Struktur eller individ – klasshat eller förståelse?

Ett evigt problem tycks det. De som hävdar det strukturella förtrycket som allenarådande princip, eller dominerande princip, bortser ofta från att också individer har betydelse. Det brukar vara vänstern som hemfaller åt detta omyndigförklarande av den enskilda människan. Borgerliga skribenter och tyckare å andra sidan förklarar allt som oftast att det inte finns några strukturer eller klasser. Utan bara individer. Jag menar att det ena inte utesluter det andra. Både strukturer och individer. Både klass och individ.

I detta nu har detta problem dykt upp i debatten om klasshat och hat inom bloggvärlden. Där Petter fått för sig att min position i första hand är att man måste få motståndaren att förstå. Detta för att jag tog exemplet med polisen och Göteborg 2001. För det första polisen är inte våra motståndare, polisen är motståndarnas, dvs kapitalisterna som klass betraktat, våldsapparat. Kan man vinna över delar av våldsapparaten till revolutionen är mycket vunnet. (just detta har hänt i de flesta revolutioner i världen). Att man kan vinna över delar av borgarklassens våldsapparat beror ju på att den strukturella förtryckapparaten som polisen ändå är, också utgörs av individer. Individer som i stor utsträckning rekryterats ur arbetaklassen. Alltså finns det ett värde i att vinna poliser för våra ståndpunkter. Detta utan att ha några illusioner om att polisen som struktur eller organisation kan förändras. Man kan säga att man bör ha ett dialektisk förhållningssätt till polisen och de enskilda poliserna i borgarstatens våldsapparat. (Det finns åtskilliga andra, mer jordnära uppfattningar till varför jag anser att man inte ska slåss med polisen i onödan, men de hör hemma i ett annat sammanhang och i en annan diskussion)

Sen menar Petter att jag nog inte har läst tillräckligt mycket Marx eller Trotskij. Det kan säkert stämma, jag har ägnat mig åt att slava på fabriker och leda facklig kamp i den svenska verkligheten. Sådant kan få den mest inbitne bokslukare att välja deckare istället för Trotskij. Det är från denna verklighet på fabriksgolven där jag befunnit mig, som jag hämtar uppfattningen att hat inte leder nån vart. Att hat och klasshat är destruktivt och inte kan användas för att bygga inför framtiden. Nog upplever jag inte så lite förakt i Petters rader om att jag inte läst tillräckligt med Marx och Trotskij (vilket han ju också medger).

Det Petter skriver i sin första artikel är faktiskt obegripligt:

Klasshat är känslan som medföljer den relationen som bestäms av klassamhället, den underordning av människors liv och relationer till ting. Under kapitalismen är värdeackumulation allt. Det är kapitalets perversa logik att de saker som människor skapat kommer tillbaka som deras fiender.

Man hatar inte något för att värdeackumulationen är allt, man hatar inte något för att kapitalet har en pervers logik. Det är det som är obegripligt. Man hatar något för att förmannen beter sig som en idiot, man hatar jobbet på fabriksgolvet därför det är så jävla tråkigt. Så hjärndött, så befriat från krav på tankeverksamhet. Jag har hatat fabriksjobben sen första dan till sista dan (cirka 25 år har jag jobbat på fabriker). Men inte att gå till arbetet, inte att arbeta. Men det faktum att man inte vill att jag ska använda hjärnan, att man betraktat mig som en idiot, har jag hatat. Det är detta som Petter och andra menar med klasshat. Fast de uttrycker det på ett obegripligt sätt. Men det jag säger är att denna känsla är destruktiv. Den kan inte användas för att bygga upp nåt, bara riva ner. Det är det som är problemet. Som Sjölander skriver:

För arbetarklassen är klasshatet förödande. Åsa Linderborg beskriver detta med all önskvärd tydlighet i sin självbiografiska bok ”Mig äger ingen”; med arbetarpappan som aldrig vågar ta riktig politisk ställning (åtminstone inte utåt) men som desto mer vältrar sig i klasshat och bitterhet. Och det här är det första argumentet mot klasshatet som politisk drivkraft. Hat är, liksom bitterhet, inga konstruktiva känslor. Och en vänster som inte vill bygga något utan bara riva ner kommer aldrig att bli framgångsrik.

Det andra argumentet mot hatet som politisk drivkraft är formen för denna destruktivitet. För man kan säga hur många gånger som helst att det inte är människor utan system som man hatar. Men det hjälper inte. Till slut kommer hatet omfatta även de människor som ses som systemet försvarare; och en politik som bygger på hat mot människor blir i ordets verkliga mening människofientlig, inhuman.

och:

Att undvika klasshatet genom att förneka (eller blunda för) klassamhället är alltså ingen framkomlig väg. Istället måste vänstern höja sig hatet som drivkraft; och ta striden för ett bättre samhälle med värdighet. Och det är naturligtvis lättare sagt än gjort. Men inte minst 1900-talets blodiga historia visar på den absoluta nödvändigheten i att förhålla sig på det sättet.

Jag håller med som ni förstår. Hatet mot en grupp (klasshatet) kommer oundvikligen att riktas mot individer i den hatade gruppen om det är hatet som får dominera. Hatet är en destruktiv kraft som får de mest ambitiösa idéer att krascha och gå under. Därför är det inte rätt att hata.

Intressant?
Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Advertisements
  • Petter

    Det jag skriver om, att resultatet av ens arbete återvänder som ens fiende, är ju precis det du beskriver ”man hatar jobbet på fabriksgolvet därför det är så jävla tråkigt. Så hjärndött, så befriat från krav på tankeverksamhet. Jag har hatat fabriksjobben sen första dan till sista dan ” Vi arbetar, exploateras och för de värden som produceras så installerar man ännu ett löpande band som gör arbetet tråkigare, mer uttryck för någon annans vilja, mer hjärndött. Min poäng, som knyter an till diskussionen om strukturer, är att förmannen är en idiot för att det är hans strukturella funktion att vara det. Så länge vi lever under kapitalistiska produktionsförhållanden så kommer förmän att vara idioter mot sina underordnade.

    Att jag tycker att du borde ha läst Marx eller Trotskij är mest för att den beskrivning som jag ger av samma sak är hämtat från en marxistisk tankevärld, och i därmed allmängods för många från en vänstertradition. Det sättet att beskriva kapitalet, som tar sin utgångspunkt i första bandet av kapitalet (som jag för övrigt läste i studiecirkel samtidigt som jag jobbade i kassan på 7/11 så kör inte verkligheten vs. böcker är du god), är vad du avfärdar som ”obegripligt svammel”.

    Historiskt sett har också de mest progressiva av arbetarrörelser talat om och tagit sin utgånspunkt i klasshatet, i den direkta upplevelsen av det oacceptabla i den rådande ordningen. Om du menar att det är en ytterst destruktiv känsla så måste jag nog mena att bevisbördan ligger minst lika mycket på din planhalva.

  • Anders_S

    Petter: Problemet är ju att alla förmän inte är det. Strukturerna innebär inet att den som är en del av dem per automatik är en idiot.

    Jag förstår att du ville prata om det jag beskriver, men det du skrev var inte begripligt. Därför gick det heller inte att kritisera (eller berömma) ordentligt.

    Ett konkret exempel på att hat är destruktivt: Det hat som uppstått bland palestinier på grund av Israels förtryck (strukturellt och kollektivt) mot Isrel, israeler, judar osv är destruktivt och leder palestinierna allt längre från enlsönign. Man röstar på ett parti, Hamas, som inte står för en vettig lösning. Hatet utslöser aktioner som i sin tur skapar motsvarande hat på andra sidan. Detta gäller också andra vägen förstås Förutom det där med Israels förtryck, som är den egentliga orsaken till allt. Men poängen är att palestiniernas kollektiva och personliga hat inte leder och inte kan leda till en lösning på problemet.

    Skulden är Israels och de är hatade för det, men hatet kan inte leverera en lösning för palestinierna. På samma sätt anser jag det är med klasshat.

  • Anders/

    Med all respekt, hur många jobb är det där man inte förväntas tänka? De blir färre och färre, inte fler och fler Petter. De löpande banden är på väg ut. Och på varje arbetsplats hur mekaniserad den än är finns någon som i kraft av erfarenhet eller klurighet bär upp stället, vilket uppskattas (även om det naturligtvis finns mallgrodor och idioter som inte ser sådant, både bland chefer och kollegor). Visst, alla jobb är inte roliga i sig (och inget jobb är roligt för jämnan), man gör dem för pengar och det sociala omkring. Men om det verkligen är så att tänkande aktivt motarbetas är det kanske dags att söka sig någon annan stans.

  • Anders_S

    Mattias. Där har du fel. Antalet repetitiva skitjobb ökar. Taylorismen införs återigen på våra bilfabriker, det är ett exempel. Kontakta facket på Volvo Umeå eller Volvo Tuve så får du höra hur det ligger till.

    Jobben i servicesektorn, vars antal också ökar, är också av karaktären att du inte ska använda din hjärna. Det blir för närvarande sämre och värre. Inte bättre. Och vi som är oppositionella mot det rådande systemet kan inte få jobb alls. (antingen är jag för gammal eller så är jag svartlistad, det är bara att välja orsak till varför jag trots nästan 300 sökta jobb , bar erfarneheter och bar utbildning inte kan få jobb)

    Nej, Mattias, det samhälle du är med och skapar (om din mejladress är korrekt) och stöder skapandet av är en mardröm för arbetare och vanligt folk. Inte ett paradis.

  • Pingback: Att motarbeta antisemitism, del 1 | Svensson()

  • Pingback: Lena Andersson skriver bra om klass | Svensson()

  • Pingback: Rädda Sverige,nu! » Klasshatet()

  • Pingback: Klasshatet()