötrim.
Andra bloggar om: Göran Skytte, Nära döden, Olycka, Kärlek till livet, Polisen, Bilism, Bilolycka, Göteborg 2001, Göteborgshändelserna, Samhälle
Göran Skytte är en mycket kufisk figur. En gång i tiden var han en skarp vänsterintellektuell och jag förstår inte de där som vänder 180 grader ideologisk. Det måste bero på att de inte tänker alls, bara flyter med strömmen, precis som döda fiskar.
Vilka är det ”som flyter” om inte de som aldrig kan se ”balken i sitt eget öga, men grandet i grannens öga”?
Sök och du skall finna!