Allt mitt är ditt – övervakning och inlåsning, del 2

Del 4 av 7 i serien Allt mitt är ditt

Det fjärde av mina inlägg, om fildelning, övervakning, immaterielrätt etc, som i sin helhet är från boken allt mitt är ditt av Johan Söderberg. Köp boken och läs den, den är ett måste för alla vänstermänniskor som är intresserade av fildelningsdebatten.

Övervakning och inlåsning i Informationssamhället, del 2

I bloggosfären och på dagstidningarnas ledarsidor finns gott om referenser till 1984 Fahrenheit 451, Du sköna nya värld och V för Vendetta. I stället för att väcka folket ur slummern riskerar den sortens retorik att fjärma oss från företeelsen. Den fascistiska polisstaten tillhör filmens och fablernas värld. Att debatten styr in på hänvisningar till storebror är olyckligt också för att en sådan argumentation förlägger riskerna med övervakningsapparaten till ett hypotetiskt framtidsscenario. I själva verket hör riskerna med övervakningen samman med den marknadsliberala, parlamentariska demokratin av i dag. I demokratibegreppet ligger en föreställd intressegemenskap som alla medborgare förväntas sluta upp kring. Det är utifrån denna inbillade konsensus som övervakningsapparaten låter sig diskuteras som om den vore ett neutralt verktyg för att lösa gemensamma samhällsproblem. Med en sådan utgångspunkt finns endast goda skäl för att montera upp kameror på alla möjliga ställen. I banker för att förhindra rån, i affärer för att stoppa snatterier, på fabriker för att förebygga olyckor, i kollektivtrafiken för att motverka bråk och så vidare.

Då kan det vara värt att påminna sig om att protesterna mot dylika förslag brukar komma från fackligt håll. Kameran, som under normala förhållanden inte filmar något annat än den anställda, har fler användningsområden än de som redovisas öppet. Till exempel att dokumentera arbetstakten hos de anställda eller uppdaga ”illojaliteter” mot företaget. Debatten för och emot övervakning far en mer verklighetsnära förankring med fackets utgångspunkt i intressekonflikten mellan arbetsgivare och arbetstagare. Det slår hål på myten om att övervakningen främjar en allmänvilja som alla goda krafter i samhället sluter upp bakom. Vem som har orent mjöl i påsen blir till en fråga om perspektiv. Det demokratiska samhället består inte så mycket av ett stort konsensus som av tusen och åter tusen lokala och ständigt pågående maktkamper: mellan hyresvärd och hyresgäst, arbetsgivare och arbetstagare, lärare och elev, förälder och barn, majoritetssamhälle och minoritet, och så vidare. Endast en liten del av dessa maktkamper är formaliserade i den parlamentariska beslutsprocessen. De allra flesta motsättningar utkämpar människorna i sin vardag. Övervakningen ingriper i alla de mikropolitiska konflikter som kantar människors vardag och lånar sin tyngd till den starkare parten. Orsaken till det är att svagare parter ofta måste verka i det fördolda för att spjärna emot maktutövningen som riktas mot dem. Ett genomgående tema i historien är att den svage har sökt skydd i anonymiteten. Mobben av bönder som gemensamt närmar sig sin godsherre för att framföra klagomål är en kulturell stereotyp från böcker och filmer. Bakom stereotypen finns ett korn av sanning. Folkhopen erbjöd undersåtarna en sorts anonymitet och gav ett visst skydd för den enskilde mot att identifieras som bråkmakare. Denna aspekt av anonymitet kontra identifiering har inte förlorat något av sin relevans i dagens moderna samhälle. De anställda kanske inte delar chefens önskemål om att avskaffa fikarasten. I stället för att Öppet motsätta sig förslaget och riskera repressalier är det tänkbart att de anställda spelar med men fortsätter att fika när chefen är borta. Sitter det en kamera i fikarummet är chefen alltid närvarande.

Det mest förödande som kan drabba oss i händelse av ett fullskaligt övervakningssamhälle är inte att demokratin slår över till en polisstat. Den mest tragiska utgången är en fortsatt demokrati i sitt nuvarande skick där de rådande maktförhållandena på alla nivåer i samhället konserveras. Orsaken är att definitionen av en legitim politisk motsättning och ett kriminellt handlande inte är given på förhand. Gränsen är under ständig omförhandling i en liberal demokrati. Å ena sidan förutsätter ett öppet samhälle att statsmakten förhindrar brottslighet, å andra sidan finns alltid frestelsen hos statsmakten att definiera bort meningsmotståndare som ett polisärende. I gråzonen hamnar de som vill ändra lagarna och som uppmanar till olydnad mot den befintliga rättsordningen. Inga framsteg för folkflertalet har vunnits utan kamp och dessa kamper har nästan alltid utkämpats på bägge sidor om lagen. I sina kampanjer för kvinnlig rösträtt trotsade suffragetterna de förordningar som införts av dåtidens parlamentariker. Fackliga rättigheter till organisering och strejk klassades en gång som brottsliga. När Rosa Parks vägrade att ge sitt säte i bussen till en vit passagerare bröt hon mot lagen och bars iväg av polis. Den sexuella revolutionen som iscensattes av sextioåttagenerationen fördes fram i ständiga konfrontationer med ordningsmakten. Sovjetsystemet skulle inte ha krackelerat om inte medborgare i Östeuropa hade satt sig upp mot lag och ordning. I dag är det hackers och fildelare som bryter mot lagarna för att förverkliga sin vision om fria informationsutbyten. Den avgörande problematiken kring övervakningssamhället handlar varken om att försvara den personliga integriteten eller avvärja hotet från en framtida polisstat. Frågan som måste ställas är: Om statsmakterna lyckas i sitt uppsåt att bygga ett vattentätt säkerhetssystem där endast medborgare med rent mjöl i påsen kan känna sig säkra, finns det då kvar något utrymme för en samhällsutveckling i progressiv riktning?

Johan Söderberg

Intressant?
Bloggat om närliggande ämnen: Opassande1, Opassande2, Christian Engström, Anna Troberg,
Andra bloggar om:, , , , , , , , , , , ,

Series Navigation<< Allt mitt är ditt – övervakning och inlåsning, del 1Allt mitt är ditt – Vänster om immaterialrätten, del 1 >>
Advertisements