SVD tar med utgångspunkt från tre helt olika fall tillfället i akt för att hetsa generellt mot vårt sociala skyddsnät i Sverige. Det handlar om Kungsholmsmordet, Fallet Louise och ett omhändertagande av ett barn. Det enda fallen har gemensamt är att det verkar finnas misstag i hanteringen av dem. Detta tar SVD:s ledarskribent Maria Abrahamsson som utgångspunkt för påståendet at det finns ett systemfel i det sociala skyddsnätet. Men herregud, för att det ska vara ett systemfel måste felet som är begånget i olika fall vara det samma och/eller bero på samma saker och dessutom i många fler fall än vad som Abrahamsson tar upp. Så är det inte här.
I Kungsholmsfallet så verkar det troligt att sociala myndigheter fattat ett felaktigt beslut. Detta har man säkert gjort på grund av 16-åringens sociala hemhörighet. Det är normalt så att överklassbarn inte återfaller i brott på samma sätt som arbetarklassbarn. Därför finns ofta en tendens att vara mildare mot överklassens ungdomar. I detta fall kan man kanske säga att felet beror på ett orättfärdigt gynnande av överklassen, men det finns också fullt legitima skäl att agera på det vis man gjort i den aktuella socialnämnden. Det Kungsholmsfallet istället illustrerar är snarare ett stort systemfel, nämligen orättvisorna som uppstår i ett kapitalistiskt samhälle.
I fallet Louise är det väl så att socialnämnden i ett tidigare skede kan anklagas för en otrolig passivitet. Jag anser denna kan hänföras till det faktum att konservativa religiösa värderingar kring familjens betydelse dominerar i Vetlandatrakten. Det handlar alltså inte om ett systemfel i de sociala myndigheterna utan snarare om ett religiöst systemfel. En religion som innehåller konservativa fördomar om att familjen alltid är bäst får till resultat att en ung tjej drabbas hårt. Socialnämnden i detta fall kan möjligen anklagas för passivitet och inkompetens, men nåt systemfel i socialtjänsten som sådan är det inte.
Det tredje fallet har jag inte följt så noga, men där anklagas socialnämnden för att ha varit för aktiva och tagit beslut om omhändertgande utan korrekt underlag. Som ni ser finns inga likheter mellan de olika fallen. Ett handlar om ett eventuellt felaktigt beslut, ett handlar om passivitet och ett handlar om alltför stor aktivitet. Fallen kan inte användas som exempel på att det föreligger ett systemfel i vårt social skyddsnät. Maria Abrahamsson är helt enkelt ute och cyklar och försöker använda tre tragiska fall för att slå mot det sociala skyddsnät vi har och måste ha. Jag misstänker att hon är ute efter försämringar även på detta område. Något som klart visar på det systemfel som tillåter så okunniga, cyniska och arroganta människor som Abrahamsson att ha inflytande över politiken och våra liv.
Intressant?
Borgarmedia: DN1, SVD1, SVD2, SVD3, SDS, DN2, AB,
Andra bloggar om: Socialförsäkringar, Socialförsäkringssystem, Socialt skyddsnät, Socialnämnd, Socialtjänst, SVD, Maria Abrahamsson, Socialen, Socialpolitik, Social Välfärd, Kungsholmsmordet, Fallet Louise, Politik, Samhälle
”Kungsholmsfallet så verkar det troligt att sociala myndigheter fattat ett felaktigt beslut. Detta har man säkert gjort på grund av 16-åringens sociala hemhörighet. Det är normalt så att överklassbarn inte återfaller i brott på samma sätt som arbetarklassbarn.”
Jaså? Kan du visa på fakta som understödjer denna tes?
”Jag anser denna kan hänföras till det faktum att konservativa religiösa värderingar kring familjens betydelse dominerar i Vetlandatrakten. Det handlar alltså inte om ett systemfel i de sociala myndigheterna utan snarare om ett religiöst systemfel.”
Ok, så du _anser_ alltså familjens religiösa värderingar var ett problem här? Har du några fakta som backar upp detta antagande?
Men det är klart, fakta har ju aldrig varit av något som helst intresse för er på den yttersta vänsterkanten.
Bra skrivet!
Anders E:
Vad gäller Kungsholmen och överklassens respektive underklassens brottslighet finns en mängd fakta som visar att det är på det sättet. Jag har skrivit inlägg om det tidigare.
Vad gäller Vetlanda har jag ingen stans skrivit att det har med nån religiositet hos den aktuella pappan att göra. Utan att vetlandaområdet är väldigt religiöst. Vilket är hur lätt som helst att belägga. Jag tror detta faktum har med saken att göra.
Du har nog läst lite slarvigt!
/*off topic – borttaget*/ #AS
Maria påpekar det som borde vara uppenbart för de flesta: de ”sociala” myndigheterna klarar inte av sitt jobb. Det handlar inte om ett generellt angrepp eller ”hets” mot våra sociala skyddsnät, som du vill få det till.
Men det är klart, du läser väl Maria Abrahamsson som fan läser bibeln…
Anders E:
Vi har olika upfattning om huruvida sociala myndigheter klarar sitt jobb eller inte. Och varför de eventuellt inte gör det.
Jag anser att man inte gör det då fattigdomen breder ut sig, man hjälper helt enkelt inte folk tillräckligt. Detta är en följd av den borgerliga nedskärningspolitiken.
Men i de flesta enskilda fall sköter man sitt jobb. Undantag finns, som exempelvis i fallet Louise, där jag skarpt kritiserat de social myndigheterna i flera inlägg. När det gälerl Kungsholmen kande ha gjort fel, men jag är inte säker och när det gäller det omhändertagna barnet har jag i nuläget ingen uppfattnign om det var fel eller rätt (Skanra kunskap om fallet).
Det jag skriver om här handlar som jag ser det om ett systemfel, som gör att socialtjänstemän inte har möjlighet att hjälpa så mycket som de själva kanske vill. Så det är inte så att jag har för avsikt att angripa någon personligen. Det här handlar om socialtjänsten.
Jag ska skriva utifrån den vinkel som jag har och har haft. Det gäller bl.a. Den syn på relationen mellan klient och socialsekreterare som jag har tillägnat mig under åren. Och jag har en väldigt gedigen utbildning på det här området. Jag kan gå tillbaka närmare 40 år i mina erfarenheter med socialtjänsten.
Jag blev omhändertagen av staden redan som 6 åring. Och sen fortsatte det mellan olika så kallade barnhem, skolhem, vårdhem, fosterhem, ungdomsvårdsskolor och så småningom till fängelser.
Genom allt detta har socialtjänsten vakat moderligt över mig.
Jag tänkte också uppehålla mig lite kring vad jag tror händer med er när ni genomgår den här förändringen som de flesta socialsekreterare gör och vad det kanske innebär att långsamt tvingas ge avkall på det som ni själva upplever som ett samhälleligt engagemang.
De ‚Äùklienter‚Äù ni möter, fråntas ofta sitt namn, dom begåvas ofta med dolda avsikter. Avsikter som går ut på att lura er.
Dom delas oftast in i grupper: Det kan vara hemlösa, missbrukare, dubbeldiagnoser, psykiskt sjuka, invandrare, kriminellt belastade och så vidare och så vidare listan kan göras hur lång som helst.
Det här är de enklaste sätten att slippa möta människor som är i behov av hjälp. Möjligheterna att fly från empati och ett medmänskligt bemötande är många.
Det förekommer en kultur som kretsar kring och gömmer sig bakom rigorösa regelverk. Det finns en mycket utbredd, tidskrävande byråkrati.
Ni kommer att bli tvungna att lägga er till med en attityd. Och det kommer inte från klienterna i första hand utan från era medarbetare och dom snäva ramar ni har att hålla er till.
Att ni sen antagligen kommer att föra över skulden på de utsatta, kan man kanske också lägga till den uppsjö av utvägar ni kommer att förses med av era arbetskamrater.
Detta leder i sin tur till att den sökande tappar självförtroendet och får en upplevelse av att inte kunna styra sitt eget liv.
Vilket i sin tur leder till ett maktförhållande som kommer att vara mycket svårhanterligt för er i er strävan att hjälpa. Låter det snårigt?
Då kanske vi ska lätta upp tankarna lite med ett citat ur ‚ÄùSoL‚Äù som ni säkert har ägnat en hel del tid åt. Ni kanske kan hjälpa mig att förstå det här:
‚ÄùMed sociala tjänster bör avses varje social insats som socialnämnden svarar för och som direkt eller förmedlat tjänar den enskilde och utgör medel för verksamhetens måluppfyllelse‚Äù Slut citat.
Där får ni då söka er vägledning när ni t.ex. Möter en skakande misshandlad hemlös kvinna som inte vill åka till det härbärge, som ni förmedlat tjänande sätter in och som svarar mot verksamhetens måluppfyllelse.
Ni kommer att hamna i ett mycket besvärligt maktförhållande till de sökande. Sökande som ni inte litar på och vars levnadsöden ni varken kommer att kunna leva er in i eller förstå.
Era arbetskamrater kommer att se er som svaga om ni inte lyckas hålla stånd mot någon desperat mamma som är olycklig över att hon inte får träffa sina barn. Eller en hemlös som får avslag på ett boende, detta efter en årslång kamp för att bli av med ett långvarigt missbruk för att han visat ett positivt urinprov.
Det finns alltså en flyktkultur på de flesta socialkontor som frodas i någon sorts föreställning om att det går att kontrollera och att uppfostra människor som lever under mycket svåra förhållanden.
Om ni nu skulle se framför er en annan människa. Någon som lika gärna skulle kunna vara din bror eller din syster, ett eget barn. Men som absolut aldrig under några omständigheter kommer att vara det. Sådana smärtor kommer ni helt säkert att skyddas från. I alla fall så länge ni håller er till reglerna.
Det kanske är det som kallas professionalism?
Men detta till trots: Om ni nu framför er skulle se en människa som överges och kränks av det system ni är satta att företräda, så kommer ni oavlåtligt att befästa ett förhållningssätt inom er.
Ett förhållningssätt som bl.a. Går ut på att: Jag är maktlös, det är inte jag som tar besluten, det är någon annans fel.
Jag kan tyvärr inte göra mer för dig nu.
Och ni kommer att få hjälp att rättfärdiga det här med tomma fraser som att ‚Äùman måste ju kunna ställa krav på människor‚Äù ‚Äùdom vill ju inte samarbeta‚Äù
En annan sak som ni kommer att få stöd i är att de här personerna, som inte kan anpassa sig till era krav, kanske i vissa fall uttrycker sig på ett obehagligt sätt eller till och med hotfullt. Det är också något som kommer att hjälpa er in i ett vi och dom tänkande.
Ni kommer att ställa krav som kanske kan kännas rimliga för en människa som redan har de grundläggande behoven tillgodosedda och har stöd av sin omgivning.
Så är det inte för majoriteten av de människor som ni är satta att handlägga. För dessa människor kommer kraven oftast att upplevas som totalt absurda. Många tystnar och sjunker in i självförakt, vilket kommer att göra det lättare för er att slippa se. Att slippa se människan bakom alla de föreställningar som ni kommer att skolas in i.
Det ni däremot kommer att bli tvungna att konfrontera är ett ultimat krav som i det närmaste kommer att vara omöjligt för er att gå emot. I alla fall om ni vill fortsätta som socialsekreterare:
Nämligen det krav som säger att absolut inte göra något för en medmänniska som strider emot systemet. Det system som idag stöter ut människor.
Jag uppmanar er inte att bryta mot systemet.
Däremot vill jag försöka göra er uppmärksamma på vem som borde vara er egentliga uppdragsgivare.
Nämligen de som ni är satta att hjälpa, och inte några människor högt uppe i toppen som måste vara i total avsaknad av verklighetsanknytning.
Rolf Nilsson
Föreningen Stockholms hemlösa