Oden – också från Mellanöstern?

Del 2 av 5 i serien Vikingar och mellanöstern

Häromdagen skrev jag om att flera av de gamla runorna förmodligen härstammar från det nabateiska alfabetet. Ett arabiskt alfabet från Mellanöstern. Det finns tecken på att många av de attribut som förknippas med Oden är attribut som hämtats till Oden-figuren från en annan gudafigur som var mycket omhuldad i den romerska armén, Mithras. En gud som ursprungligen härstammar från Mellanöstern, närmare bestämt Persien, dagens Iran.

Dessa attribut anses ha först till Norden av återvändande nordbor som tjänstgjort i den romerska armén som soldater under 100-talet och 200-talet och där kommit i kontakt med Mithras-kulten. Bland de saker som är gemensamma för Oden och Mithras märks att båda följer den döde krigaren till himlen i en vagn. Båda framställs ofta ihop med korpar, hundar eller vargar liksom med en oxe/tjur.

Förutom påverkan från den romerska Mithraskulten verkar det också som om Odenfiguren tagit till sig attribut som kan förknippas med hunnerhövdingen Attila (vid vars hov det pratades gotiska, ett germanskt språk), en person som figurerar i flera nordiska sagor och berättelser, oftast under namnet Atle. Exemplvis i Hervararsagan och Völsungasagan. Enligt forskaren Ove Quists C-uppsats, ”Guld och politik, Västergötlands guldfynd ur kontinentalt perspektiv”, som handlar om perioden innan vikingatiden i Sverige från vilken de finaste guldfynden i vår historia härstammar, främst symboliserat av de vackra guldhalskragarna, kan det var så att delar av Sverige (Västergötland-Öland) kontrollerades av hunnerna under en period och allt guldet skulle då vara ett tecken på detta:

Quist håller för troligt att hunnerna kan ha varit i Sverige vilket förklarar att mängden guld ökar vid samma tidpunkt, framförallt under hunnerkungen Attilas rike, på 440-talet e.Kr. Quist anser att ett tungt argument för ett interregionalt administrativt/politiskt system där Öland och Västergötland ingått, utgörs av guldhalskragarna. Kragarna från Möne, Ålleberg och Färjestaden, skulle kunna ses som ”kungsregalia” , förbehållet de absolut rikaste och därmed mäktigaste. Ordufiguren som finns på guldhalskragar, har hittats i Turkiet, symboliken är därmed ett bevis på kontakt över stora regioner. Quist presenterar sockenvis, spridningskartor över fynd i Västegötland av guldfingerringar, hals- och armringar, betalningsguld och brakteater och solidi i sin artikel. Forskaren Quist belyser även utifrån myter, sagor och folktradition att hunnerna kan ha haft inflytande av delar av nuvarande konungariket Sverige.

Bland de attribut som kan förknippas med både Oden och Attila märks hästen Sleipner. Så kanske är Oden en gudafigur som delvis härstammar från Mellanöstern och delvis från de asiatiska stäpperna. Det vore väl inte helt omöjligt, men det blir ju lite underligt att hävda den nordiska religionens och nordbornas särprägel när det kan vara så. Underlaget för många nazistiska och nationalistiska myter rämnar helt enkelt.

Läs också : I Populär Historia om goterna, om herulerna och om Attila

Intressant?
Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , ,

——————————————————————-

Några lästips från bloggosfären: Jinge om klimatet, LOKE om FRA och vad som händer i samhället och lite smått och gott hos Kildén & Åsman.

Series Navigation<< Runor kan ha arabiska rötterMuslimer i Birka? >>
Advertisements
  • Med tanke på att asarna, i alla fall om man får tro Snorre Sturlason, kom från trakten av Svarta havet borde nassar och liknande vara försiktiga med herr Oden och hans kompisar. Jag hörde om några ”nationella” individer som vid något tillfälle traskade iväg till Nationalmuseum i Stockholm för att titta på en gammal tavla som enligt dem visade ”hur Tor slogs med invandrarna”. Det handlade alltså om Tors slagsmål med jättarna, och fortsätter vi att följa Snorre så är det i själva verket jättarna som är inhemska nordbor och asarna med Oden och Tor som var våldsbenägna invandrare!

    Hunner i Västergötland och Öland tycker jag spontant låter ganska skumt. Däremot vet man väl med hygglig säkerhet att heruler som var germaner och fanns nedåt Balkan tog sig upp till nordiskt område. De kan ha spelat roll för att överbringa kunskap om skrivkonsten också.

  • Anders_S

    Björn: Man vet att nuvarande Polen och litauen var en del av hunnernas rike. Man vet att det ingen annan stans i Europa har hittats så dyrbara saker från den aktuella tiden som guldhalskragarna. Man vet att hunnerna använde gotiska som hov- och förvaltningsspråk. Många sagor hävdar kontakter mellan goter och Norden (också historikern/arkeologen? Eric Oxenstierna menade att det fanns förbindelser mellan goterna vid Svarta Havet och Norden). Goterna vid Svarta Havet var definitivt lydfolk till hunnerna. Jag finner det inte helt omöjligt att hunnerna också hade lydfolk i Norden.

    Herulerna var förmodligen/eventuellt en beteckning på soldater som följde en jarl (ordet herul är detsamma som jarl eller det engelska earl) vilket betyder att det kan ha varit en slags beteckning på alla möjliga olika grupper av nordbor som stred i den romerska armén som hjälpsoldater och inte nåt särskilt folk. Förmodligen stred man ju då också ihop med goter, gepider, numidier, nabateer och andra folk från romarrikets alla hörn.

  • Asatrons utländska bakgrund är inget nytt. Vikingarnas gudar var inhemska varianter av de indoeuropeiska gudar som dyrkats i olika former på en rad olika platser. Såväl tron i antikens Grekland som i Rom hör hemma på samma släktträd som asatron. Men den tro som var närmast besläktad med den skandinaviska var den tyska, det var just genom kontakt med tyska germaner som den nya religionen (och möjligtvis även runorna) introducerades i norr där man tidigare hade dyrkar Vanerna, en slags fruktbarhetsgudar, i kontrast med asarna som snarare var krigsgudar (en anledning till de våldsamma vikingatågen?). I nordisk mytologi talas det om ett krig mellan asar och vaner som asarna vann. Sannolikt en liknelse för den nya religionens seger över den gamla. Så om man nu väljer sin religion efter hur pass svensk den är bör man snarare dyrka Njord och Frej än Oden och Tor.

  • ARAMEISKA ALFABETET I NABATEEN.

    Jag vill kommentera din artikel med följande om alfabetet som användes i Nabateen och som kan ha gett upphov till det nordiska eller kallad runskriften. I artikeln anges att det nabateiska alfabetet skall ha varit ett arabiskt sådant. Men det är fel.

    De skriftecken eller alfabetet som nabateerna använde sig av var ett arameiska sådant. På den tiden var flertalet av befolkningen i denna del av världen araméer och man talade deras språk och använde olika arameiska alfabet.

    I Palmyra skrev man med ett annat arameisk alfabet. Beträffande det språk man talade i Nabateen var också arameiska, ett populärt språk på den tiden. Forntidens världsspråk kan vi konstatera. Arameiska användes i Nabateen som komminikations språk i handel samt skrift språk. Skriften och språket på de inskrifter man har hittat i Petra och övriga Nabateen är med största sannolikhet ARAMEISKA och inte arabiska.

  • Pingback: Sveriges islamarv | Svensson()

  • Pingback: De första svenska muslimerna | Svensson()

  • Pingback: På vilket sätt är islam en svensk religion, eller är den det? | Svensson()

  • Pingback: De mångkulturella vikingarna | Svensson()