Klass och kön

I Aftonbladet kultur finns två debatter som berör frågorna om klass och kön. Den ena handlar om queerteoriernas giltighet för socialismen och det har jag skrivit om i ett tidigare inlägg, Queer har inget med socialism att göra.

I den andra debatten skriver bland annat Anneli Jordahl om klass, kön och en möjlig gemenskap:

När något står på spel, i det stora avgörandets stund – oftast i en yrkessituation – är klass starkare än solidariteten kvinnor emellan. Den som står vid vägskälet och tvingas välja mellan systerskapet och den klassrelaterade äregiriga gemenskapen väljer det sistnämnda. Systerskapet förstärks av klassgemenskapen, för min egen del infinner sig en känsla av särskilt släktskap med kvinnor från liknande bakgrund som jag: icke akademikerhem, låginkomsttagare. Med dem kan man diskutera erfarenheter utan att någon sprungen ur medelklassen tar till härskartekniker och kallar det överdrifter, bitterhet eller koketteri.

och:

Vi lever i en tid då den som använder personliga erfarenheter för att påtala orättvisor lätt avfärdas som ett av alla ”kränkta offer”. Missförhållanden anses privata, allt slår tillbaka på individen. Budbäraren är en tönt eller så är hon sjuk. Ingen talar om medvetandehöjning, om vikten av insikter om hur orättvisor i samhällssystemet slår mot underordnade grupper.

Det påstås ibland att det inte finns någon arbetarklass att tala om eftersom hantverkaren numera kör den största stadsjeepen. Men då är man fast i en gammal bild av arbetaren som en man i blåkläder. Den svenska arbetaren är i dag kvinna, hon städar ditt kontor, står i fiskdisken på stormarknaden, serverar barnen lunchmat, sitter i telefonväxeln och hänger undan provade plagg i klädbutiken. Hon har de osäkraste anställningsförhållandena, lägst lön och sämst hälsa. Många gånger är hon utlandsfödd, ett av skälen till att arbetarklassen varit så tyst de senaste tjugofem åren.

Anneli Jordahl skriver om de problem som vänstern borde prata om istället för en massa tjafs om ”metanarrativ” eller upplösningen av distinktionen mellan privat och offentligt. Den typen av debatt och frågeställningar, om än intressanta, kommer inte att leda framåt. De kan inte föra oss närmare socialismen eller skapa ett samhälle där arbetarklassen har makten.

Postmodernismen, postrukturalismen med sin demontering och upplösning av kategorier är bra på att beskriva det samhälle vi nu lever i, där egoismen, individualismen och egofixering tagit över. Problemet är dock att teorierna medverkar till att skapa detta samhälle och därför har de mer med nyliberalism än med socialism att göra. Därför är de inte användbara för att bygga en socialism för vår tid, inte användbara som instrument för att skapa ett annat samhälle.

Intressant?

Bloggat: Feministisk vänstertjej, Röd Libertarian och några av mina tidigare inlägg i dessa frågor:
Könsstrukturerna i samhället
Betydelsen av klass
Klasskamp och feminism
Identitetspolitik vs klasspolitik

Borgarmedia: AB1, AB2, AB3, AB4,
Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Advertisements
  • När jag hör Queer tänker jag på praktiken. Att placera kampen i basplanet med självstyre, att se intersektionalitet, just t ex arbetare som också är kvinnor och invandrare. Att bygga en inkluderande solidaritet som når till dessa grupper utan att för den skull vara exkluderande mot t ex porrtittande män. Helt enkelt direkt kamp, solidaritet och antisekterism.

    När du hör Queer tänker du på postmodärna teorier, som säkert är intressanta. Jag tror ärligt du förstår dom bättre än mig. Jag är måttligt intresserad av saker som ligger mer än ett steg från den praktiska verksamheten.

    Man kan knappast förvänta sig att queer ska lämna stort bidrag till den ekonomiska kampen innan den lyckas påverka de ekonomiska kamprörelserna. Queer är ett förhållningsätt till motstånd som i mångt och mycket är precis vad som behövs för att bryta förlamningen.

    Queer kan också återföra frigörelsen i arbetarörelsen, något som försvan nån gång med saltjöboavtalen. Det är en stor och viktig sak. Det är inte konstigt att så många arbetare väljer att inte vara socialister när valet framstår som ett val mellan brackor och pampar. Det är ett ganska likgiltigt val.

  • Håller med dig. Queer kan ha med socialism att göra, men queer i sig är inte socialism.

  • Det är bra att Svensson gör tydligt att det inte finns plats för avvikare i det socialistiska samhället. Vänstern har ju länge velat påstå motsatsen även om jag och andra radikala röster påpekat att det inte är en slump att samtliga socialistiska försök inneburit organiserat förtryck och förföljelse. En ideologi som bygger på att alla ska vara lika har ingen plats för avvikare. De queerpersoner som tror något annat bör tänka om.

  • Lisa

    C.L.K
    Vad menar du med det?
    Kommunistiska diktaturer, från Nordkorea till Kuba har haft en väldigt intolerant inställning till homosexuella, det har du rätt i. (Och inte bara till homosexuella, utan även till exempelvis psykiskt och fysiskt funktionshindrade, och till öppet kristna.) Men det har ingenting med dagens svenska vänster att göra.

    Däremot är större delen av dagens vänster måttligt intresserade av långa teoretiska texter om Queerarkitektur i Italien och om vuxna människor som snyftar om att de inte mitt på dagen får lägga sig i offentliga parker och ha samlag inför allas åsyn.
    Man är inte intolerant för att man inte vill slösa sin tid på exibitionistiskt navelskåderi och abstrakta texter.
    Vi koncentrerar oss på viktigare frågor istället, inte bara sådana petitesser som att bevara den fria sjukvården och utbildningen, utan även bagateller som rätt till asyl för den som riskerar förföjelse p.g.a bi eller homosexualitet i hemlandet och könsneutral äktenskapslagstiftning.

  • Pingback: Heteronormen återbesökt | Svensson()

  • Pingback: Heteronormen återigen | Svensson()

  • Pingback: Vänstern som ett problem för arbetarklassen/folket | Svensson()