Är det Kirk Kerkorian eller de anställda som ska sparkas?

Skribenten, bloggaren och den tidigare facklige aktivisten Göte Kildén har skrivit ett svar till en debattartikel i GP av socialdemokraten och fackbyråkraten Olle Ludvigsson om situationen på Volvo. Svaret refuserade av Göteborgs-Posten, monopoltidningen i Göteborg, vilket kommenteras av Göte med orden:

Den borgerliga demokratin är för bräcklig för att ens tåla den minsta offentliga antydan om att det är pengar och inte människors röster som gäller när det kommer till avgörande beslut om vår framtid.

Därför publiceras inlägget/svaret istället här på min blogg.

Är det Kirk Kerkorian eller de anställda som ska sparkas?

Volvo Personvagnar sägs ofta vara en nationalklenod och med sina 23 000 anställda är det definitivt inte någon liten bondsåg ute på vischan som nu nåtts av den amerikanska kreditkraschen och hotar med stora uppsägningar. Idén till Volvos framgångssaga började en augustikväll 1924 på restaurang Sturehof i Stockholm. Där – över ett fat rågat med läckra, dilldoftande kräftor och säkert ”de drycker dessa djur kräva” – diskuterade Assar Gabrielsson och Gunnar Larsson sig samman om en svensk satsning på den nya fordonsindustrin. Klockan tio den 14 april 1927, alltså för lite drygt åttio år sedan, blev visionerna från kräftsupén verkliga och den första serietillverkade Volvon rullade ut från Nordkulans gamla lokaler i Lundbyområdet på Hisingen.

I över åttio år har hundratusentals arbetare och tjänstemän sedan dess, med svett, tårar och glädje, byggt miljontals personvagnar och andra fordon som rullat ut över världen. Själv var jag anställd av Volvo (senare Volvo Lastvagnar) i nära 27 år, ofta mitt i en häftig facklig turbulens, en tid som fastnat för livet både i kropp och i själ. För mig vimlar Volvo fortfarande av vänner och familjeband. Den materiella och tekniska infrastruktur som byggts upp är unik. Den erfarenhet och kunskap som samlats och lagrats under decennier är enastående. På samma sätt som gruvorna och haven är naturtillgångar som ska ägas av alla arbetande människor så är Volvo en industritillgång vars framtid borde avgöras efter demokratiska beslut i ett samhälle där vinsten inte längre är kompassnålen för alla beslut. Ett samhälle där arbete, social välfärd och kampen mot miljöhoten kan förenas. Hur ska fordonsindustrin I Europa se ut? Måste folk jobba ihjäl sig för att andra ska bli arbetslösa? Hur ska Volvos stomme, det medelstora familjesegmentet, närma sig och kanske nå nollvisionen när det gäller koldioxid. Ja, hur ska hela sektorn omdanas? Ska en del av produktionskapaciteten användas till gemensamma transportsystem? Det är frågor som vi gemensamt borde diskutera och besvara. Definitivt tillsammans med alla folkliga och politiska organisationer i Europa som vägrar att låta nyliberalismen bestämma över våra liv. Liv som är mer värda än de stora bolagens profiter!

I stället är det ”marknadens enfaldiga diktatur” som får bestämma i form av en excentrisk och i företagssammanhang mycket brutal riskkapitalist, den nittioettårige miljardären, Kirk Kerkorian. Hans ekonomiska plattform har varit spelindustrin och fastighetsspekulationen i Las Vegas. Med sina relativt nyinköpta 6.5 procent av amerikanska Fords aktier är det han som ska avgöra framtiden både för Volvo samt regionen i stort. Han kan riskera hundratusentals människor livsverk och framtiden för hela Väst-Sverige. Hans ägaransvar gäller bara värdet på det egna aktieinnehavet. Vad annars? Det är därför Ford så uppenbart visar upp ”sitt” Volvo för potentiella köpare. Det spekuleras om kinesiska, ryska eller indiska köpare. Genom en tidigare nerskrivning av värdet och de nu annonserade nerskärningarna vill han riktigt bjuda ut skönheten från Hisingen.

Olle Ludvigsson och Stefan Löfven ställer inte dessa nödvändiga frågor i sitt inlägg. Med dagens politiska styrkeförhållanden kanske inte alla går att besvara på bästa sätt. Men deras inlaga känns som ett pliktskyldigt komplement till företagsledningens beska budskap. Inte mer. Bara några trivialiteter om en önskvärd strategisk plan, mer ägaransvar från Fords sida och en fortsatt ström med statliga icke-villkorade pengar till forskning kring fordonsindustrins framtid. Vilket Maud Olofssons redan lovat. Mikael Sällström, klubbstyrelsens representant i PV:s styrelse menar i media att läget är mycket besvärligt. Han är mycket bekymrad. Mer har han inte att säga till sina medlemmar. I F Metall viker helt enkelt ner sig ända till golvtiljorna. En av ”världens starkaste fackliga organisationer”, som det brukar heta på de egna konferenserna, reser inte ens en första försvarslinje genom krav på bättre bemanning eller krav på en arbetstidsförkortning. Olle Ludvigssons slutkläm i en intervju med Dagens Industri blir nog lika historisk som varslet: ”Att tillverka bilar är tufft, det är bara att konstatera. Men när man tvingas göra den här typen av nedskärningar så är det allvarligt”.

Javisst, Olle. Bilindustrin är tuff. Det är tufft att jobba där. Men då krävs det också en tuff fackförening.

Göte Kildén

Intressant?

Bloggat om arbetarkamp: Kildén & Åsman, Jinge1, Jinge2, Autonoma Kärnan,
I media om arbetarkamp: AB, DNDN2, DN3, SVD1, SVD2
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Advertisements