Vänsterns problem med islamsk fundamentalism, del 1

Man kan som vänster göra minst två misstag när det gäller inställningen till islamister eller islamsk fundamentalism. Eller för den delen i förhållande till religion, såväl islam, kristendom som judendom. Men här ska vi upprätthålla oss vid islam. Det ena misstaget kan exemplifieras av vänstern i Frankrike, detta ska jag återkomma till. Det andra misstaget kan exemplifieras av den engelska vänstern kring SWP och om det handlar detta inlägg.

Men först till Gilbert Achcars ord om hur man bör förhålla sig till fundamentalister:

Islamic fundamentalists can be objective and contingent allies in a fight waged by Marxists. However it is an unnatural alliance, forced by circumstances. The rules that apply to much more natural alliances such as those practised in the struggle against Tsarism in Russia, are here to be respected a fortiori, and even more strictly.

These rules were clearly defined by the Russian Marxists at the beginning of the 20th Century. In his preface of January 1905 to Trotsky’s pamphlet Before the Ninth of January, Parvus summarised them thus:

”To simplify, in the case of a common struggle with casual allies, the following points can be applied:

  • 1) Do not merge organisations. March separately but strike together.
  • 2) Do not abandon our own political demands.
  • 3) Do not conceal divergences of interest.
  • 4) Pay attention to our ally as we would pay attention to an enemy.
  • 5) Concern ourselves more with using the situation created by the struggle than with keeping an ally.”

”Parvus is profoundly right” wrote Lenin in an article in April 1905, published in the newspaper Vperiod, underlining the definite understanding, however (very appropriately brought to mind), that the organisations are not to be merged, that we march separately but strike together, that we do not conceal the diversity of interests, that we watch our ally as we would our enemy, etc.

The Bolshevik leader would enumerate many times these conditions over the years.

Trotsky tirelessly defended the same principles. In The Third International After Lenin (1928), in his polemic about alliances with the Chinese Kuomintang, he wrote the following lines particularly apt for the subject under discussion here:

”As was said long ago, purely practical agreements, such as do not bind us in the least and do not oblige us to anything politically,can be concluded with the devil himself, if that is advantageous at a given moment. But it would be absurd in such a case to demand that the devil should generally become converted to Christianity, and that he use his horns…. for pious deeds. In presenting such conditions, we act in reality as the devil’s advocates, and beg him to let us become his godfathers.”

Felet den engelska vänstern (SWP) gör enligt Gilbert Achcar är följande:

A number of Trotskyists do exactly the opposite of what Trotsky advocated, in their relationship with Islamic fundamentalist organisations. Not in France, where Trotskyists, in their majority, rather bend the stick the other way, as has already been explained, but on the other side of the Channel, in Britain.

The British far-left has the merit of having displayed a greater openness to the Muslim populations than the French far-left. It has organised impressive mobilisations with the massive participation of people originating from Muslim immigration against the wars in Afghanistan and Iraq, in which the government of its country participated. In the anti-war movement, it even went as far as allying itself with a Muslim organisation of fundamentalist inspiration, the Muslim Association of Britain (MAB), the British arm of the main ‘moderate’ Islamic fundamentalist movement in the Middle East, the Muslim Brotherhood (represented in the parliaments of some countries).

There is nothing reprehensible in principle in such an alliance for well-defined objectives so long as the rules laid out above are strictly respected. The problem begins however with treating this particular organisation, which is far from representative of the great mass of Muslims in Britain, as a privileged ally. More generally, British Trotskyists have tended, during their alliance with the MAB in the anti-war movement, to do the opposite of what was stated above, i.e. 1) mixing banners and placards, in the literal as well as figurative sense; 2) minimising the importance of the elements of their political identity likely to embarrass their fundamentalist allies of the day; and finally 3) treating these temporary allies as if they were strategic allies, in renaming ‘anti-imperialists’ those whose vision of the world corresponds much more to the clash of civilisations than to the class struggle.

9. This tendency was made worse by the passage from an alliance in the context of an anti-war mobilisation to an alliance in the electoral field. The MAB as such did not, to be sure, join the electoral coalition Respect, led by the British Trotskyists, its fundamentalist principles preventing it from subscribing to a left programme. However, the alliance between the MAB and Respect translated for example into the candidacy on the Respect slate of a very prominent leader of the MAB, the ex-president and spokesperson of the Association.

In doing this the alliance passed de facto to a qualitatively superior level, unacceptable from a Marxist point of view: While it can be legitimate indeed to enter into ‘purely practical agreements’ that ‘do not oblige us to anything politically’ other than the action for common objectives – as it happens, to express opposition to the war conducted by the British government together with the United States and to denounce the fate inflicted on the Palestinian people – with groups and/or individuals who adhere otherwise to a fundamentally reactionary conception of society, it is utterly unacceptable for Marxists to conclude an electoral alliance – a type of alliance which presupposes a common conception of political and social change – with these sorts of partners.

Alex Cowper berör samma problem i sin artikel om att försvara sekularismen:

Den brittiska vänstern har, om något, styrt åt andra hållet. SWP, som är den ledande gruppen i den breda rörelsen Respect, har å ena sidan med rätta försökt skapa allianser med de muslimer som radikaliserats till följd av Irak-kriget. Å andra sidan har de haft en tendens att fokusera på andra politiska frågor.

Vid Respects kongress 2005 motsatte sig SWP en motion som ville göra organisationen till en uttryckligen sekulär rörelse. Problemet var att de använde argument som ifrågasatte nödvändigheten av sekularism i allmänhet. För marxister borde sekularism vara en grundläggande princip även om vi nödvändigtvis inte prioriterar frågan av taktiska skäl.

Han understryker också i samma artikel en del av det jag berörde i mitt förra inlägg om vänstern och muslimsk fundamentalism.

Det är inte problemfritt att samarbeta med fundamentalister och man måste vara klar på att de inte har smam politiska visoner och mål som vi. Detta får inte döljas av att man gör tillfälliga allianser i taktiskt syfte.

Läs också:

Gilbert Achcar, Eleven Theses on the Resurgence of Islamic Fundamentalism (1981)
Michael Löwy, Marxism och religion: befrielseteologins utmaning (FI 1/88)
Gilbert Achcar, Den återuppblomstrande islamska fundamentalismen (FI 1/88)

Gilbert Achcar, Marxists and Religion – yesterday and today
Alex Cowper, Why we should defend Secularism
Jane Kelly and Karen O’Toole, Alliances and Coalitions in Britain: ‘Stop the War’ and ‘Respect’
Michael Löwy, Opium för folket – marxism och religion (RR 3 / 2005)
Salma
Yaqoob, Islam and the left (IVP 371, oct 2005)
Islam and the Left – a reply to Salma Yaqoob
Tariq Ali, The Anti-Imperialist Left Confronted with Islam (IVP 376, march 2006)

Chris Harman, The prophet and the proletariat (ISJ 64, 1994)
Antoine Boulangé, The hijab, racism and the state (ISJ 102, spring 2004)
Dave Crouch, The Bolsheviks and Islam (ISJ 110, spring 2006)

Samt Farooq Sulehria om den islamska fundamentalismens framväxt, Politiska islams uppkomst. som reder ut vad muslimsk (islamsk) fundamentalism är och var den kommer ifrån.

Intressant?
Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Advertisements
  • Knut

    Det är inte problemfritt att samarbeta med fundamentalister och man måste vara klar på att de inte har smam politiska visoner och mål som vi.

    Men det här är knappast något speciellt för religiösa rörelser. Det är snarare ett kännetecken för den sekteristiska bokstavsvänstern att inte kunna samarbeta med andra grupper, även om de andra grupperna är vänsterorganisationer.

    Dessutom skulle jag vara lite försiktig med de artiklar du länkar till. Det räckte med en snabb titt på artikeln av Farooq Sulehria som påstås reda ut vad islamsk fundamentalism är för något för att inse att artikelförfattaren direkt är ute och snurrar, och att han inte riktigt har begreppen klara för sig. Något som gör artikeln rätt meningslöst är att han faktiskt inte förmår att ens definiera fundamentalism.

    Jag orkar inte gå igenom hela artikeln, så ett par exempel får räcka:

    Den islamska fundamentalismen är en reaktionär, ovetenskaplig rörelse som syftar till att vrida samhället tillbaka hundratals år, i motsättning till alla materiella och historiska faktorer som påverkat det. Det är ett försök att få historiens hjul att rulla baklänges. Talibanerna visade upp en perfekt modell av vad den islamska fundamentalismen i grunden är ute efter. Men processen startades av Khomeini i Iran.

    Okej, bara påståendet att islamisk fundamentalism skulle vara ”ovetenskaplig” är inte bara helt uppåt väggarna utan dessutom en gammal islamofobisk stereotyp. Den islamistiske ideologen Jamal Al-Din Al-Afghani propagerade redan på 1800-talet om att vetenskap var fullt förenligt med islam, och de flesta (för att inte säga alla) efterföljande, stora islamistiska teologerna delar hans uppfattning, med undantag för särskilt wahhabitiska strömningar, som är väldigt begränsade, men som du och Sulehria låter tjäna som exempel för islam i stort.

    Åsikten delas även av ledande teologer som Muhammad Abduh, Rashid Rida, och Mawlana Mawdudi (och det här är inte direkt några småkillar, utan det är tunga namn), där man har betonat den rationella individens förnuft, och inte sett någon konflikt med vetenskap.

    Påståendet att man vill föra samhället bakåt i tiden är på ett sätt sant, men måste kvalificeras. Åsikten är att de muslimska samhällena, lett av korrupta härskare, har stagnerat på grund av att man har rört sig bort från den ”sanna” islam (enligt deras åsikt). Det ursprungliga islam var dynamisk till sin karaktär, både i sin tolkning av religionen men också törstig för kunskap. Dagens islam har stagnerat på grund av korrupta härskare som legitimerar sitt maktinnehav genom en konservativ tolkning av islam. Så vägen framåt är att ta ett steg bakåt till ett återigen dynamiskt islam. Det handlar inte om, förutom för en begränsad wahhabitisk rörelse, och till viss del deobaniinspirerade grupperingar, att man vill återgå till en samhällsstruktur som den på 600-talet, vilket så ofta påstås av islamkritiker, utan om en återgång till en islam som är mer öppen för vetenskap och framsteg.

    Islamsk fundamentalism är en företeelse som har sina rötter i samhällets efterblivenhet, en låg medvetandenivå, fattigdom och okunnighet.

    Det är inte bara fördomsfullt, utan en total idiotförklaring av islamister. Dessutom är hela artikeln fullspäckad med märkliga påståenden om att fundamentalister (återigen, utan att kunna förklara vad han menar med det) inte skulle tolerera konst och litteratur, och dessutom skulle ta chansen att ”fysiskt eliminera all opposition” om tillfället bjöds. Det är så att man häpnar. Med tanke på tidigare dina lovvärda inlägg om antisemitism så är det märkligt att du länkar till sådana här islamofobiska konspirationsteoretiska artiklar utan kommentar.

    I stort sett så är hela hans beskrivning av det Egyptiska Brödraskapets utveckling alldeles för förenklat, och det är talande att han inte ens tar upp Qutb’s Social Justice in Islam. Förmodligen eftersom det hade komplicerat den relativt enkla bild han försöker måla upp.

    Att han inte ens med ett ord nämner Muhammad Abduh och Rashid Rida, eller varför inte Muhammad Iqbal och Mawlana Mawdudi, med tanke på artikelförfattarens nära band till Pakistan, tycker jag är väldigt märkligt, särskilt eftersom han gör anspråk på att visa hur islam uppstod som politisk rörelse och försöker förklara dess olika riktningar.

    Det är fullkomligt uppenbart att Sulehrias bild är färgad av hans uppväxt, vilket framgår av den sista delen av hans artikel. Det är inget fel med det, men det vore intressant om han faktiskt hade brytt sig om att diskutera den ideologiska utvecklingen inom politisk islam, och försökt se skillnaderna mellan olika tänkare, grupper och regioner. Istället behandlas ”fundamentalism” som en homogen, grå massa.

    Jag vet inte om det är ironiskt eller bara sorgligt när han först kritiserar islamofobi, för att i nästa stycke själv använda sig av islamofobiska stereotyper.

  • Anders_S

    Wahhabismen är ett exempel på islamsk fundamentalism. Inte en representant för islam i stort. Varken Farooq eller jag hävdar det.

  • Knut

    Fast det är karakteristika för wahhabismen som ni låter tjäna som kännetecken för islamisk fundamentalism i stort. Det är bara en ytterst begränsad del av bilden. Var finns hela den radikala grenen, med Brödraskapet som kanske främsta företrädare? Jag tycker att er tystnad angående pluralismen inom islamismen är väldigt talande.

  • Anders_S

    Knut: Jag tycker din tystnad kring det faktum att islamister/muslimska fundamentalister mördat och mördar vänsteraktivister är väldigt talande. Såväl wahhabiter som andra riktningar, såväl inom sunni-islam som shia-islam, gör och har gjort detta.

    Dessutom är inte min avsikt att skriva om vänstern och islam. Inte heller om islam. Min avsikt är att skriva om muslimsk fundamentalism och vänstern. Wahhabismen är bland det värsta så det är klart att det tas upp. Därför blir det förmodligen inget om exempelvis sufismen, ahmaddiya, alawiterna, dagens ismailiter (men kanske nåt kan sägas om assassinerna), mustailiter och många andra muslimska grupperingar.

    Och Knut vad anser du om Trotskijs linje? Eller om vad Gilbert Achcar och Cowper skriver?

  • Knut

    Och grupper inom vänstern har dödat och förtrycker fortfarande muslimer, så vad vill du ha sagt med det? Ska det syriska socialistiska Baathpartiet få tjäna som typexempel för ”vänstern”? Ska de socialistiska regimerna i Egypten som förtryckt de islamistiska rörelserna få stå som symbol för ”vänstern” i stort?

    Du bygger upp en redig halmgubbe när du väljer att exemplifiera islamism genom att enbart använda dig av wahhabiterna. Ungefär som när högern försöker karaktärisera vänstern genom att använda Stalin som enda företrädare.

    Det är problematiskt när du försöker skriva allmängiltigt om ”islamsk fundamentalism” och ”islamism” och endast använder exempel från en väldigt begränsad fåra. Alltså ungefär som att beskriva ”vänstern” genom att bara titta på AFA eller nån liten trottegren.

    Det du möjligtvis kan generalisera dina resonemang till är wahhabitisk (och i viss mån) deobandi-islam, men det är minst sagt tveksamt till att dina resonemang skulle kunna täcka den stora radikala icke-wahhabistiska fåran av islamisk fundamentalism, eller islamisk fundamentalism i allmänhet, vilket tycks vara din ambition.

  • Anders_S

    Knut: jag tycker nog att du inkluderar betydligt mer än vad jag gör i begreppet muslimsk fundamentalism eller islamsk fundamentalism. Och det är nog från detta som dina missförstånd om vad jag vill och tycker kommer från.

    Sen när skulle Baathpartiet vara vänster? Mina kamrater i Syrien har blivit fängslade, förföljda och jagde hur månag gåneger som helst av dem. Det har vi i och för sig blivit av stalinister också. Och stalinister är ju en form av vänster, mycket degenererad form. Menar du att Nasser var vänster? Underlig defintion på vänster i så fall.

    Om man beskriva vänstern genom att beskriva AFA så är det samma sak som att beskriva islam genom att beskriva wahhabismen. Det gör jag inte och har inte heller för avsikt att göra. Din analogi är missvisande.

  • Knut

    Knut: jag tycker nog att du inkluderar betydligt mer än vad jag gör i begreppet muslimsk fundamentalism eller islamsk fundamentalism.

    Det är precis det som är problemet. Du bygger upp en halmgubbe genom att enbart inkludera konservativa wahhabistiska strömningar i din definition av ”islamisk fundamentalism” och ”islamism”. Du missar hela den stora radikala strömningen vilket innebär att du får väldigt svårt, om inte omöjligt, att kunna generalisera dina resonemang till ”islamisk fundamentalism” eller ”islamism” i stort.

    Vare sig du vill det eller inte så har Baathpartiet haft tre byggstenar sedan dess födelse: sekularism, nationalism och socialism. Och du gör dig fånig om du försöker blunda för att Nasser definierade sin regim som socialistisk, även om han aldrig hann, kunde eller ville föra samhället helt i den riktningen innan hans tid var över.

    Att du har svårt att se de här exemplen som ”socialistiska” innebär en sak: Att du är öppen för att socialism eller vänster kan se olika ut. Och du har ju tidigare slagit dig för bröstet att du, till skillnad från borgerliga skribenter, kan se skillnader mellan olika vänstergrupperingar. Det är därför väldigt förvånande att du blundar för att detsamma gäller för islamisk fundamentalism och islamism. De kategorierna ser du som homogena.

    Tre-fyra inlägg in i serien så har du än så länge lagt i stort sett hela ditt fokus på den wahhabitiska grenen (och något märkligt resonemang om att Hamas skulle utrota vänstern om de bara fick chansen), samtidigt som det har varit väldigt tyst om den ledande radikala grenen av islamism, som kanske bäst exemplifieras genom det egyptiska Brödraskapet. Så nej, min analogi är inte missvisande så länge som det ser ut så här.

  • Anders_S

    Läs då Achcars artikel som jag citerar. Den berör Muslimska brödraskapet brittiska avläggare. Bland annat nämner han att de inte ville gå med i RESPECT därför att de inte vill förknippas med vänstern.

    Ciatet från hans artikel handlar till stor del om Muslimska Brödraskapet. Jag tror kanske du inte läst mitt inlägg ordentligt. Verkar inte så seriöst, Knut. Så av tre inlägg handlar ett till stor del om det du efterfrågar.

    Du är obegriplig. Är det inte fel på det ena sättet är det fel på det andra. Du får bestämma dig! Jag kan se skillnader. Du innefattar mer i begreppet fundamenatlism än jag. Vilket är problematiskt som jag ser det. Det är alltså du som identifierar breda grupper inom islam med fundamentalism och islamism (politisk islam). Inte jag. Olika definitioner leder alltså till olika sätt att resonera och argumentera.

    Och, nej Baathpartiet, varken dess irakiska gren eller dess syriska gren är socialister på något sätt. Att man säger att man är socialist innebär inte att man är det.

    Angående hot från hamas. Det är ju en realitet, har du svårt att förstå det. Vi har medlemmar/sympatisörer i Palestina (Västbanken). De hotas av Hamas. Så enkelt är det. Därför har de fått skaffa falsk identitet och inte ge sig till känna. De har problem med Israels myndigheter också.

    Vår grupp i Libanon samarbetar med Hizbollah. Men är väl medvetna om att i ett land där Hizbollah styrde skulle de ligga illa till. Det är en realitet. Det handlar om folk jag träffat och pratat med.

  • Anders_S

    Knut igen: Sen kan du ju exemplvis läsa vad jags krivit om de islamiska domstolarna i Somalia. Vad jag skrivit om Hizbollah och vilka ställlningstaganden jag gjort i palestinafrågan. Inget av det du tror och påstår om mig stämmer. Du är ignorant och läser inte vad jag tycker och tänker utan läser in helt andra saker uitfrån dina förutfattade meningar.

    Använd sökfältet ovan för att hitta artiklarna.

  • Anders_S

    Och här stycket om Brödraskapet från detta inlägg:

    In the anti-war movement, it even went as far as allying itself with a Muslim organisation of fundamentalist inspiration, the Muslim Association of Britain (MAB), the British arm of the main ‘moderate’ Islamic fundamentalist movement in the Middle East, the Muslim Brotherhood (represented in the parliaments of some countries).

    There is nothing reprehensible in principle in such an alliance for well-defined objectives so long as the rules laid out above are strictly respected. The problem begins however with treating this particular organisation, which is far from representative of the great mass of Muslims in Britain, as a privileged ally. More generally, British Trotskyists have tended, during their alliance with the MAB in the anti-war movement, to do the opposite of what was stated above, i.e. 1) mixing banners and placards, in the literal as well as figurative sense; 2) minimising the importance of the elements of their political identity likely to embarrass their fundamentalist allies of the day; and finally 3) treating these temporary allies as if they were strategic allies, in renaming ‘anti-imperialists’ those whose vision of the world corresponds much more to the clash of civilisations than to the class struggle.

    9. This tendency was made worse by the passage from an alliance in the context of an anti-war mobilisation to an alliance in the electoral field. The MAB as such did not, to be sure, join the electoral coalition Respect, led by the British Trotskyists, its fundamentalist principles preventing it from subscribing to a left programme. However, the alliance between the MAB and Respect translated for example into the candidacy on the Respect slate of a very prominent leader of the MAB, the ex-president and spokesperson of the Association.

  • Knut

    Jag orkar inte läsa alla artiklar, men har läst en del av Gilbert Achcar. Förutom det faktum att han (som tyvärr så många andra vänsterförfattare) använder sig av ett otroligt tråkigt språk, så är han ute och cyklar på en del punkter. Jag orkar inte skriva allt, men här är en del:

    För det första så struntar även han i att definiera islamisk fundamentalism, vilket gör att artikeln blir rätt meningslös framöver. Dessutom ser även han islamism som en homogen rörelse, vilket som jag har sagt tidigare är uppåt väggarna. Att han försöker måla upp en bild av konflikt mellan arbetarklassen och islamistiska grupper är förståeligt, eftersom det ligge i hans intresse att göra så. Men han missar det enormt stora fackliga engagemanget i den islamistiska rörelsen, där man kan ta Egypten som exempel. Visserligen är genomslaget störst i medelklassens ingenjörsförbund, men det beror på att staten styr fackförbunden för jordbrukare och industriarbetare. Att försöka måla upp en bild av Brödraskapet som ett småborgerligt verktyg är inte bara missvisande, utan rent av skrattretande, då Brödraskapet är den kanske största demokratiska oppostionen som kämpar för att höja standarden för de fattiga. Och det var ju precis så som rörelsen startade!

    Detta utmärkande kännetecken för den islamska rörelsen innebär att den är mer trogen sin specifika reaktionära utopi än fascismen, då den försöker vrida den kapitalistiska utvecklingens klocka tillbaka.

    Det här är återigen den gamla islamofobiska stereotypen av islam som bakåtsträvande och försöker motarbeta framsteg. Som jag har försökt förklara tidigare så är det en alldeles förenklad bild som, om man vill vara generös, bygger på missförstånd.

    En islamsk diktatur kan aldrig medföra framsteg för produktivkrafterna, utan kommer snarare att orsaka en tillbakagång, eller i bästa fall, stagnation.

    Det är signifikant att han förutsätter att ett islamiskt samhälle kommer att vara en diktatur. Eller är det så enkelt som att hans resonemang inte håller i en islamisk demokrati? Men återigen så ser vi prov på den islamofobiska stereotypen där islam ofrånkomligen leder till stagnation.

    I motsats till fascismen, som frambringar en ideologi som grundas på dess upphovsmäns nationalistiska och rasistiska slagord, förkastar den fundamentalistiska rörelsen per definition varje ny doktrin och stödjer en sekelgammal ideologi grundad på den islamska religionen.

    Det här är en annan gammal islamofobisk stereotyp, nämligen att islam och tolkning av den har sett likadan ut i alla tider, och kommer att fortsätta göra så även i framtiden. Islam betraktas som någonting statiskt. Han bortser från att nytolkning av islam alltid har skett i alla tider sedan religionen uppstod, men att vissa makthavare har använt sig av en konservativ tolkning i syfte att legitimera sin makt. Det är ju precis det här som radikala islamister (islamiska fundamentalister!) som Hassan al-Banna och Rashid Rida (för att bara välja ett fåtal exempel) vänder sig emot, och istället förespråkar en återgång till ursprunglig islam, vilken betraktas som dynamisk och öppen för nytolkning.

    Den gemensamma nämnaren för dessa skilda rörelser är Islamsk fundamentalism, det vill säga önskan att återvända till Islam, strävandena efter en islamsk utopi som inte begränsas till en enda nation, utan omfattar hela den muslimska be¬?folningen, om inte hela världen.

    Återigen den gamla vanliga stereotypen av islam som bakåtsträvande. Och den gamla slagdängen om att ”Koranen är vår grundlag” är ett effektivt sätt för islamistiska gruppers ledare att få folk att samlas kring, men i realiteten betyder det ingenting. Återigen, som jag skrev tidigare så sträcker sig det från grupper som vill införa detaljbud i lagstiftningen till grupper som menar att demokrati, mänskliga rättigheter och rättvisa – vilka man ser som fundamenten inom islam – ska influera staten. Däremot så vågar jag säga att de flesta islamistiska grupperna idag inte vill införa koranen som lagstiftning rakt av. Anledningen till detta är mycket enkel. Det står ingenting i koranen om olja, mobiltelefoner eller vad du vill.

    Nog för att artikeln är gammal, men hela resonemanget om ambitionerna att vilja förvandla hela världen till en islamisk utopi (författarens språk påminner inte så lite om de gamla antisemitiska konspirationsteorierna om judarnas strävan efter världsherravälde) är väldigt tveksamt, för att vara vänlig. Visst, islam är till sin karaktär gränslös (precis som socialismen påstår sig vara) men hela tanken om ett omfattande kalifat (vilket jag förmodar att författaren menar med sin högtravande ”islamiska utopi”) dog ut på 1930-talet, efter en mycket lång vistelse på dödsbädden. Mellan ungefär 1924 (Osmanska rikets fall) och 1930 förekom det en begränsad diskussion om upprättandet av ett nytt kalifat, där Rashid Rida var den kanske mest framstående gestalten. Han kom med ett förslag om ett minikalifat av Vatikanstatsmodell, men insåg att skapandet av en ny kalif skulle bli omöjligt, dels på grund av de höga krav som ställdes på personen ifråga. Rida valde en ny linje, som sedan dess har varit absolut ledande: det ska inte finnas någon överordnad kalif, däremot ska det islamiska idealet förverkligas i varje enskild stat.

    För vilken sorts program strävar efter att bygga upp en islamsk stat, en trogen kopia från 700-talet efter Kristus, om inte en reaktionär utopi? Vilken sorts ideologi strävar efter att återskapa ett trettonhundra år gammalt styre, om inte en ytterst reaktionär?

    Här är författaren helt ute och cyklar och bevisar ingenting, förutom att han troligtvis aldrig har läst en bok om islamisk ideologi. Att den islamiska staten skulle vara ”en trogen kopia från 700-talet efter Kristus” och att islamister ”strävar efter att återskapa ett trettonhundra år gammalt styre” är ingenting annat än nonsens, som i bästa fall stämmer in på en ytterst begränsad del av konservativ wahhabitisk islam. Det är fördomsfull, islamofobisk goja som bortser från vad islamiskt fundamentalistiska rörelser som Brödraskapet faktiskt vill, och det är faktiskt ett hån emot de islamistiska grupper som dagligen kämpar för demokrati.

    Nu orkar jag faktiskt inte läsa mer av hans artikel, för den var i all ärlighets namn så fantastiskt usel, och mest ett sammelsurium av högtravande socialistisk retorik och islamofobiska konspirationsteorier.

    Men en punkt är viktig att dra fram. Att försöka måla upp klara skiljelinjer och anagonism mellan exempelvis islam och vänstern bygger på antagandet att människor endast kan ha en identitet i bagaget. Jag kan inte tro att jag hänvisar till den clownen, men som Carl Bildt skrev så är han ”hallänning, svensk och europé”. Och att bara geografiska identiteter skulle gå att samsas är inte särskilt troligt. Som jag har skrivit tidigare så finns det gott om islamistiska tänkare som har definierat sig såväl som ”islamister” och ”vänster” eller ”höger”. Att försöka reducera en människas identitet till att vara enfasetterad är väldigt tveksam, för i slutändan så är det alltid, i enlighet med den islamofobiska stereotypen, islam som framhävs som den bärande identiteten.

  • Knut

    Olika definitioner leder alltså till olika sätt att resonera och argumentera.

    Som jag har försökt förklara så är din definition för snäv, och de resonemang du för kommer inte att kunna generaliseras till icke-wahhabistiska grupper. Och med tanke på att den största islamistiska grenen är just den icke-wahhabitiska radikala grenen av islam, så kommer dina ambitioner att säga något generellt om islamisk fundamentalism att gå om intet.

    Och, nej Baathpartiet, varken dess irakiska gren eller dess syriska gren är socialister på något sätt. Att man säger att man är socialist innebär inte att man är det.

    Men herregud, bara för att du tycks knyta dig själv till en trångsynt, sekteristisk fåra inom socialismen, så innebär det inte att andra grupper har fel då de definierar sig som socialister. Men bra, då du förstår att det finns olika syn på socialism, så borde inte steget vara särskilt långt till att kunna förstå att det finns olika syn på islamisk fundamentalism. Men tyvärr så väljer du att endast lägga vikt vid en rätt begränsad fåra, såväl geografiskt som inflytelsemässigt, och missar därmed den stora rörelsen.

    Du är ignorant och läser inte vad jag tycker och tänker utan läser in helt andra saker uitfrån dina förutfattade meningar.

    Nej, jag har helt enkelt ingen lust att sitta och googla runt på din sida för att göra dig nöjd, utan jag utgår ifrån vad du skriver i den här inläggen. Men nu har jag ändå varit hygglig nog och läst två av de väldigt långa artiklar som du länkar till, och i alla ärlighet var det ungefär lika givande som att gå in på Gudmundsons eller Erixons sida. Kunskapen om islamisk historia och ideologi var ungefär på samma nivå. Det handlar inte om förutfattade meningar, utan jag bedömer utifrån vad du faktiskt har skrivit i de här inläggen.

    Ska jag vara helt ärlig så är mitt förtroende för Achcar, efter att ha läst hans konspiratoriska, islamofobiska sörja, rätt begränsat, om man vill uttrycka det generöst.

  • Anders_S

    KNut, du bö rnog läs amina kommentarsregler. ajg tog med kommentaren då den var intressant, trost att den bryter mot reglerna.

    Men dessutom är det ju inte den artikeln jag citerar. Jag tror nog jag litar mer på Achcar (även om han väl inte heller är en expert på islam), en person som vi vet vem det är, som inte uppträder anonymt än en anonym skribent på internet sopm inte läser det han kritiserar. Oseriöst är ordet, Knut.

  • Knut

    Jag är ledsen om svaren blir för långa, men tyvärr har jag blivit tvungen att upprepa mig själv ett par gånger, så det som jag har skrivit inte tycks ha gått fram ordentligt de första gångerna.

    Fast jag har ju läst det som jag kritiserar. Har du inte märkt det?

    Och ska jag vara helt ärlig så ser jag inte riktigt poängen i den långa drapan av Achcar som du citerade.

    Så nu är anonymitet ett problem? Hmm. Det brukar vanligtvis vara en sista utväg för att döda en debatt.

    Men istället för att döma min identitet, så kanske du borde koncentrera dig på att döma vad jag skriver (oseriöst var det va?). Det är väldigt enkelt att kolla upp själv vad jag har skrivit. Vill du ha böcker på svenska kan jag rekommendera Islam i samhället: muslimsk politik i retorik och praktik av Christer Hedin, eller bin Ladin i våra hjärtan: globaliseringen och framväxten av politisk islam av Mattias Gardell. Om du istället föredrar böcker på engelska så är Islams and modernities (pluralformen är medveten) av Aziz al-Azmeh väldigt bra, och Khaled Hroub, Azzam Tamimi, Gudrun Kramer osv. är också väldigt bra, för att bara ta några exempel (det finns massvis med bra böcker).

    Och jag har ingen aning om vem Achcar är, så det kanske är det kungliga ”vi” som du använder dig av? 😉

    Trevlig kväll!

  • Anders_S

    Jag kikade just i Gardells bok och kan inte se att något jag skrivit eller sgat står i direkt motsättnign till vad som står i den. Har aockså en artikel i Tidsignal av Gardell som jag läst flera gånger. Jag är inte överens med Gardell på alla punkter. Men det gör mig knappast till islamofob.

    Det är ganska lätt att ta reda på vem Gilbert Achcar är: bara att säka på nätet.

    Det som är soeriöst är att dus äger sånt som att jag inte tar upp Muslismak brödrakspet i en kommentar till en artikel där just det tas upp. Det är oseriöst. Det är oseriöst att kalal mig ismalmofob abseratpå ofullständig läsning av ina inlägg (vilket just bevisats). Nej du har inte läst.

    Du har lästa en artikel av Achcar, visst. Men uppenbarligen inte det jag citerade och det jag skrev.

    Att kritisera islam är inte islamofobi. Att anse att vissa riktningar inom islam är fundemnetalistiska och oacceptala är inte islamofobi. Att inte vara överens med dig om vilka detta är eller vad fundamentalism innebär är inte heller islamofobi. Men det påstår du om och om igen. Det är oseriöst.

  • Knut

    Att anse att vissa riktningar inom islam är fundemnetalistiska och oacceptala är inte islamofobi.

    Nej, och det har jag heller inte påstått. Att däremot bygga upp halmgubbar av en liten gren som får representera ett stort fenomen är inte särskilt genomtänkt. Det är heller inte särskilt genomtänkt att använda sig av islamofobiska stereotyper när man vill försöka bevisa sin sak.

    Det som är soeriöst är att dus äger sånt som att jag inte tar upp Muslismak brödrakspet i en kommentar till en artikel där just det tas upp. Det är oseriöst.

    Men du har ju inte skrivit om Brödraskapet. Du har citerat en person som mitt i sin text nämner Brödraskapet. Det är inte samma sak. Att klippa och klistra är inte detsamma som att analysera. Du skrev till och med i en kommentar igår att du ”har inte pratat om Muslimska brödraskapet”, vilket ger intrycket av att du antingen inte är särskilt intresserad av Brödraskapet (trots att det är den kanske största islamistiska rörelsen) eller att du ser den rörelsen som synonym med wahhabism, vilket i så fall innebär att du helt är ute och cyklar.

    Om du menar att du faktiskt har skrivit om Brödraskapet så är det väldigt enkelt att ta upp det igen. För det du hittills har skrivit om islamisk fundamentalism och islamism stämmer inte särskilt bra in på Brödraskapet, utan är mer kännetecken för den konservativa wahhabitiska grenen av islam. Detta känner du troligtvis till om du har mer än kikat i Gardells bok.

    Återigen: Din definition av ”fundamentalistisk islam” och ”islamism” är alldeles för snäv för att du ska kunna säga någonting generellt om de fenomenen. Med lite tur så kunner du kunna dra några slutsatser om wahhabitisk islam, men inte mycket mer än så. Lika lite som att jag kommer kunna dra några större slutsatser om vänstern i allmänhet genom att definiera det som Socialistiska Partiet. Du tycker inte själv att det är problematiskt att använda sig av texter som bygger på islamofobiska stereotyper?

  • Pingback: Vänsterns problem med islamsk fundamentalism, del 2 | Svensson()

  • Knut

    Jag kikade just i Gardells bok och kan inte se att något jag skrivit eller sgat står i direkt motsättnign till vad som står i den.

    Nu har jag inte Gardells bok med mig, då jag är på resande fot, men om jag inte minns helt fel så skriver han redan i förordet att det är viktigt att skilja på olika former av islamism, att det är en mångfasetterad rörelse som inte går att behandla enhetligt. Han jämför just med politisk kristendom som sträcker sig från nazikristna Aryan Nations till Kristdemokraterna. Det går rakt emot den bild du har presenterat hittills av islamism som något homogent. För att använda sig av Gardells exempel på det du har skrivit tidigare: Skulle det vara rättvist att beskriva Kristdemokraterna med hjälp av en definition baserad på Aryan Nations? Knappast.

    Att inte vara överens med dig om vilka detta är eller vad fundamentalism innebär är inte heller islamofobi. Men det påstår du om och om igen. Det är oseriöst.

    Nu vet jag inte vad du pratar om. Jag skrev klart och tydligt att jag inte trodde att du är islamofob, men att du slänger dig precis lika slarvigt med de här uttrycken som de gör. Inrtycket blir att du är en megafon som Gudmundson, som inte har läst på det han skriver om.

  • Pingback: Vänsterns problem med islamsk fundamentalism, del 3 | Svensson()