I dagens Göteborgs-Posten finns flera artiklar som kritiserars Mark Isitt för en elitistisk syn på arkitektur och stadsplanering. Samtidigt som de håller med om delar av hans kritik mot Göteborgs stad och dess styresmän. Catharina Thörn ifrågasätter om han är visionär överhuvudtaget. Snarare är hans arkitektursyn förlegad och ålderdomlig menar hon och kritiserar hans fascination och fixering vid spekatulära byggnader i sitt inlägg Låt Göteborg bli världens första kravmärkta stad:
Även jag önskar högre i tak, mer debatt, tjänstemän som tar ställning, att Göteborg får en stadsarkitekt och att det behövs en övergripande vision för Göteborg stadsutveckling. Men vad vill Mark Isitt med sin kritik? Ha fler spännande byggnader. Jaha. Problemet med den visionen är att den inte alls är visionär utan förlegad. Att bygga Eiffeltornet var visionärt, likaså var Göteborgsutställningen 1923 visionär genom att den förebådade evenemangssamhället. Men att imorgon svansa efter alla andra städer i jakten på den mest iögonfallande byggnaden är varken visionärt eller framsynt.
och:
Nej, skall vi tala visioner så låt oss vara verkligt visionära. Låt inte Göteborg bli en kopia av tusen andra städer – utan den första i sitt slag. Anställ en stadsarkitekt med bred kompetens, integritet och gott omdöme, skapa ett hållbarhetsråd med ansvar för att initiera debatt, visioner och forskning om en socialt och ekologiskt hållbar stadsutveckling. Låt Göteborg bli världens första krav- och rättvisemärkta stad.
En kritik av Mark Isitt jag håller med om. Göteborg behöver inte spektakulära byggnader. Göteborg behöver en stadplanering som kan ta bort resultatet av årtionden av usel stadsplanering, ödetomterna och de nedlagda industriområden i centrala i Göteborg, de segregerade och socialt icke-fungerande förorterna som Torslanda, Kärra (för att ta två villaförorter som inte direkt fungerar så bra heller), Bergsjön, Gårdsten, Hjällbo osv. Det kanske handlar om det som Karin Widegård skriver i sin artikel om Gert Wingårdh och hans, i mitt tycke, fula betong- och glashus:
Vad jag saknar på utställningen är en diskussion som sätter in arkitekturen i något slags samhällsdebatt. Eller varför inte lite hederlig klassanalys. Som inte stannar vid enskilda verks kvalitet ifråga om materialval och känsloupplevelse.
Eller som Malin Lernfelt skriver i sin ledarkrönika där hon i skarpa ordalag kritiserar Mark Isitt:
Ett större förakt för de människor som faktiskt skall leva i den stad som växer fram är svårt att hitta. Mark Isitt kanske skulle ta en funderare på vem staden egentligen är till för och vad som sker när ”experterna” kör sitt race fullt ut utan att förankra sina byggnader i vare sig omgivningen eller stadens kultur.
och:
Knappast någon av alla de jag var i kontakt med kunde se något som helst nytänkande eller spektakulärt med Världskulturmuseet. Det man såg – och fortfarande ser – är en fyrkantig betongbunker med lite glas. Samma typ av hus som tyvärr oftast verkar bli resultatet när arkitekter skall vara ”nytänkande” och ”spektakulära”. Många så kallade arkitekturexperter tycks helt enkelt ha fastnat i föreställningen om att det enda som är något att hänga i granen är det som är högt, kantigt och gärna med mycket glasfasader.
Föraktet som Mark Isitt uppenbart visar för vanligt folks tycke och smak går också igen i debatten om stadsplanering och byggnation i Stockholm, där stadsarkitekten säger följande om folks åsikter om glasmontern som ska förstöra stadsbiblioteket:
– Jag är glad över Norra Bantorgseffekten och det nya hotellet. Platsen har lyft. Stadsbiblioteket är jag djup involverad i och det prisvinnande förslaget är bra. Men förslag som är riktigt bra tar tid för folk att förstå. Det kommer att ta ett antal år innan folk ser resultatet och hur fint byggnaden hänger ihop med Läkarhuset och resten av platsen.
I Malmö bygger man inte heller så jävla kul ser jag i Sydsvenskan.
Intressant?
Bloggat: Utsikt från höjden, Betongelit, Arkitektur, Approximation
Borgarmedia: DN,
Andra bloggar om: Världskulturmuseet, Stadsbiblioteket i Stockholm, Mark Isitt, Catharina Thörn, Malin Lernfelt, Karin Widegård, Gert Wingårdh, Göteborg, Stadsarkitekt, Stockholm, Stadsplanering, Arkitektur, Samhälle, Politik
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
För några år sen undersökte uppsalasociologen Eila Jylkäs folks arkitektursmak. Den som kan sin Bourdieu blir nog inte förvånad över att hon kunde konstatera att de enda som gillar modernistiska manifestationer är den akademiskt utbildade övre medelklassen.
Lägre medelklassen gillar nyklassicism, dvs 20-talets hus. Arbetare gillar sekelskiftet 1900 plus hus som inte gör nåt särskilt väsen av sig men är funktionella. Enligt Jylkäs.
Hennes uppsats heter Group Habitus and Taste in Architecture. A Study among Gymnasium Students in Stockholm, Sociologiska institutionen, Uppsala Universitet 2003.
Om arkitekterna absolut vill arbeta hand i hand med en akademisk elit föreslår jag att de kan producera mer privata föremål som denna kan ha hemma i bostaden. Låt majoriteten utforma sin stad enligt majoritetens smak.
Representerar politikerna folkets smak? Tillåt mig tvivla. Avsaknad av stadsarkitekt betyder ju inte att folkets smak styr staden, det är ju ändå arkitekter som ritar husen, eller hur? Världskulturmuséet som Lerfelt ogillar är väl ändå en produkt av den situation som Isitt kritiserar, dvs att politikerna kör sitt race utan en urban vision. En stadsarkitekt hade jobbat för att detta stora museum (som med nödvändighet blir en stort monument) hade får ett bättre läge i staden.
Läget är väl inget fel. Museet ligger vid staden tredje största kollektivtrafiknutpunkt. Bredvid Sverige största turistmål, Liseberg och bredvid Sveriges viktigaste utställningsområde, Svenska Mässan. 2 minuter från Götaplatsen med Konstmuseum, Bibliotek, Stadsteater och Konserthall samt bredvid ett annat museum, Universeum. Vidare ligger det 500 meter från Scandinavium, 1000 meter från stadens största biograf och 1500 meter från Ullevi. Läget kan man knappast klaga på.
Lernfelt kritiserar utseendet på själva byggnaden och hur dåligt den passar in i omgivningen. Inte läget och var den är placerad.
Och vem har sagt att politikerna representerar folkets smak?
Angående stadsplanering frågor i Göteborg
För att ha jobbat nära politiker har jag lärt mig att de inte blivit valda för att bedöma vilken arkitektur är bra eller dåligt. Och jag förstår politiker när de kämpar för sina korvkiosker, det är deras roll och deras jobb. Frågan är hur kan man lyfta upp kioskfrågan till stadsplanering??
Å andra sidan har arkitekter en förmåga att ‚Äùprojektera vårt eget sätt att ser världen‚Äù och att påbjuda det är världen till samhället. Har vi rätt att göra detta? Är vi fortfarande under den här tiden?? Visst har arkitekter ett stort ansvar därför att de bygger ‚Ķ Men de löser inte alla samhällsproblem själv. Man har redan gjort det tidigare och det har inte fungerat (det finns många drömstäder runt om världen som är nu de värsta ställen där man vill bo).
Personligen tycker jag att båda har en del av verklighet men kanske inte samtidigt.
Att ha en bra arkitektur bör bli en naturlig slutning inte ett syfte. Och i denna synvinkel tycker jag att vi bör kämpa för att skapa en bra grund för bra arkitektur i stället för att kämpa för Guggenheim exempel som politiker med sina kiosker.
Mellan urban design och urban Development finns kanske utrymmen för urban planning?
Anders_S, vad är nyttan med att Världskulturmuséet ligger 1500 m från Ullevi? Många arkitekter kritiserade placeringen av muséet innan det byggdes. Ett museum är ett monument som har kapacitet att skapa en offentlig plats. Det är en möjlighet att utveckla staden. T.ex hade huset kunna placeras i Frihamnen och genererat stadsutveckling där. Då hade Wallenstam kunna byggt bostäder ”bara 500 meter från Världskulturmuséet”. Stadsutveckling = ekonomisk utveckling.
Idag presenterade SOM-institutet en rapport där man konstaterar att Göteborg växer mycket långsammare än Malmö och Stockholm. Malmö är intressant att studera eftersom de har jobbat med urbana visioner i ett par decennier nu. Jag är helt övertygad om att det är en stor del av deras framgång. ”Det är bron som gjort det”, säger någon. Ja, visst… men det är en del av deras urbana vision. Hade vi visionerat fram ett par tre nya broar över Göta Älv så kanske Norra Älvstranden hade varit en spännande del av innerstan nu.
De två andra punkterna:
Lernfeldt tyckte inte att muséet var nyskapande eller spännade. Det var bara fult. Håller delvis med henne. Men det var det bästa förslaget i en arkitekttävling. Vad föreslår hon istället? Och var har det med Mark Isitt att göra? Ska vi sträva efter att bara bygga beiga hus som ”smälter in”? Om den modellen fått råda så hade vi aldrig fått något Götaplatsen, Ullevi, Scandinavium eller Operan heller. En stad utan märkesbyggnaderlåter i mina öron som en trist stad. Det är knappast Mark Isitt ensam om att tycka.
Du undrar också vem som har påstått att politikerna representerar folkets smak. Jan Wiklund skrev här ovan ”Låt majoriteten utforma sin stad enligt majoritetens smak.” I praktiken brukar sådana demokratianspråk lösas med någon form av representativ demokrati. Det är faktiskt så det alltid har fungerat när vi bygger, kommunfullmäktige har ”the last say” men först får stadsbyggnadskontoret (med eller utan stadsarkitekt) komma med synpunkter och byggnadsnämnden rösta.